En ny familj – dyrare än den gamla – Mamma, det här är Lera, min fästmö, – förklarade Artur entusiastiskt i hallen och höll varsamt om den blyga unga kvinnan. – Vi har lämnat in ansökan om borgerlig vigsel idag. – Grattis, – sa Raisa förvånat och torkade händerna på kökshandduken. Hon hade precis lagat middag. – Kom in istället för att stå i dörröppningen! Kvinnan kände sig obekvämt överraskad. Artur var hennes stolthet och livets mening … Sådan fin pojke, alltid artig och lydig – och så berättar han först nu? Ställer sin mamma inför fullbordat faktum att han ska gifta sig. Raisa kände sig sårad av att höra sådan nyhet sist av alla. Trodde han att hon var ett odjur som inte skulle förstå hans längtan efter eget familjeliv? Tvärtom, hon skulle ha blivit glad för hans skull, hjälpt till med bröllopet … – Förlåt mamma att jag inte sagt något tidigare, – sa sonen och kramade henne osäkert. – Allt har gått så fort … jag blev förälskad som en liten pojke! Från första ögonkastet och för alltid. – Du är ju bara pojkspoling – är tjugofem ens en ålder? – log Raisa och försökte dölja sin sårade känsla. – Låt oss prata om framtiden istället. Var ska ni bo? – Vi tänkte bo här tills vidare, om det är okej för dig, – Artur pustade ut, lättad att mamma inte blev arg. – Sen köper vi något eget. – Varför skulle jag vara emot det? – kvinnan såg uppriktigt förvånad ut. – Vår lägenhet är stor, det finns plats för alla. Den unga kvinnan log försiktigt men bytte snabbt till neutral min. Nu gällde det att imponera på svärmor – karaktären kunde hon visa först efter bröllopet. ************************************************ Bröllopet blev flott. Raisa sparade inte på kronor för sin älskade son och tömde sin noggrant sparade slant. Hon betalade dessutom en resa till Medelhavet åt de nygifta – så de kunde koppla av ordentligt innan fokus skulle skifta, för Lera avslöjade att hon var gravid. Raisa ogillade egentligen inte sonens val … men något med flickan verkade skumt. Hon höll alltid med, log vänligt hela tiden … Raisas syster, Marina, bara skrattade åt hennes oro. – Du ska vara glad över en sådan svärdotter! Men vänta bara, när hon känner sig hemma så ändras hon nog. – Sen blev hon allvarlig. – Håll ett öga på henne, om du känner så. Ingen vet hur hon egentligen är, kanske spelar hon ängel framför Artur men är ett riktigt rivjärn. Marinas ord blev profetiska. Efter att ha fått efterlängtad ring på fingret förändrades Lera helt. När Artur arbetade började hon plåga Raisa steg för steg. Hon var så fräck att hon sa rakt ut att “främlingar har inget att göra i vårt hem”. Raisa tappade nästan stolen när hon första gången hörde det. Skulle hon vara främling i sin egen lägenhet? Samma kväll bad hon Artur sätta sin fru på plats. – Mamma, du har missförstått henne, – avfärdade Artur henne, övertygad om att hans älskade aldrig kunnat säga något sådant. – Hon är snäll, godhjärtad, helt enkelt den bästa! Lera log självsäkert bakom hans rygg. Allt gick enligt hennes plan. Några dagar senare mötte Lera honom gråtandes efter jobbet, och berättade att hon var rädd att vara ensam i lägenheten med Raisa för att Raisa försökte förgifta henne. – Du vet ju, snyftade hon, – att jag är allergisk mot honung. I morse hjälpte jag till i köket och ser då att din mamma blandade honung i pannkakssmeten! Jag är så rädd! Artur tappade humöret och rusade för att skälla ut sin mamma. Han skrek att han inte längre var barn och att han själv väljer sitt liv, och skulle inte tillåta något ont hända de han bryr sig om. Raisa förstod ingenting och chockades av sonens utbrott. Alla hennes frågor möttes med aggression. Hon kände ett tryck i bröstet, tog darrande handen till medicinen, men Artur märkte ingenting och fortsatte skrika. Hon orkade inte mer, tog jackan och gick till sin syster. Hon förstod inte vad hon gjort fel, varför hennes pojke blivit såhär … Hennes hjärta värkte av sorg och ensamhet. Hon stannade bara några meter från Marinas port, mådde allt sämre, och till slut svimmade hon. ********************************************* Två veckor efter Raisas begravning gick Artur som i en dimma och klandrade sig själv. Lera försökte trösta och räckte honom ett glas vatten. – Älskling, jag förstår att du har det svårt, men du måste tänka på de levande, – sa hon och smekte sin redan runda mage. – Jag mår dåligt av att se dig så här. Artur var tyst, vilket irriterade Lera. Hennes plan hade lyckats, även om hon inte tänkt gå så långt. Hon trodde att de bara skulle byta lägenhet med Raisa. Men om hon ska vara ärlig, så var detta ändå bättre. Plötsligt öppnades dörren. Marina kom in med egna nycklar. – Hur vågar du bara komma in här som om det är ditt eget hem? – röt Lera åt den oinbjudna gästen. – Det är ju mitt hem, – log Marina. – Visste du inte det? Lägenheten är min. Glaset trillade ur Leras hand. Hur kunde det vara så? Hon hade offrat så mycket för den här lägenheten – förgäves!? – Artur, vad betyder det här? – frågade hon panikslaget. – Det betyder vad det betyder, – sa Artur iskallt. – Mamma sparade för att köpa ut lägenheten från moster … – … och hon tömde allt på ert bröllop! – fyllde Marina i. – Jag hade tänkt ge den som gåva till ert barn, men nu lär det aldrig bli så. Ni har tre dagar på er. Flyttar ni inte, ringer jag polisen. **************************************************** P.S. Artur blev kvar ensam i mosters lägenhet. Lera packade sina saker redan samma kväll och gick, efter att ha sagt att barnet ändå inte var hans.