En fluga surrade gällt och envist mot fönstret. Vilgot slog långsamt upp ögonen. Ett mjukt solstråk gled smeksamt över kudden och nosen hans. Han log sömnigt och sträckte sig så det knakade i hela kroppen. Under täcket var det varmt och hemtrevligt. Han borde gå upp nu, men ville verkligen inte.
Mamma, viskade han försiktigt. Och lite högre, Maaamma!
Mamma klev in i rummet, torkade händerna mot förklädet och böjde sig över honom. Hon kysste honom försiktigt på nästippen.
God morgon, älskling! Dags att stiga upp, min lilla buse!
Vilgot kramade sin mamma om halsen. Hon doftade av mjölk, bröd och något varmt och tryckt tryggt och gott. Tidigare, när de bodde i Stockholm, var det pappa som väckt honom på morgnarna till förskolan. De gjorde gymnastik ihop, borstade tänderna, plaskade vatten och skrattade, medan mamma muttrade och skyndade på dem. Men allt det där förändrades.
En dag kom aldrig pappa till förskolan för att hämta honom, och Vilgot satt ensam kvar tills nattvakten släckte lampan. Mamma kom först sent med rödgråtna kinder och sa att pappa var borta och att nu var Vilgot mannen i huset. Vad som exakt hänt visste han inte, men han hade senare hört vuxna prata om att pappa dött i en bilolycka och att några otäcka män tagit deras lägenhet för att betala bilen. Kort därefter flyttade de till mormor ute på landet.
Byn där de nu bodde var lång och låg intill en å, och slutade vid skogsbrynet. Där, precis vid skogen, bodde mormor Anna och nu också de. Morfar hade dött när Vilgot var jätteliten, så den manliga hedern i huset vilade på honom!
Mamma och mormor arbetade på lantbruket. Vilgot visste nu vad en bondgård var ett enormt hus där det bodde grisar, kor och till och med hästar. En dag fick han följa med mamma till jobbet och träffa djuren allihop. Stanken där inne var outhärdlig, tyckte Vilgot, han höll för näsan och både mamma och mormor skrattade.
Han strakade i sig de kyliga tofflorna och skuttade i pyjamasen ut till utedasset. Augustisöndagens morgonsol strök lätt över hans sjuåriga hud, och han rös till av den Svenska sensommarkylan. Tupparna gol här och där ute bland gårdarna. Långt borta ylade hundar. Mormor kom ut från boden med rynkad panna och muttrade:
Jaha, nån rackare har grävt under hönshuset igen. Blir det vättar bland hönsen nu?
Snart är det höst, kände han tungt och vuxet. Snart får jag börja skolan! Hans hjärta studsade av förväntan. Allt inför skolstarten var redan fixat den nya ryggsäcken var så sjukt snygg! Han hade lärt sig läsa i sommar, men skriva gick sådär.
Till frukost fick de gröt och pannkakor.
Vilgot, du vet att vi tänkte ta ett svampäventyr idag, jag och mormor. Vill du hänga på, eller är du för liten? undrade mamma med ett retsamt leende och blinkade åt mormor.
Jag följer SÅKLART med! svarade Vilgot upprört, munnen full av het pannkaka och kall mjölk.
Vid lunch gav sig trio iväg mot skogen. Luften bar fortfarande sensommar, även om löven ännu var gröna. Svampar fanns överallt, tyckte Vilgot, men mamma visade tydligt vilka som gick att äta och vilka som var giftiga. De vandrade länge och mormor försvann i fjärran och svarade inte på mammas Hoo-hoo.
När solen började gå ner sa mamma att det var dags att gå hem. Deras stora korgar var fulla av svamp och bär. Vilgots hink vägde bly, men han sa inget han var ju husets man. Plötsligt blev mamma orolig, de verkade ha tappat bort sig i skogen.
Vilgot, håll dig tätt intill, manade hon.
Hon försökte olika stigar först rätt in i ett kärr, sedan in i en ogenomtränglig snårskog. De gick tillbaka. Skogen snurrade dem runt. De ropade efter mormor, men vinden slet i trädtopparna så de hörde ingenting.
