God kvinna.
Vilken bra kvinna. Vad skulle vi gjort utan henne?
Och du ger henne bara två tusen kronor i månaden.
Ingrid, vi har ju skrivit över lägenheten på henne.
Hans-Olof reser sig långsamt ur sängen och går försiktigt in i rummet bredvid. I skenet från nattlampan kisar han på sin hustru.
Han sätter sig ner intill henne, lyssnar. Verkar vara lugnt.
Han reser sig igen och släpar sig vidare till köket. Öppnar filförpackningen, går på toa. Sen tillbaka till sitt sovrum.
Han lägger sig. Kan inte sova:
Vi är båda nittio nu, jag och Ingrid. Hur länge har vi levt? Snart är det väl dags att möta Gud, och ändå är vi ensamma.
Döttrarna, Anneli finns inte längre, hon blev inte ens sextio.
Mats finns inte heller. Han levde för hårt Barnbarnet Kristin bor ju i Polen sen tjugo år tillbaka. Tänker aldrig på mormor och morfar. Hon har nog stora barn själv nu
Han märker inte själv när han somnar.
Han vaknar till av en hand mot sin kind:
Hans-Olof, är det bra med dig? frågar en svag röst.
Han öppnar ögonen. Hustrun har böjt sig över honom.
Vad är det, Ingrid?
Du låg där så stilla, jag blev orolig.
Jag lever! Gå och sov, du med.
Några släpande steg hörs. Någon tänder i köket.
Ingrid Svensson dricker lite vatten, går på toa och går sedan tillbaka till sitt rum. Lägger sig:
Så här blir det väl. En gång vaknar jag och då finns han inte mer. Vad ska jag göra då? Eller kanske är det tvärtom.
Hans-Olof har till och med planerat vår minnesstund. Tänk att man kan göra sånt i förväg. På ett vis är det bra vem hade annars ordnat det?
Barnbarnet har glömt oss helt. Bara grannfrun, Lena, kommer in. Hon har nyckel till vår lägenhet. Morfar ger henne tusenlappar från vår pension som tack. Hon handlar, fixar det vi behöver. Pengarna har vi ändå ingen nytta av mer och från fjärde våningen tar vi oss inte ut själva.
Hans-Olof öppnar ögonen igen. Solen tränger in genom fönstret. Han går ut på balkongen och ser de gröna grenarna på häggen. Ett leende sprider sig över ansiktet:
Tänk, vi fick se ännu en sommar!
Han går för att titta till sin hustru. Hon sitter tankfullt på sängen.
Ingrid, sluta bekymra dig! Kom, ska jag visa dig något.
Orkar knappt resa mig, säger hon och försöker resa sig. Vad har du nu hittat på?
Kom nu!
Han stöttar henne långsamt fram till balkongen.
Se, häggen är grön! Du sa att vi inte skulle få uppleva sommaren. Det gjorde vi.
Ja, titta! Och solen lyser.
De sätter sig på bänken på balkongen tillsammans.
Minns du när jag bjöd dig på bio? Redan då, under gymnasiet. Häggen slog ut just den dagen.
Vem kan glömma sånt? Hur många år har gått sedan dess?
Över sjuttio sjuttiofem, tror jag.
De sitter länge, minns ungdomstiden. Mycket försvinner när man blir gammal, till och med vad man gjorde i går. Men ungdomen, den glömmer man aldrig.
Så mycket vi pratat bort tiden! Ingrid reser sig. Vi har ju inte ens hunnit äta frukost.
Ingrid, gör lite riktigt te nu. Jag är trött på det där örtteet.
Vi borde inte
Bara lite svagt, och så pyttelite socker.
Hans-Olof dricker långsamt teet, tar en liten ostsmörgås, och minns barndomens frukostar med starkt, sött te och nygräddade pannkakor eller bullar.
Grannfrun stegar in. Ler vänligt:
Hur mår ni idag?
Hur kan två nittioåringar må? skämtar Hans-Olof.
Skämtar du, så är det ingen fara! Ska jag handla något åt er?
Lena, köp lite kött, är du snäll, ber Hans-Olof.
Men ni får ju inte äta det.
Kyckling borde gå bra.
