En regnig oktoberkväll…
Kvällens gudstjänst var över. Det var få människor i kyrkan. Mot kvällen började det regna, och ibland blötte snö. De flesta församlingsmedlemmar vågade inte gå ut i sådant väder.
Kyrkan tömdes långsamt, folk gick ut, och dörren öppnades om och om igen. Draget fick ljusen på ljusstakarna att fladdra och rycka, medan tunna rökslingor steg upp. Till slut tystnade ljudet av skrapande skor mot stengolvet. Astrid blev ensam kvar.
Hon kom ut från bänken i kyrkboden och gick genom den tomma kyrkan, släckte ljusen och torkade bort vaxdroppar från stakarna med en borste. Sedan släckt hon alla lampor framför ikonerna. Genom de små, räfflade fönstren trängde nästan inget ljus från gatlyktorna in. Endast en lampa brann ovanför ljusboden. Dess sken blixtrade till på de förgyllda ikonramarna.
Ur vänstra sidokapellet kom prasten, Håkan, med en svart jacka över sin prästdräkt.
“Har vaktmästaren kommit än?” frågade han när han kom fram till Astrid.
“Nej, inte än. Ska jag hälsa något?” svarade hon.
“Nej. Vi ses imorgon,” sa han med en nick och gick mot dörren.
Astrid hämtade en hink vatten och en mopp och började tvätta golvet. Hon älskade att komma till en ren kyrka på morgonen. Plötsligt drog det igen, och den tunga dörren slog igen med en mjuk smäll. Astrid vände sig om. Vaktmästaren gjorde korstecknet mot dörren, nickade åt Astrid och gick förbi henne in till sitt lilla rum. Astrid hade aldrig hört hans röst, men Håkan påstod att han inte var stum.
Astrid ställde undan hinken och moppen, klädde på sig, tittade en sista gång runt i kyrkan för att kontrollera om alla lampor var släckta, stannade vid varje ikon och viskade: “Sankt Nikolaus, be för oss,” “Heliga Guds moder, hjälp oss,” “Jesus Kristus, Guds son…”
“Jag går nu,” ropade hon till vaktmästaren.
Rösten ekade under kyrkvalven.
Astrid släckt ljuset och knuffade upp den tunga dörren. På trappan stod hon stilla och lyssnade. Inga steg hördes, men regeln skramlade – vaktmästaren låst dörren inifrån. Då hörde Astrid ett pipande ljud.
Hon såg ner, väntade sig att se en valp eller en kattunge som gömde sig under trappans tak mot regnet, men istället såg hon en vit lindade bunt i mörkret, där ljudet kom ifrån.
“Ett barn! Vem har lämnat dig här?” Hon böjde sig ner och lyfte upp den lättviktsbunten, vecklade upp en vik av täcket och såg ett rynkigt litet ansikte.
“Herregud, vilken hjärtlös mor som lämnar dig ute i sånt väder. Hur kunde ingen se dig? Eller bars du hit nyligen?”
Vad ska jag göra med dig? Banka på kyrkdörren? Ringa polisen och ambulansen? Det vore det rätta, men driven av en impuls bestämde sig Astrid för att ta med barnet hem och därifrån ringa Håkan för råd, för att gemensamt bestämma vad de skulle göra med barnet.
Hon gick nerför trappan men hann inte ta mer än ett par steg förrän en kvinna kom rusande ur mörkret.
“Ge hit!” skrek hon och ryckte bunten ur Astrids händer.
Av rösten att döma var den hjärtlösa mor mycket ung.
“Är det ditt barn? Det är en synd att lämna ett barn. Tänk om det blivit sjukt?” sa Astrid strängt.
“Jag lämnade henne bara en stund,” sa den unga kvinnan med kvävd gråt.
“Varför tog du inte med henne in i kyrkan då?” frågade Astrid lite mildare.
Den unga kvinnan svarade inte utan gick därifrån med barnet.
“Har du någonstans att gå?” ropade Astrid efter henne.
Kvinnan saktade ner och vände sig om.
“Jag ser att du inte har någonstans,” mumlade Astrid. “Vänta!” ropade hon och skyndade fram till kvinnan. “Jag ser att du inte har någonstans att gå. Hör här. Kom med mig. Jag bor här nära. Barnet gråter, hon är nog våt eller hungrig. Och du är genomblöt. Det går inte att gå runt med ett barn i sånt väder. Du kan värmHon såg på kvinnan med barnet i famnen och visste att hennes liv aldrig mer skulle bli detsamma.
