En obehaglig eftersmak
Allt är över, det blir ingen bröllop för oss! utbrast Elin.
Vänta, vad har hänt? förvirrat frågade Henrik, allt var ju som det brukar!
Som det brukar? fnyste Elin, tja kanske det. Men, hon blev tyst några sekunder och tänkte febrilt på hur hon skulle förklara Till slut sa hon bara rakt ut: Dina strumpor luktar ju fruktansvärt! Jag är inte beredd att andas in det resten av mitt liv!
Sade du verkligen så? utropade Elins mamma Birgitta när Elin berättade att hon tagit tillbaka ansökan till hindersprövningen, otroligt!
Varför då? ryckte den blivande bruden på axlarna, det är ju sant. Säg inte att du aldrig märkt det själv.
Det har jag visst märkt, erkände Birgitta generat, men det är ju pinsamt. Jag trodde att du älskade honom. Han är ju ändå en hygglig kille. Strumpproblem går ju faktiskt att fixa.
Hur då? Lära honom att tvätta fötterna? Byta strumpor oftare? Använda deo? Mamma! Hör du dig själv? Jag skulle gifta mig, inte adoptera en övervuxen pojke!
Så varför gick du så långt med honom? Varför ansöka om bröllop?
Allt det där är på grund av dig, mamma! Henrik är en snäll och trevlig pojke. Jag gillar honom verkligen dina ord, eller hur? Och så dessa: Du är ju tjugosju nu. Dags att hitta någon, ge mig barnbarn. Varför är du tyst nu? Visst då?
Men Elin, jag trodde ju att du var säker. Det verkade så allvarligt mellan er, sa Birgitta, och vet du, jag är glad att du vågar tänka efter och ta beslut. Men, älskling, att skylla på illaluktande strumpor det låter överdrivet och liknar inte dig alls.
Jag gjorde det med flit, mamma. Lite övertydligt. På hans språk. Så att det inte fanns någon väg tillbaka
***
I början tyckte Elin att Henrik var charmigt osäker och lite klumpig. Han gick alltid i jeans och samma blå t-shirt. Han var ingen konstexpert, men han kunde snacka i timmar om gamla svenska filmer. Ögonen lös av entusiasm.
Med honom kändes livet lättare och lugnare.
Just den lugnheten var det som lockade Elin mest, efter år av misslyckade, dramatiska relationer och jakten på den rätta.
Efter två månader med bio och fika på konditori, frågade Henrik, lite generat:
Ska vi gå hem till mig? Jag kan bjuda på kroppkakor. Har gjort dem själv!
Inbjudan var så varm och hemtrevlig att Elins hjärta värkte till. Och just: Själv lagat det var som ett knytnävsslag av uppriktighet.
Så hon följde med hem
***
Henriks lägenhet gav ingen positiv känsla.
Det var inte direkt smutsigt, men rörigt, omysigt, kalt. Vita väggar utan tavlor, en gammal sliten soffa med ett enda kuddfodral. På golvet: travar av lådor, böcker, gamla serietidningar. Ett par sneakers mitt på golvet. Luften var instängd, med en doft av damm och unket.
Rummet liknade mer en tågstation än ett hem.
Vad tycker du om min borg? sa Henrik och sträckte ut armarna, utan minsta tecken på att skämmas. Han var stolt! Och såg inget fel i sin värld.
Elin tvingade fram ett leende hon ville inte bråka, hon gillade ju honom.
De gick till köket. Där var det inte bättre: bordet täckt av ett tunt lager damm, disk i vasken, koppar med svart beläggning, kastruller som sett bättre dagar. Hennes blick fastnade på vattenkokaren.
Undrar vad den hade för färg från början? tänkte Elin för sig själv.
Stämningen föll.
Hon lyssnade knappt när Henrik entusiastiskt berättade historier för att få henne att skratta. Men när han räckte fram tallriken med kroppkakor vägrade hon bestämt, med hänvisning till att hon börjat med diet.
Att äta något tillagat i det där köket fanns inte på kartan.
