Det var en helt vanlig natt. Min fru och jag sov i vårt rum, mysigt insvepta i täcket. Vår sexårige son och ettåriga dotter hade somnat för länge sedan i sina egna rum. Allt var tyst och lugnt – inget antydde att något skulle hända.
Klockan var strax efter tre på natten när vår labrador Sigge plötsligt rusade in i sovrummet. Han har varit med oss i åtta år – en smart, snäll hund, en riktig familjemedlem. Han har aldrig ställt till besvär och vet alltid hur man ska bete sig. Men den här natten var han annorlunda.
Sigge sprang fram till sängen på fruns sida, satte tassarna på hennes bröst och började skälla tyst. Hans beteende gjorde mig genast orolig. Vi har alltid förbjudit honom att hoppa upp i sängen, och han har alltid lyssnat. Men nu verkade han både konstig och skrämmande.
Jag vaknade med ett ryck, hjärtat bultade – i halvmörkret såg jag hur hunden stod över min fru. En kort sekund greps jag av panik: vad var det som hände? Men sedan slog det mig vad som pågick, och jag slog snabbt larmnummer 112.
Jag hörde ett konstigt gnisslande ljud i hallen och nästan omärkliga steg. Då förstod jag – det handlade inte alls om hunden.
Sigge stod mellan oss och dörren – som om han visste var faran fanns.
Jag väckte genast min fru, tystade henne med en gest, smög själv fram till dörren och hörde ännu ett ljud – någon som försiktigt skrapade med fötterna mot parketten.
Jag tog telefonen och ringde polisen. Medan patrullen var på väg gömde vi oss med barnen i badrummet – Sigge stod vakt vid dörren hela tiden.
Efter sju minuter – som kändes som en evighet – hörde vi någon utanför ropa:
“Polisen! Alla ska stanna där de är!”
Tjuvar blev gripna mitt i vårt hus. Det visade sig att de klättrat in genom ett fönster i vardagsrummet och hoppats kunna stjäla medan alla sov. Men de hade inte räknat med en sak – vår hund.
Sigge blev en riktig hjälte. Vet inte vad som hänt utan honom. Vi köpte honom ett stort ben och den varmaste filt vi hittade. Nu sover han alltid utanför sovrumsdörren. Vi protesterar inte.
Han är vår verklig vaktare.
