En slumpmässig bröllop, eller hur jag blev gift på grund av trosor och ren envishet
— Sätt på dig trosorna och kom ut! Om fem minuter står jag utanför din port! — skrek jag i luren så fort hon svarade.
Sanningen att säga, trosorna var bara på skoj. Jag trodde hon skulle skratta. Men istället blev hon tyst, och sedan viskade hon:
— Hur vet du att jag går runt i lägenheten utan dem?..
— Vad menar du? — Jag stannade upp.
— Du sa ju det…
— Visste du inte? Jag ser faktiskt alla jag pratar med.
— Ljuger du?
— Nej. Just nu har du telefonen i en hand och med den andra… håller du för dig.
— OJ!!!
Samtalet bröts. Hon lade bara på. Men fem minuter senare ringde hon igen:
— Hej… det är jag… något hände med nätet.
Jag lät henne inte hämta andan:
— Är du säker på att de där spetsiga passar dig?..
— OJ!
Hon lade på igen. Den här gången för länge. Minst två timmar. Sedan…
— Nå, hur ser jag ut nu? — hennes röst igen, försiktig men lekfull.
— Hur ska jag veta det? Jag skojade bara…
— Skojade?.. — paus. — Skojade, säger du… Jag har förresten tagit på mig något speciellt för dig…
— Okej, jag kommer! — sa jag och tio minuter senare stod jag vid hennes dörr.
Jag ringde på länge. Ingen öppnade. Tillåtl jag knuffade dörren — den var olåst. Inne var det tyst, halvmörkt och inte en själ syntes till. Jag hann precis tänka att jag fastnat i en fälla av ensamhet när flera killar i masker och skyddsvästar stormade in.
Det visade sig att lägenheten var bevakad. En ”falsklarm om obehörig åtkomst”, påstod de. De ville släppa mig redan på dagen — bara ett missförstånd, sa de. Men som en idiot stannade jag kvar. Och när jag nu var där bestämde jag mig för att ha lite kul. Jag spelade ”tre kort” med poliserna. Jag vann — inte mycket, men med stil. En flaska vodka och några hundra kronor på vägen ut. Man kan säga att jag tjänade på det.
När jag lämnade stationen haltade jag lite, stönade och spelade offer för maktmissbruk. Bilen stod vid ingången. Hon satt vid ratten. Väntade. Men jag låtsades som inget. Gick förbi och ökade stönandet. Gömde mig i första trappuppgången.
Hon sprang omkring och letade. Hittade mig inte. Jag åkte hem och stängde av telefonen. Nästa morgon slog jag på svararen:
”Hej! Jag ligger på sjukhus. Om jag överlever ringer jag.”
Senare fick jag höra att hon ringt alla sjukhus i stan. När hon inte hittade mig åkte hon till akuterna. Sedan berättade nån att de sett mig i stan — med en flaska och ganska glad.
Samtalen upphörde. Men snart ringde en gemensam vän:
— Hej! Du är bjuden på ett bröllop!
— Vem är bruden? — jag förstod direkt.
— Ja… hon.
— Jaså… Okej, jag kommer.
— Ta med passet. Ifall det inte finns något vittne!
Till vigseln återstod en dag. Den tyngsta i mitt liv. Jag mindes, ångrade mig, blev arg, förlät och mindes igen. Mot kvällen insåg jag att jag inte kunde leva utan henne. Under natten bestämde jag mig för att jag inte var värdig henne. På morgonen övertalade jag mig själv: var en man, gå till slut. Spring inte. Även om du hellre vill fly till Mars.
”Ju värre, desto bättre”, muttrade jag när jag knäppte skjortan.
Utanför vigseln stod fyrtio personer. Alla bekanta. Att se på mig var en extra bonus till bröllopstårtan.
Vi kallades in i salen. Mendelssohn spelade — den där bödeln för mäns nerver. Och så ropade officianten våra namn. Jag stod mållös.
Två minuter senare var jag gift. Bara sådär. Sedan kom festen. Trevlig, högljudd och dyr.
Senare, när vi var ensamma, frågade hon:
— Nå, är du nöjd?
— Jättemycket… — sa jag ärligt. — Men… om jag inte kommit, vad hade du gjort då? Så mycket pengar på festen…
— Oroa dig inte. Jag bokade den i ditt namn.
Så här lever vi nu. Av en slump. Men av kärlek.
