I dag var himlen arg igen. Flera nätter i rad hade den mullrat och dundrat, som om någon ovanför slungade stenar mot jordens yta. Mamma och jag vaknade samtidigt. Hon svepte snabbt in mig i en filt, höll mig hårt och ledde mig in i badrummet.
När det här fasansfulla larmet börjar gömmer vi oss alltid här – i det minsta rummet i vår lägenhet, mitt bland hinkar och handdukar. Vi satte oss på det kalla golvet. Mamma viskade en bön. Jag stirrade på hennes läppar – de darrade, men hon fortsatte att viska: om att jag, hennes lilla pojke, alltid skulle vara frisk, om att friden skulle återvända… om att kriget skulle ta slut.
Jag förstår inte riktigt vad krig är. Men jag vet en sak – pappa är där. Där kriget pågår. Och jag vet också att det är därför himlen är så arg och bullrig. Så sa barnen i gården. Fast jag har inte sett dem på länge – mamma låter mig inte gå ut längre. Hon går bara ut en gång om dagen, till affären. Köper bara bröd.
Jag satt där, lyssnade på hennes bön. Det blev lite sorgset… och trist. Jag tänkte på Nalle – min mjuka björn. Han hjälpte mig alltid när jag var rädd.
“Mamma, kan du hämta Nalle, snälla?” bad jag.
Hon såg på mig, tryckte mig hårt intill sig.
“Just nu?”
“Ja, jag vill krama honom. Han hjälper.”
Mamma gjorde alltid det jag bad om. Till och med två glassar på en dag – det tillät hon. Hon nickade, log och sa:
“Du stannar här, okej?”
Jag nickade. Och väntade.
Kanske gick några minuter. Plötsligt stönade jorden. Något small så hårt att hela huset skakade. En kakelplatta lossnade från väggen och rullade över golvet. Jag blev rädd. Jätterädd. Men mamma hade sagt att jag inte fick gå, så jag stannade. Jag började räkna – från ett till hundra. Ville räkna till tvåhundra, men glömde vad som kom efter hundra. Mamma hade lovat att när jag blev sju och började skolan skulle jag lära mig allt det där. Jag längtade så mycket efter den dagen.
Jag började om, men mamma kom inte tillbaka. Jag ropade på henne. Först tyst, sedan högre. Ingen svarade. Då gick jag, darrande, ut i hallen.
Damm hängde i luften som en tjock dimma. Golvet var täckt av skräp. Ingenting såg ut som förut. Jag gick mot rummet där vi brukade se tecknade filmer. Där låg en vägg nertrasad. Hälften av taket hade rasat in. Någonstans under det måste Nalle vara… och kanske mamma också.
Jag ville skrika, men kom ihåg: när himlen är arg får man inte skrika.
Jag tänkte att mamma kanske blev rädd och sprang ut. Kanske väntade hon på mig därute. Jag måste hitta henne.
Jag märkte att hennes tofflor stod kvar i hallen. Hon hade sprungit iväg barfota. Jag tog på mig jackan och gick ut.
Ute var det mörkt och läskigt. Kölden bet i benen. Jag såg mig omkring – och kände inte igen min egen stadsdel. Allt var annorlunda. Ett hus var bara en hög av sten. Ett annat hus saknade vägg. Affären där mamma köpte bröd var svartbränd och död.
“Kanske är gatan alltid så här på natten”, tänkte jag. “Eller så är det kriget som har gjort det här…”
Om kriget är så elakt och förstör allt – varför straffar ingen det? Varför är alla vuxna rädda och tiger? Varför sätter ingen det i skamvrån?
Om kriget stod bredvid mig skulle jag sparka det hårt. Jag skulle skrika: “Försvinn tillbaka dit du kom ifrån! Du är ond och dum!” Och det skulle bli rädd. För jag är stark.
Jag gick mot torget där duvorna brukade samlas. Idag fanns de inte där. Jag tittade upp – och såg en stjärna falla. En riktig stjärna. Lysande. Inte som de andra. Den föll rakt mot mig.
Jag visste: när en stjärna faller måste man önska något.
Jag föll på knä. Precis som mamma gör när hon ber. Stängde ögonen.
“Låt mamma bli hittad. Och Nalle också. Och låt kriget gå bort för alltid.”
Mer bad jag inte om.
