Min svärmor är en riktig dam… Egentligen skulle jag kunna avsluta berättelsen redan där, för all min frustration ligger inbakad i de orden, men jag berättar vidare för tydlighetens skull.
Varje kväll kom jag hem från jobbet, sjönk ner i soffan som om den var gjord av mjukaste hallonmaräng. Föreställ dig hur lockande det var att tänka på att laga mat till min fästman i det tillståndet. En kväll klev jag in i lägenheten och hörde min man tala i telefon. Tydligen hade samtalet precis börjat:
Jaa. Hej mamma… jo… jo… nej, vi har inte ätit än! Hon har precis kommit in, hon kommer nog laga någonting när hon känner för det. Jadå, såklart är jag hungrig, åt ju bara frukost idag. Men hungern betyder inte världens slut, mamma, jag klarar mig. Så… bjuder du in mig?
Jag var så irriterad att jag inte ens yttrade ett ord under samtalet. Satt bara där med knutna händer, och allt kändes som om det flöt runt i luften. Och han, efter att han lagt på, sprattlade till som en abborre, log sitt oskyldiga leende och sa: “Mamma vill bjuda på middag,” och började räkna upp alla rätter hon ibland brukade lagaköttbullar dansade förbi, ärtsoppa gled förbi i korridoren, knäckebröd knastrade i taket. Jag ville bara tända på ett tal om min svärmor, och som dessert, en monolog om “Varför kan man inte äta innan man ska sova?”
Men… Jag släppte ut alla tankar ur fönstret, sminkade mig som om ögonen var målade av norrskenet, och följde med på middag.
Det där var droppen som trängde igenom isen på Mälaren. Vi gick isär senare. Nu är jag gift för andra gången. Vi båda jobbar, vi är två trötta ekorrar i samma gran, så vi turas om att laga mat. Tack vare det råder nu frid och harmoni i vårt hem, som om vi levde i en ständig midsommarnatt.
