Flugan surrade envist mot fönstret, med ett tunt och genomträngande ljud. Jag slog upp ögonen. En solstråle dansade försiktigt över kudden och spetsen på min näsa. Jag log och sträckte på mig riktigt ordentligt, sådär så armar och ben nästan domnade av välbehag. Under täcket var det fortfarande varmt och tryggt, så jag ville verkligen inte stiga upp.
Mamma, ropade jag tyst, nästan tveksamt. Sedan högre: Maaaam!
Mamma kom in i rummet, torkade händerna mot förklädet. Är du vaken redan? Varför måste du ropa så? Hon gick fram till sängen, böjde sig ned och pussade mig kärleksfullt på min lilla knubbiga näsa. God morgon, min lilla kille! Kom igen nu, upp och hoppa, Ture!
Jag slog armarna om mammas hals. Hon doftade mjölk, bröd och någonting annat varmt och tryggt som bara hörde henne till. Förr, när vi bodde i stan, var det pappa som väckte mig och gick med mig till dagis. Vi brukade göra morgongympa tillsammans och borsta tänderna; vi sprutade vatten på varandra och skrattade hysteriskt, medan mamma gnällde och försökte få fart på oss. Men nu var allting annorlunda.
En dag kom inte pappa och hämtade mig på dagis. Jag fick vara kvar till sent på kvällen, tills vaktmästaren låste. När mamma kom var hennes ansikte rött och svullet av tårar. Hon berättade att pappa aldrig skulle komma mer och att jag nu var mannen i familjen. Vad som hänt visste jag inte då, men senare förstod jag att pappa förolyckats i en bil som inte ens var vår. Och för den bilen tog några skrämmande gubbar vår lägenhet. Kort därefter flyttade vi ut till mormor på landet.
Byn var stor och låg längs med sjön, inbäddad mellan björkar och ängar, och tog slut där skogen började. Alldeles intill skogen bodde mormor Anita, och nu bodde vi där också. Morfar fanns inte längre, han dog när jag var riktigt liten. Så nu var det jag som var huvudman i hemmet.
Mormor och mamma jobbade på ett lantbruk i utkanten av byn. Nu visste jag vad en bondgård betydde ett stort hus med kor, grisar och till och med hästar. Mamma hade visat mig runt bland djuren när jag fick följa med henne till jobbet. Men jag tyckte att det luktade fruktansvärt där inne! Jag brukade hålla för näsan, och mamma samt mormor tyckte det var så roligt att de skrattade åt mig
Jag hoppade i mina kalla tofflor och sprang ut i pyjamasen för att kissa mot uthuset. Augustisolen värmde lite, men morgonen var fortfarande kylig. Jag huttrade till. Tupparna gol från olika håll i byn, och någonstans långt borta hördes hundar skälla och tjuta som tokar. Mormor kom ut från ladan och muttrade:
Någon har grävt under staketet till hönorna igen. Det är väl lodjuret som börjat härja
Snart är det höst, tänkte jag vuxet och bekymrat, tänk om det kunde bli skolstart fort!. Hjärtat bultade av förväntan. Mamma och jag hade redan lagt fram allting inför skolan. Och min nya ryggsäck var så otroligt fin! Den här sommaren hade jag lärt mig läsa riktigt bra, men att skriva där behövde jag jobba på.
Till frukost blev det gröt och pannkakor.
Ture, mormor och jag tänkte gå ut i skogen och plocka svamp idag. Vill du följa med, eller är du för liten? frågade mamma och blinkade listigt mot mormor.
Såklart jag följer med! svarade jag med munnen full av kall mjölk och het pannkaka.
Vi kom iväg först när solen stod högt på himlen. Skogen mötte oss med sin speciella, svala doft. Det var de sista dagarna av augusti, men än hade den starka gröna färgen inte gett med sig för höstens eld. Svampar hittade jag överallt, men mamma förklarade att inte alla gick att äta, och hon pekade ut de som var giftiga. Vi gick i timmar. Till slut försvann mormor långt bort; trots mammas rop svarade hon inte.
Det började skymma när mamma sa att det var dags att gå hem. Vår stora korg och en påse var fyllda till bredden av skogens alla gåvor. Min lilla hink med svamp kändes tung som bly, men jag gnällde inte. Jag var ju trots allt mannen i huset! Vi måste hitta ut ur skogen, men mamma såg orolig ut hon visste inte längre åt vilket håll byn låg.
Ture, håll dig nära mig! sa mamma högt.
