Anders gjorde sig bekväm vid sitt skrivbord med laptopen och en kopp kaffe. Han hade några ärenden att avsluta. Plötsligt avbröts hans tankar av ett oväntat telefonsamtal. Numret var okänt.
Hej, det är Anders, svarade han.
Hej, är det Anders Larsson? Vi ringer från BB på Karolinska sjukhuset. Känner du till Elin Lundqvist? hördes en äldre manlig röst i luren.
Nej, jag känner ingen Elin Lundqvist. Vad gäller det? svarade Anders, förbryllad.
Elin gick tyvärr bort igår i samband med förlossningen. Vi har varit i kontakt med hennes mamma. Hon berättade att du är barnets pappa, sa mannen sakta.
Vilket barn? Vadå pappa? Jag förstår ingenting! utbrast Anders, nu märkbart nervös.
Elin födde en flicka igår. Om du är Anders Larsson, så är du barnets far. Vi behöver att du kommer till sjukhuset imorgon och hjälper oss med det praktiska, fortsatte rösten.
Hjälpa till med vad? undrade Anders febrilt.
Kom hit till Karolinska imorgon och fråga efter mig, Erik Pettersson. Så får vi prata vidare.
Luren lades på och kvar stod Anders med telefonen i hand, tankarna virvlade.
Elin vem är Elin? mumlade han medan han gick fram och tillbaka i rummet. Ingen aning… Fast, vänta nu. Hur länge är en graviditet? Nio månader Okej, maj nu, så det var i augusti Vad hände då?
Han sneglade på kaffekoppen i sin hand, rynkade på näsan och ställde ner den. Något starkare hade suttit bättre, men
I augusti var jag ju i Malmö, slog det honom plötsligt. Två veckor. Just det! Elin!
Ansiktet försvann i suddet blond, blå ögon, svår att minnas exakt Hur många Elin hade det blivit egentligen? Var och en lika lätt att glömma. Aldrig gift, inga barn, och knappast sugen på att förändra sitt bekväma liv. Barn var aldrig en del av planen.
“Men hon är ju död nu”, bultade det i bakhuvudet.
Hur kunde hon dö? Var hon ens tjugo? viskade han medan han stirrade i taket.
Han blev röksugen men mindes att han slutat. Känslor han inte kände igen kröp inom honom. Sorg, oro, skuld?
Ett barn alltså Ja, men Elins mamma får ta hand om henne. Hon är ju mormor. Fast är barnet ens verkligen mitt?
Anders hade bestämt sig han åker in imorgon, skriver på papper om att avsäga sig ansvaret och fortsätter som förr. Trots beslutet vred och vände han sig länge den natten, kunde inte slappna av. Mörka tankar fladdrade och oron gnagde.
Den där döda kroppen kunde inte vara Elin. Han försökte blunda bort klumpen i halsen, men den växte bara. I hjärtat, i tankarna, i hela kroppen. I ögonen stack det till. Han mindes plötsligt hennes skratt och att se henne springa vid stranden i Malmö. Hennes förälskade blick. En tokig tjej han nästan genast glömde efter hemresan. Och nu låg hon där på bårhuset Det var hennes kropp han såg framför sig.
Anders rusade ut i korridoren. Med handen bad han Erik Pettersson om ett ögonblick. Han tog en cigg från första bästa och drog in ett djupt bloss utanför BB, sedan gick han bestämt till chefens kontor.
Vill du träffa din dotter? frågade Erik Pettersson.
Nej. Jag vill prata med Elins mamma först. Var är hon? blev Anders svar.
Hon sitter utanför, du gick nyss förbi henne, sa läkaren.
Ganska direkt såg han en tunn kvinna i svart sjalett lite längre ner i korridoren.
Hej, hälsade Anders tyst.
Elins mamma, som hette Maj-Britt, såg på honom. Anders tyckte nästan han drunknade i smärtan i hennes blick.
“Så lik Elin,” tänkte han stilla.
Jag heter Maj-Britt, Maj-Britt Karlsson. Jag är Elins mamma, sa hon lågt.
Jag är Anders Anders Larsson, mumlade han.
Jag vet. Elin berättade om dig. Men nu kommer hon aldrig kunna berätta mer, snyftade Maj-Britt.
Anders stod obekvämt bredvid. Han visste inte alls vad han borde göra nu.
Maj-Britt torkade sina tårar och sa:
Snälla, säg inte nej till din dotter. Jag klarar inte att min lilla flicka växer upp på barnhem, förstår du?
Men varför skulle hon hamna där? Du är ju mormor, du får ju ta hand om henne? försökte Anders, och undrade för sig själv hur gammal Maj-Britt egentligen var hon såg ut att vara i hans egen ålder.
Nej, jag får inte. Jag har hjärtfel de tillåter det inte. Du behöver bara erkänna faderskapet, så sköter jag resten, lovade Maj-Britt och tog hans händer.
Kom, så går vi till doktorn, sa han och följde henne till läkaren.
Erik Pettersson såg upp.
Vad krävs för att erkänna faderskapet? frågade Anders nervöst.
Ett DNA-test, svarade Erik. Och har ni tänkt ut något namn än?
Namn? undrade Anders förvirrat.
Till flickan, log Erik. Vill du inte se henne?
Anders sneglade på Maj-Britt och svarade lågt:
Nej, inte än.
Det praktiska gick oväntat snabbt. Testet visade att hon var hans dotter. Anders visste bara inte vad han nu skulle ta sig till. Han var inte redo för barn, men kunde inte heller låtsas som om de inte fanns. Ord som *dotter* ville inte riktigt formas i hans mun, bara “barn”.
“Jag får hjälpa till så gott jag kan. Swisha över pengar, köpa barnvagn, fixa det som behövs,” tänkte han dagen då flickan skulle lämna BB.
När han såg en barnsköterska komma mot dem med ett knallrosa bylte i spets och rosetter, blev halsen torr.
Maj-Britt tog emot barnet, vände undan kanten och sa:
Vill du se på lilla flickan?
Innan Anders hann svara, ropade Erik Pettersson in Maj-Britt till sitt rum. Maj-Britt räckte barnet till Anders.
Han frös till vågade inte säga något, vågade knappt andas. Bylten var varm och doftade sött. Plötsligt började barnet jämra sig och utstötte ett ljud som påminde om en kattunge. Strax därefter kom den första stora gråten. I sitt förvånade tillstånd tittade Anders ner och såg sig själv.
Där i barnets ansikte såg han sina egna drag. Anders satte sig på en stol, vaggade barnet och tårarna torkade. Flickan blev tyst, tittade upp och det kändes nästan som hon log.
Maj-Britt kom ut efter bara en minut.
Jag tar henne, sa hon tyst och sträckte fram händerna.
Nej, det gör du inte. Hon log just mot mig! utbrast Anders och log för första gången på länge. Vi åker hem nu, tillsammans, Maj-Britt. Vi åker hem allihop.
Det var då Anders förstod: ibland väljer livet åt oss, och det stora modet ligger i att våga ta steget in i det okända tillsammans.