Hemma analyserade Elin sitt besök.
Det mesta i Henriks lägenhet var egentligen småsaker. Han bodde solo, han skötte inte hemmet så bra. So what?
Men i all oreda såg Elin något djupare: Hur kan man leva så här? Inte för att han var lat och inte diskade utan för att för honom var detta normalt!
Kvar blev en obehaglig eftersmak
***
Sen kom Henrik hem till Elin. Friade officiellt. Gav till och med en ring. De ansökte om hindersprövning. Föräldrarna började förbereda för bröllop.
Att vara blivande brud är härligt. Men när Elin satt ensam och tänkte på Henrik, den omtänksamma killen som lagade kroppkakor och drog roliga historier, såg hon den där vattenkokaren framför sig!
Elin insåg: det var inte bara en vattenkokare. Det var ett tecken. Ett bevis på Henriks inställning till livet, hemmet, sig själv. Och antagligen till henne.
En dag föreställde hon sig en framtida morgon tillsammans.
Hon vaknar, går till köket, ser outdrucket te och brödsmulor. Hon säger: Älskling, kan du städa undan? Han ser förvånad ut, precis som han såg på sin lägenhet då, och begriper inte alls vad hon menar. Han kommer varken protestera eller höja rösten. Han kommer bara inte förstå. Varje dag måste hon påminna, städa, förklara. Kärleken dör sakta av tusen små stötar han aldrig ens märker.
Och mamma är så lycklig att hon ska gifta sig.
***
Gifta sig
All samhörighet och värme Elin hade känt med Henrik försvann gradvis, ersatt av en tung oro som aldrig släppte taget.
Elin, Henrik frågade nästan varje dag, med bekymrad blick, Allt väl mellan oss? Vi älskar ju varandra, eller hur?
Självklart, svarade hon, men kände hur något gick sönder inombords.
Till slut tog Elin mod till sig och berättade allt för sin väninna Helena.
Men vad spelar det för roll? förstod inte Helena. Lite damm, nån gammal vattenkokare. Min man kan lämna en hel snöplog på köksbordet utan att märka! Killarna ser inte sånt!
Exakt! De ser inte, viskade Elin. Och han kommer aldrig att se. Men jag kommer alltid se det! Hela livet! Och det kommer sakta kväva mig.
***
Hon klandrade honom inte. Henrik var ärlig och äkta. Han bodde bara i en annan värld. Där smutsiga tallrikar i diskhon är normalt. Men för henne signalerar det ointresse och total oförståelse.
Det handlade egentligen inte om renlighet, utan om hur olika de såg på livet. En spricka som långsamt men säkert skulle bli till en klyfta mellan dem.
Bättre att avsluta genast än att hamna längst ner i den klyftan om några år, när det är för sent.
Bara att invänta rätt tillfälle
***
Elin och Henrik blev bjudna på fest.
De kom, tog av sig skorna i hallen
Gick in i vardagsrummet
Den hemska strumplukten följde efter dem.
Elin fattade inte direkt varifrån den kom.
Men när hon insåg, och såg att alla i rummet insåg det samtidigt, skämdes hon så mycket att hon bara ville försvinna. Utan ett ord rusade hon ut i hallen, drog på sig jackan och gick.
Henrik sprang efter och hann ifatt henne. Tog tag i hennes hand. Hon vände sig om och kastade ur sig orden, nästan som ett hugg:
Det är slut! Det blir inget bröllop!
***
Och det var faktiskt slut.
Elin är säker på att hon gjorde rätt och har aldrig ångrat sig.
Henrik
Han förstår fortfarande inte. Vad var grejen? Strumpor luktar väl bara ibland. Han kunde ju tagit av sig dem
***
Livet lär oss att små saker i längden ofta visar på större skillnader. Lycka i ett förhållande är mer än värme och omtanke det handlar också om att se på livet med liknande ögon. Att våga lyssna till sin magkänsla, även när den bara handlar om en vattenkokare eller ett par strumpor, kan vara det klokaste vi gör.
