Inte saknade
Vår pappa, som jag och min lillasyster Elvine hade, drog iväg till Norrland för att jobba, och försvann när jag gick i femman och Elvine i första klass. Försvann helt och hållet, alltså. Därför var man ju van vid att han stack iväg några månader då och då. Mamma och han var aldrig gifta – pappa Olle var en fri fågel. Han for landet runt, från Luleå till Lund. Kom och gick hur han ville, alltid med ett knippe sedlar och utsvängda presenter till oss. Morsan stod ut, för hon älskade honom gränslöst.
Olle, kom hem nu, hör du bönade hon ibland.
Men vad nu, tjura inte! Jag dyker upp med klappar, klart som korvspad.
Han pussade henne snabbt och försvann, like smoke on the water. Under tiden han var borta höll pappas brorsa, morbror Lennart, koll på oss. Jag misstänker att han var lite förtjust i mamma, men nämnde det aldrig. Aldrig någon röd ros, ingen blick han bara fanns där.
Hur går det här då, Tyra? Hur har du det med ungarna? undrade Lennart när han svängde förbi.
Jaaaa! Morbror Lennart! tjöt jag, slog armarna om honom.
Tjena, Filip, sa han och squeezeade mig snabbt.
Om jag fick välja, hade jag tagit honom som farsa. På helgerna tog han med oss, mig och Elvine, på utflykt så mamma fick vila. Ibland hängde hon med, ibland satt hon hemma och funderade över sitt snåriga kvinnoöde.
När jag blev större släpade Lennart hem en ribbstol och monterade den i hallen. Pappa hade varit borta i evigheter. Jag hjälpte till med skruvarna, medan Elvine hängde i dörröppningen och spanade på Lennarts snickrande med järnstången, repet och ringarna.
Du Lennart, varför gifter du dig aldrig då? Du är ju så himla händig. Kvinnor slåss om såna som dig, filosoferade Elvine med den där lillgamla tjejtouchen.
Den där visheten hade hon snappat upp ur mammas samtal med tanterna.
Nä, ingen har fångat mitt intresse än, Elvine. Gillar jag nån, då får vi se.
Och barn då? Vill du aldrig ha egna ungar? fnissade Elvine och slog ut med händerna.
Lennart pausade med skruvdragaren och såg på oss:
Klarar mig gott med er. Försöker du bli av med mig, eller?
Elvine rullade med ögonen:
Va? Det skulle jag väl aldrig!
På kvällen spände jag ögonen i Elvine:
Varför retar du honom? Sluta, han kanske blir sur och slutar komma hit.
Men pappa har ju alltid presenter med sig… han dyker nog upp snart ändå, drömde hon sig bort.
Pff, nu är du naiv! Vet du vad den där ribbstolen kostade i kronor? Det är presenter det med.
Vad ska jag med den till? Jag vill ha klänningar och dockor, inte klättra som en schimpans.
Den här gången väntade Elvine förgäves. Han kom aldrig. En dag gick Lennart in till mamma, och dom satte sig i köket. Han försökte förklara något, och mamma grät tyst.
Tyra, snälla gråt inte. Jag lämnar er inte. Du vet ju hur han är… dog kommer alltid hem till det som är mjukast och sötast.
Mamma började storgråta, á la “oj-oj-oj-oj”, och satt sedan länge och snörde.
Lennart fortsatte komma som vanligt. Hjälpte till, lagade käk, tog oss till lekparken. Till slut samlade han mod och öppnade sitt hjärta för mamma. Jag erkänner jag tjuvlyssnade med gott samvete.
Lennart, du behöver väl inte nöja dig med mig! Du är ju en toppenkille. Du förtjänar ju riktig lycka.
Kanske, men jag vet bäst vad jag vill ha sa Lennart bestämt.
Och om Olle kommer tillbaka då?
Lennart svarade inte.
Jag väntar på honom ändå. Älskar honom, Lennart! Jag kan inte hjälpa det. Om du är säker på att du vill ha någon utan hjärta.
Jag smög därifrån, hade mest lust att råskälla ut mamma. Snacka om tragiskt! Väntar på en sån där typ. Grrr.
