“Det där är inte mitt barn, det är en exakt kopia av din vän, men absolut inte min!” ropade Filip.
“Men vi har ju redan gjort ett DNA-test, det borde väl räcka?” bad Rebecka.
“Du kanske har manipulerat testet, hur ska jag kunna veta?” svarade Filip skeptiskt.
“Var skulle jag ens få tag på pengar till att förfalska ett test?” undrade Rebecka.
“Din före detta pojkvän gav dig pengarna för att skylla barnet på mig,” fortsatte Filip anklagande.
Rebeckas ögon fylldes av tårar, och hon blev sårad av Filips elaka anklagelse. Hon försökte förklara att alla bebisar ser rätt lika ut i början, men Filip vägrade lyssna. Han bad henne gå och komma inte tillbaka den kvällen, och slog igen dörren hårt.
Rebecka satt kvar på golvet med sitt gråtande barn i famnen, och känslan av att vara överväldigad och ensam sköljde över henne. Hon försökte trösta bebisen så gott hon kunde och det tog lång tid innan han till sist somnade. Utsliten och uppgiven ringde Rebecka till sin mormor, som föreslog att hon kunde be om hjälp av Markus, hennes väns son, när hon skulle flytta.
Markus kom hem till Rebecka och hjälpte henne packa kartonger, skruva ner spjälsängen och förbereda allt inför flytten. Han tackade vänligt nej till kaffet hon erbjöd och sa att han hellre dricker sitt kaffe hemma hos hennes mormor. Under de kommande dagarna fortsatte Markus att stötta Rebecka, körde henne och sonen till ärenden och höll henne sällskap när hon mådde som sämst.
Ju mer tid de spenderade tillsammans, desto starkare blev Rebeckas känslor för Markus. De blev nära, och slutligen gifte de sig. Senare fick Rebecka en dotter och hennes son växte upp och blev en kopia av sin biologiske pappa.
När Filip till slut fick se sin son igen kunde han inte hålla tillbaka känslan av ånger över det han gjort. Han insåg smärtsamt att han hade förstört sitt eget liv och sin familj, och önskade inget mer än att han hade valt annorlunda.