Okej, då köper jag det också kokar jag nudelsoppa åt er.
Lena diskar och städar undan. Går.
Ska vi gå ut lite på balkongen igen, föreslår Hans-Olof. Vi kan värma oss i solen.
Ja, det gör vi.
Lena tittar in igen på balkongen:
Trivs ni i solen?
Ljuvligt är det här, Lena! säger Ingrid med ett leende.
Jag hämtar lite mannagrynsgröt till er snart, och så börjar jag med soppan.
Hon är en fantastisk kvinna, säger Hans-Olof och ser efter Lena. Vad skulle vi göra utan henne?
Och du ger henne bara två tusen i månaden.
Ingrid, vi har ju gett henne lägenheten.
Hon vet inte om det.
De blir sittande på balkongen till lunch. När det är dags serveras kycklingsoppa, fin och varm med små bitar av kyckling och mosad potatis.
Precis sån gjorde jag alltid till Anneli och Mats när de var små, minns Ingrid.
Nu är det främlingar som lagar mat åt oss på ålderns höst, suckar Hans-Olof tungt.
Det är väl vårt öde, Hans-Olof. När vi är borta bryr sig nog ingen.
Nu slutar vi att sörja. Kom, vi sover en stund!
Det är verkligen som folk säger:
En gammal är som ett barn.
Vi lever som barn, du och jag soppa, middagslur, mellanmål.
Hans-Olof blundar en stund, men sömnen vill inte infinna sig. Kanske är det vädret. Han smyger ut i köket. På bordet står två glas med nyponsoppa, omsorgsfullt framställda av Lena.
Han tar glasen med båda händerna och bär dem till Ingrids rum. Hon sitter på sängen, stirrar ut genom fönstret.
Vad är det, Ingrid? Du ser så ledsen ut, säger han och ler. Här, lite soppa!
Hon smuttar försiktigt.
Kan du inte heller sova?
Det måste vara vädret.
Känner mig konstig idag, säger hon och skakar på huvudet. Jag tror jag har kort tid kvar nu. Lovar du att ge mig en fin begravning?
Ingrid, vad säger du. Hur ska jag klara mig utan dig?
Någon av oss går först ändå.
Nu räcker det! Vi går ut på balkongen!
De blir sittande där till kvällen. Lena bjuder på nygräddade plättar. De äter, sätter sig sedan och tittar på TV som alltid på kvällen. Nya filmer är svåra att hänga med i, så de håller sig till gamla svenska komedier och barnprogram.
Idag ser de bara en tecknad film. Ingrid reser sig:
Nu går jag och lägger mig. Är så trött.
Då gör jag också det.
Får jag se riktigt ordentligt på dig? ber Ingrid plötsligt.
Varför då?
Jag vill bara se på dig.
De ser länge på varandra. Kanske är det ungdomen de ser, allt som varit.
Låt mig följa dig till sängen.
Ingrid tar Hans-Olof under armen, tillsammans går de sakta mot hennes rum.
Han breder varsamt täcket över henne innan han går.
Något tungt tynger honom. Han kan inte sova. Det känns som om han inte sovit alls. Klockan visar två på natten.
Han går in till Ingrids rum.
Hon ligger med öppna ögon.
Ingrid!
Han tar hennes hand.
Ingrid, vad är det! In-grid!
Han känner plötsligt själv att luften tar slut. Han går till sitt rum, tar fram pappren han förberett och lägger dem på bordet.
Han återvänder till Ingrids sida. Ser länge på hennes ansikte. Sedan lägger han sig intill, blundar.
Han ser Ingrid, ung och vacker, som för sjuttiofem år sedan. Hon går mot ljuset i fjärran. Han springer efter, tar henne i handen.
På morgonen kommer Lena in i sovrummet. De ligger stilla bredvid varandra, med samma lyckliga leende fruset i ansiktet.
När ambulansen kommer skakar läkaren sakta på huvudet:
Borta tillsammans. Det måste ha varit äkta kärlek.
De förs bort. Lena sjunker ned på stolen bredvid köksbordet. Då får hon syn på pappren och testamentet hennes namn står där.
Hon lägger huvudet i händerna och gråter
Gilla gärna och lämna en kommentar!
