Nej, det är inte min son. Det är min granne Karin som har pojken. Din man brukade titta förbi henne rätt ofta, och nu blev det så här. Barnet är lika rödhårigt och fräknigt som han, ingen idé att slösa pengar på något test.
Vad vill du av mig då? Min man gick bort nyligen, jag har ingen aning om vilka han umgicks med…
Den här Karin är också borta nu.
Jag stod och rensade ogräs bland morötterna när jag hörde någon ropa mitt namn från gården. Jag torkade av svetten i pannan och gick ut till grinden. Där stod en kvinna som jag inte kände igen.
Hej Stina! Vi behöver prata.
Hej. Kom in om du ändå är här…
Jag bjöd henne in och satte på kaffebryggaren. Vad kan hon vilja?
Jag heter Nina. Vi har aldrig träffats, men folk här på orten har berättat det mesta. Jag ska komma till saken din bortgångne man har en son. Algot heter han, tre år gammal.
Jag såg förvånat på Nina. Hon såg för gammal ut för att vara pojkens mamma.
Nej, det är inte min pojke. Det är Karins barn, min granne. Din man var ofta där, och nu är han far till ännu ett barn. Lika rödhårig och full av fräknar som sin pappa.
Och vad har det med mig att göra? Jag har mina döttrar, och min man är död! Vet inte vilka han träffat…
Karin gick också bort precis. Lunginflammation, det var illa. Nu är pojken föräldralös.
Karin hade inga föräldrar kvar, var inflyttad och jobbade i butiken här i byn…
Många säger att det bara finns ett alternativ för pojken, barnhem…
Jag har två egna döttrar, som är mina och födda i äktenskapet. Menar du att jag ska ta hand om den här pojken? Förlåt, men det krävs fräckhet för att föreslå en sådan sak!
Men han är ju syskon till dina flickor. Inte helt främmande ändå. Och Algot är en fin liten kille, snäll och artig… Just nu är han på sjukhuset och de förbereder papprena för honom…
Snälla, spara dina känsloargument… Jag vet inte hur många barn min man efterlämnat, men jag kan inte ta hand om alla!
Du bestämmer. Men jag tyckte du borde veta.
Nina gick, och jag satt kvar med en kopp kaffe och funderade…
***
Jag träffade Göran direkt efter jag tagit examen från lärarhögskolan. Jag och vännerna firade, och några grabbar kom fram för att prata.
Göran tog platsen i rummet direkt det röda håret, alla fräknarna.
Han var glad, busig, läste dikter och drog historier. Och han erbjöd sig att följa mig hem.
Och sedan blev vi man och hustru.
Vi flyttade in hos min farmor, och när hon gick bort fick vi huset. Först kom vår dotter Malin, sedan Kerstin. Pengarna var alltid knappa.
Det var då Göran började dricka. Jag försökte hjälpa honom utan resultat. Han kunde försvinna flera dagar i sträck. Till slut fick han sparken, och jag fick jobba dubbelt.
Jag beslutade att lämna honom.
Jag tänkte flytta in till stan med döttrarna, min moster där ville gärna hjälpa till. Men då blev Göran påkörd av en bil när han var berusad. Det slutade illa.
Jag grät, klagade över eländet. Och flickorna grät också det var ju ändå deras pappa.
Och nu visar det sig alltså att han har ett barn utom äktenskapet…
Malin, min äldsta, kom hem, lång och slank, lik min mor men med samma röda hår som Göran.
Mamma, har vi något att äta? Jag och tjejerna ska på bio och jag är hungrig! Varför ser du så sorgsen ut?
Jag bearbetar just en märklig nyhet. Någon kom och berättade att din pappa hade en son också, tre år gammal. Hans mamma är också borta. De vill att jag ska ta hand om pojken…
Vilken grej! Vet du vem mamman är?
Nej. Hon var inte härifrån. Hette Karin…
Vad tänker du göra? Var är pojken nu? Har han inga släktingar?
Verkar inte så. Han ligger på sjukhus medan de ordnar med papper… Rödhårig, säger de. Lika som sin far. Här, ät lite kokt potatis och falukorv så länge.
Malin kastade sig över maten, och snart kom Kerstin också in och åt med oss. Jag såg på dem, log. Båda är rödhåriga… Tänk hur starka gener kan vara.