Vi gick åt ett håll, men hamnade vid ett kärr. Åt ett annat, men där stod snåren så tätt att vi inte kom framåt. Vi vände om. Skogen snurrade oss runt. Vi försökte ropa på mormor, men asplöven susade så högt att inget hördes. Mamma satte sig i mossan, rådbråddes och visste inte hur vi skulle ta oss ut. Det gick nog fem minuter till. Plötsligt knakade några torra kvistar bakom oss. Buskarna rörde på sig, och ut trädde trollkärringen.
Jag blev stel av skräck. Kvinnan var krum, nästan böjd till marken, och släppte en famn ris efter sig innan hon kom närmare.
Blev ni rädda? Sitt lugnt, jag har slutat äta små pojkar för längesen! kacklade hon samtidigt som hon blinkade åt mamma, och hennes krokiga näsa med vårtor ryckte till alldeles komiskt.
Har ni gått vilse? Från Nils-Pers gård, kanske? fortsatte hon och slängde åter sin risfamn på ryggen utan att vänta på svar.
Nämen, stå inte där och glo! Följ efter nu!
Mamma och jag snubblade efter henne och snart såg vi gläntan framför oss; där borta skymtade vårt hus. I andra änden av ängen uppenbarade sig mormor Anita ur skogen. Kärringen skrattade sitt kraxiga skratt, vinkade avfärdande och, dubbelvikt av bördan på ryggen, lunkade bort mot byn.
Tack, mumlade mamma osäkert, men trollkärringen bara viftade undan oss med handen och hasade iväg.
När mormor kom fram, utbrast mamma:
Men mamma, var har du hållit hus! Vi gick vilse, tur vi mötte den där gamla damen!
Men snälla Anna, hur kan man gå vilse i Tureskogarna? Du sprang ju här när du var liten!
Jag frågade storögt: Var det en riktig trollkärring, mormor?
Nej min lille vän, det var bara Gamla Märta! Hon kan vara butter som en käring, men någon häxa är hon väl ändå inte.
Vid kvällsmaten frågade jag plötsligt: Varför kallar alla henne för Gamla Märta?
Vet inte riktigt, svarade mormor eftertänksamt. Folk har kallat henne det sedan hon var liten. Hon var ovanligt rund när hon var barn, såg alltid ut som en liten bulle med smör. Hennes föräldrar var förmögna, de hade stort gård. Hon brukade sitta på trappen utanför huset och äta smörgås med grädde och socker medan andra ungar fick springa barfotabarn, aldrig fick de smaka något. Hon delade ogärna med sig, och hade inte många vänner.
När hon blev vuxen träffade hon Erik, byns traktorist yngre än hon, men de gifte sig och fick en son. Men en vår när killen var åtta smälte snön fort och männen i byn flottade timmer på ån. Barnen lekte på stockarna, men Märta och Eriks pojke han var lite klen av sig halkade, föll och drogs ner av en stam under vattenytan. De letade i tre dygn innan de fann honom. Märta blev aldrig sig lik igen, och Erik söp ihjäl sig en vinter. Honom hittade de frusit ihjäl nära skogen. Märta hamnade hos sinnessjuka ett tag, men återvände till sitt hus. I femtio år har hon bott ensam där med sin get, samlat och kokat örter och hjälpt till ibland med läkedomsråd.
Mormor tystnade, och mamma började duka av.
Livet är sällan rättvist, sa mamma drömmande. Och jag kände också ett slags medlidande med Gamla Märta.
September kom, klar och frisk. Mornarna var kalla, ibland nästan frost, men mitt på dagen värmde solen fortfarande som om hösten tvekade att riktigt ta över. Luften var så klar och ren att man kunde tro den gick att ta på. Vi hade redan tagit upp potatisen. Själv gick jag i skolan för andra veckan. Jag kommer aldrig glömma första skoldagen den snälla och stränga fröken Ingrid ledde mig från skolgården in i klassrummet, eftersom jag var minst av alla.
Vi fick inga betyg i ettan, men Ingrid berömde mig ofta, även om hon tyckte jag borde skriva mer för att få till en snygg stil. Jag lärde känna två pojkar, Nils och Olle, som också bodde på vår gata de gick i tvåan. Efter lektionen gick vi ofta hem tillsammans, när rasterna tillät. Eftersom skolan låg på andra sidan byn visade de mig en genväg över gärdet och Gamla Märtas trädgård. Ibland kom mamma eller mormor och mötte mig.
En dag blev det min tur att gå hem själv. Lärarinnan hade satt två fina röda stjärnor i min skrivbok och jag blev inskriven i skolbiblioteket. Jag fick låna min första egna bok: Magiska ord. Jag var på strålande humör när jag klev ut från skolan. Nils och Olle hade en extra lektion, så jag gick ensam och genade över ödetomten full av skräp och gamla burkar. Jag var tvungen att se mig för så jag inte trampade på något vasst.
