Jag minns en vinter för länge sedan, då snön låg djup i trakterna kring Uppsala. Fader och son, Lars och hans pojk Olle, var ute på promenad i skogsbrynet en tidig morgon när de plötsligt fick syn på något ovanligt mellan björkstammarna. Djupt begravd i snömassorna kämpade ett rådjur, det hade fastnat och kunde inte ta sig loss. Utan att tveka satte de igång att skyffla bort snön med bara händer och grenar de hittade i närheten. Det var en märklig syn att se far och son arbeta så ivrigt sida vid sida i den gnistrande vitheten!
Medan de höll på, hörde de ännu ett svagt ljud längre bort. Till deras förvåning insåg de att ännu ett rådjur hamnat i samma knipa. Troligen hade de två djuren råkat i fejd över ett par kvistar rönnbär och hamnat i snödrivan. Tack och lov lyckades Lars och Olle efter mycket möda och slit hjälpa båda djuren loss.
När de började vända hemåt igen i den bistert kalla luften, snavade Olle över en halvt insnöad kartong. När de öppnade den och kikade in, värkte hjärtat till. Sex små kattungar låg hopkurade på trasiga tidningar; fyra var redan livlösa. Bara två levde, men de var knappt vid medvetande, hårt ansatta av kylan. Fadern tog snabbt upp lådan och de skyndade hem genom snön. Olle sprang i förväg och hämtade filtar, fyllde en värmeflaska och la fram handdukar, medan Lars ringde sin hustru Karin för hjälp.
När de svepte in de stackars små kattungarna i varma filtar och gav dem försiktigt varm mjölk, började de sakta återfå livsandarna. Dag efter dag, med varsam omsorg och mycket kärlek, piggnade de till och återhämtade sig snart, till hela familjens stora glädje.
Jag minns också hur en av katterna, som till slut valde att stanna kvar hos oss och fick namnet Maja, verkade särskilt tacksam mot oss. Hon höll sig nära oss vinter efter vinter, kanske med en särskild förståelse för vad hon, och hennes syskon, fått uppleva. Den händelsen blev länge ett samtalsämne hemma hos oss och än idag, när första snön faller över Uppsala, tänker jag på de två räddade rådjuren och de små kattungarna som fann värme i vårt hem.