Och så snurrade livet vidare. Elvine var precis som pappa trivdes där man fick godis och kärlek. Kunde man klandra henne? Till slut fattade hon själv att pappa, med sina presenter, nog aldrig dök upp. Lennart var desto mer ihärdig. Jobbade på för hela högen. Mamma fick en son till honom, Emil. Gränslös glädje hos Lennart! De gifte sig, och allt gick in i den svenska lunken.
Jag tog examen från gymnasiet utan en enda etta, lyckades få plats på universitetet. Mamma strålade som en midsommarstång.
Vi har fått en forskare i familjen, va Lennart?
Men vi har ju alltid varit rätt klipska, eller hur? flinade han.
Sluta, ni pushar på för mycket! Ge mig ett glas cider istället, sa jag, generad.
Tror du att du är oskuld när det kommer till alkohol, eller? fnös Elvine, jag stirrade fult på henne.
Emil klättrade över hela bordet, ville upp och demolera allt. Lennart fångade honom, satte honom i knät:
Nu får du ta och lugna dig du är ju ingen bebis längre!
Emil nöp tag i en sked och satte den mot näsan och snedvände ögonen. Alla asgarvade.
Var det nån som ringde på nu? spetsade Elvine öronen.
Mamma öppnade, backade in i vardagsrummet där stod pappa Olle i dörren. Tystnad. Han spanade av rummet och sa:
Vad stirrar ni på? Fortsätt festen!
Vi sa inget. Emil gled ner från Lennarts knä, tassade fram till främlingen. Olle brydde sig inte, mamma lyfte upp Emil så det blev som en sköld. Lennart reste sig och vinglade lite.
Vart ska du? frågade mamma, med en främmande röst.
Måste bara ut och få luft.
Han strök förbi Lennart och gick. Jag hakade på ut i hallen, Elvine efter.
Titta vad jag har med till dig, Elvine, massor av trendiga kläder! lockade Olle.
Till min överraskning sket Elvine helt i honom, och smög efter mig i hallen, viskade snabbt:
Jag springer efter Lennart, du stannar och spionerar du är bäst på sånt!
Alltså…
Kom igen, Filip! Du är undercover-proffset!
Hon hade ju rätt. Spionyrket kanske vore nåt?
Elvine rusade ut till Lennart, jag gömde mig vid köksväggen, med hjärtat i halsgropen nu var det ju dags för mamma att… tja, nå sitt mål. Vad händer med oss nu?
Tyra, har du gått och gift dig med Lennart nu? sneglade Olle retsamt.
Mamma sa inget.
Men Tyra, nu är det så. Folk gör fel ibland, men jag är ju här nu!
Det blev stök, jag hörde en dask och Emils skräckskrik.
Dra nu, Olle… och ta ditt pick och pack.
Men Tyra, va fasen?
Nu har jag sagt mitt. Stick! Ingen saknar dig här.
Du ljuger. Jag ser det i dina ögon.
Nej, nu är det slutpratat. sa mamma med stängd röst.
Olle gick ut, såg mig i hallen.
Tjuvlyssnar du, pojk? Jaja, det tar dig långt.
Men strunt samma vad han tyckte om mig. Jag smet in i rummet, trodde mamma satt och grinade. Nej, hon tröstade Emil, fixade håret och donade på bordet, som Julius Caesar med tusen händer.
Sådär ja, nära på att festen blev förstörd! log mamma snett. Var tog alla vägen?
Emil hade redan glömt grälet, drog stolen på golvet och skrattade.
Jag gick ut. Och tvärs över gatan i parken satt Elvine med Lennart. Hon höll hårt om hans arm, la huvudet på hans axel, rädd att han skulle försvinna om hon släppte taget. Jag gick fram, cirklade runt bänken och tittade Lennart i ansiktet, tappad i hans vilsenhet:
Kom igen nu, farsan! Nu går vi hem, mamma ropar.
Lennarts händer började skaka, Elvine la sina små händer över hans. Hon lyfte huvudet, såg på honom:
Vi går hem, pappa, visst?
Och så gick vi. Det var ju ändå fest, och jag hade tagit studenten.