Då hörde jag ett underligt ljud, fränt och gällt; lyfte blicken och stelnade. Framför mig stod ett stort gäng hundar. Jag backade, ville springa men det var redan för sent. Hundarna hade omringat mig. Den största närmade sig, visade tänderna allvarligt med nosen mot marken. Jag skrek, men hörde knappt min egen röst. Då kastade sig den största hunden över mig. Jag försökte skydda mig med skolväskan, men djuret slet den till sig och rev sönder den mot marken.
Jag föll, höll händerna över huvudet, men plötsligt bet något hårt i mitt axelparti, och sedan blev allt svart. Vad jag inte såg, var hur Gamla Märta med böjd rygg och en stor spade rusade ut över sitt trädgårdsland. Hon hoppade smidigt över staketet, svingade spaden och skrek sitt skrovliga trollkärringsvrål. Hundarna stannade till, tvekade. Men de var många och blodlukten hade gjort dem tokiga. De omringade henne och gick till anfall. Märta blev också som galen, måttade vilt med spaden. En stor hund kastade sig upp på hennes rygg och högg henne i nacken. Märta föll ner över mig, skyddade mig med kroppen och sin långa kjol.
Vid den tiden på dagen var byn nästan folktom barnen i skolan, de vuxna på åkern eller ladugården. Men djurskötaren med sin hjälpreda var på väg tillbaka från distriktet i sin lilla röda Volvo, med nya beställningar på foder. När de svängde upp på byvägen upptäckte de oväsen och rörelse vid Märtas gård.
Sven, sladda in vid Märtas gärde! Vad är det för liv där borta?
Sven svängde snabbt och bromsade in vid händelsen. Synen som mötte dem var ohygglig. Hundflocken stod spänt på vakt. Blod överallt. Utspridda skrivböcker och blanka skolböcker i trasor. Märta låg platt på marken, ena armen gnagd till benet. En hund stod på hennes rygg och försökte slita halsen av henne.
Männen kastade sig ut och försökte driva bort hundarna så gott de kunde. Hundarna slet och högg mot dem. Sven tog ett järnrör, höjde blodig spade och slog vilt. Hundarna skrek och drog sig efterhand undan, ledaren ylade och viftade hotfullt och till slut sprang flocken mot skogen när bybor kom springande med högafflar och slagträn och började skjuta i luften.
Märta stönade till, och då såg männen att det låg någon under henne. Sven ringde efter ambulans.
När de lyfte bort Märta såg de mig liten, medvetslös och blodig.
Jag vaknade av att en skarp solstråle värmde nästippen. De vita sjukhusväggarna kändes både stränga och kalla. Var är jag? Tankarna kom sakta tillbaka till mitt huvud. Jag rörde försiktigt på mig. Mamma som satt bredvid blev ivrig och gråtlycklig:
Ture, min pojke! Du är vaken!
Min axel och arm bultade av smärta, inlindade i stora bandage. Jag mindes plötsligt allt.
Mamma, har hundarna bitit av min arm? Kommer jag aldrig kunna skriva igen?
Nej du, så illa gick det inte. Men du har fått sy och gipsa dig, men det läker innan du hinner gifta dig, skrattade mamma osäkert, tacka Märta för det. Hon skyddade dig med sin kropp. Sov nu …
Hela byn följde Märta till graven. Hundarna hade rivit både hennes armar och ena ben; det gamla hjärtat klarade inte operationen. Nästa dag samlades männen i smyg och gjorde slut på hela hundflocken ute vid skogsbrynet. De slängde fyrtio kadaver i en stor grop, och skyfflade jord över alltsammans. Nere i skogen hittade de valpar i ett gryt, som byborna tog med hem och födde upp.
Jag missade bara en skoltermin. Handen lydde inte riktigt i början, men jag tränade varje dag. Fröken Ingrid berömde. Klasskompisarna sa att jag var ett riktigt hjärta! Mamma och jag gick till kyrkogården och lade en stor bukett blommor på graven.
På korsets lilla namnskylt stod: Märta Elisabet Nilsson, och den dag hon dog hade hon precis fyllt nittio. Mamma grät.
Tänk, så livet kan vända! Tack Märta. Tack för hjälpen med svampen, men framför allt för att du räddade min son. Må jorden vila mjukt över dig.
När det blev julfest i skolan och en av lärarna hoppade in som trollkärring, fick jag en klump i halsen och var tvungen att gå ut. Det värkte i armen och jag tänkte på Märta.
Jag har lärt mig att bakom varje människas rykte finns en historia ingen kan ana ibland gömmer sig hjältar där man minst anar det.