Nästa dag sa Malin:
Mamma, vi gick till sjukhuset, Kerstin och jag Vi ville se vår bror. Han är så söt, rund och röd som ett litet solsken… Han gråter, vill till sin mamma…
Vi tog med äpple och apelsin till honom. Han stod där i sängen och sträckte upp händerna. Sjuksköterskan lät oss leka med honom en stund. Mamma Kan vi inte ta hem honom? Det är ju vår bror!
Jag blev irriterad.
Nu har ni fått dille! Pappa var otrogen, och nu förväntas jag ta hand om resultatet? Jag har tillräckligt att tänka på! Lätt för dig att säga…
Folk adopterar andras barn, men det här är faktiskt vårt kötts och blods, mamma. Han har inte gjort något fel. Vet du inte att barn inte ska bära sina föräldrars skuld?
Men hur ska vi klara av det? Jag jobbar redan som en tok, säljer grönsaker från trädgården, vänder på varje krona, och du vill lägga ytterligare en till på mitt ansvar?
Du går ut gymnasiet nästa år, vi måste spara pengar, och Kerstin växer också…
Men om du blir fosterförälder får man visst ersättning… Mamma, du är ändå mamma kan du inte tycka synd om honom? Det är ju inte hans fel, men han är vår bror…
Jag var arg på både Göran och min dotter. Vad enkelt hon får det att låta!
Men ändå bestämde jag mig för att se pojken själv. Dagen därpå gick jag till sjukhuset.
Hej. Ursäkta, men skulle jag kunna få se pojken Algot, tre år gammal, som ska skickas till barnhem? frågade jag en sjuksköterska.
Och vem är du?
Jag vill bara se honom. Han är min mans barn med en annan kvinna… Så blev det…
Du får kolla, men vad hjälper det? Igår var dina döttrar här och lekte med honom också. Han skrek efter mamma efteråt…
Jag ska bara titta, inte röra honom…
Ja, se då…
Jag öppnade dörren och stannade till. Lilla Algot han var en spegelbild av Göran.
Röda lockar, blå ögon. Vacker pojke. Han satt och lekte med klossar i sängen. När han fick syn på mig log han.
Tant Var är min mamma? Ma-ma?…
Din mamma är borta, Algot…
Jag vill hem…
Tårarna började rinna. Något brast i mig. Jag gick fram till sängen och lyfte upp honom.
Vänta lite, du kan inte bara ta honom så där! ropade sjuksköterskan. Jag blir kvar med hans skrik!
Algot, gråt inte, lilla vän…
Jag strök honom över huvudet och torkade tårarna.
Ta med mig hem Jag är hungrig och har ingen att leka med…
Jag ska komma tillbaka, jag lovar. Var stark, Algot, okej?
Jag visste redan när jag gick hem att jag skulle ta hand om pojken. Alla mina sorger och ilskan försvann när jag såg den lilla, övergivna killen, så lik mina egna döttrar…
***
Femton år har gått.
Nu ska Algot flytta till Uppsala för att plugga. Hur snabbt åren har gått…
Ring ofta, pojken min, och kom hem ibland… Hjärtat är oroligt, du vet hur tiderna är nu…
Det ordnar sig, mamma! Jag ska göra dig stolt, jag lovar! Två år går snabbt, snart är jag färdig på tekniska och kan söka jobb.
Sen ska jag jobba, min kompis Oskar säger att hans farbror har verkstad där han får bra betalt, och du vet ju att jag gillar att meka bilar.
Min verkstadsmästare… sa jag och strök honom över de vilda röda lockarna…
***
Livet är som en stig i skogen som kan slingra sig till de mest oväntade platser.
Jag trodde att ödet gav mig ännu en börda och ännu ett svek.
Men det visade sig att i snåren av ilska dolde sig ett ömt skott en pojke som inget gjort fel, bara råkat födas.
Ibland ser hjärtat mer än ögat.
Det såg inte någon annans barn, utan en ensam själ som längtade efter värme.
Det hörde inte ropet från någon obekant, bara ett viskande: mamma.
Och så, mot all logik och trots rädslan, sträckte jag ut händerna.
Åren har visat mig att godhet inte är ett offer det är en gåva. Algot blev aldrig en extra mun, han blev den som bar vatten ur brunnen medan jag rensade trädgården.
Han var en som fick systrarna att skratta när livet gjorde ont. Och han som, när han växte upp, sa: Tack, mamma och i de orden fanns hela universum.