Så satte sig mamma på marken med rastlös blick. Några minuter först gick, sedan prasslade det till bakom dem i snåren. Grenarna vek undan där stod en… riktig skogskärring. En böjd liten gumma med knotorna synliga och en jättelik näsa med vårtor. Hon fnissade till och blottade en tandlös mun och viftade åt dem.
Vad glor ni på? Rädda? Ha! Inte slukar jag småpojkar längre! kraxade hon och blinkade slugt mot mamma.
Vadå, har ni gått vilse? fortsatte hon och ignorerade deras förskräckta ansikten. Hon slängde på sig sin packe ved och släpade sig före ut på stigen.
Jamen, kom då! Följ efter. Gör som ni blir tillsagda!
Vilgot och mamma plockade ihop sina saker och gick efter den gamla. Hon sköt undan högt gräs och snart nådde de en glänta längst bort syntes byn. På andra sidan gläntan dök mormor upp ur skogen. Skogskärringen fnös, ruskade på sitt åldrade huvud och linkade bort mot byn.
Tack för hjälpen, viskade mamma blygt, men den gamla vinkade bara bort henne och försvann.
Mormor hann snart ifatt dem.
Men mamma, var har du hållit hus? utbrast mamma frustrerat. Vi gick vilse tur att hon hjälpte oss ut!
Men snälla Lotta, vill du påstå att du kan gå vilse i så liten skog, när du sprang här jämt som barn!
Var det en ÄKTA skogskärring, mormor? frågade Vilgot, ögonen stora av skräck.
Nej, nej, Vilgot det där var kodde-Anna! Men visst kan hon vara elak som en häxa!
På kvällen, under middagen, frågade Vilgot plötsligt:
Mormor, varför heter hon kodde-Anna?
Jag vet faktiskt inte riktigt. Hon har alltid kallats så. Sades att hon var så tjock som barn, föräldrarna hade gård med gott om mat, och där satt hon med smörgås full av smör och socker. Andra barn dreglade, men hon bjöd aldrig bort något därför hade hon inga vänner, magen gick alltid före, och killarna retades Feta magen spricker koden går upp!. När hon väl blev vuxen var hon fortfarande ensam. Träffade en traktorist från bygden, Yngve. De fick son. Men en vårflod föll pojken i älven, strömmarna drog honom under stockarna. Letade i dagar, till slut hittade de honom långt nerströms. Kodde-Anna blev aldrig den samma, och Yngve super ihjäl sig några vintrar senare. Nu bor hon själv, håller sig undan folk, tar hand om sin get och samlar örter till dem som behöver.
Mormor tystnade. Mamma började duka av.
Livet är sällan rättvist mot någon, suckade mamma tankfullt. Och Vilgot kände medlidande för kodde-Anna.
September kom med klar, hög luft och kyliga morgnar. Löven klädde snart hela skogen i eldiga färger. Potatisen var upptagen. Vilgot hade redan börjat skolan, och kommer alltid att minnas sin första dag och fröken Elna, så snäll och bestämd, som tog honom i handen in i klassrummet, eftersom han var minst av alla.
De fick ännu inga betyg, men fröken Elna berömde honom ofta. Han blev snabbt vän med Simon och Niklas, två killar på hans gata som gick i andra klass. Hemvägen visade de honom genvägen över ödetomten, rakt genom kodde-Annas vilda trädgård. Ibland mötte mormor eller mamma honom efter skolan.
Just den här dagen hade Vilgot tur fröken satt två röda stjärnor i hans skrivbok och han fick låna en bok på skolbiblioteket. Humöret var på topp när han gick hem ensam genom ödetomten, där det låg skräp och trasiga saker överallt.
Plötsligt hörde han ett underligt ljud och framför honom stod ett helt gäng hundar. De började omringa honom. Vilgot tog några steg bakåt, ville vända och springa, men omringades snabbt. Den största hunden närmade sig, blottade tänderna och morrade lågt. Vilgot skrek utan att höra sin egen röst. Då kastade sig besten över honom. Han försökte gömma sig bakom ryggsäcken, men hunden slet den ur händerna och slängde omkring den i det trasiga gräset.
Han föll omkull, höll upp armarna för att skydda sig, men något bet honom hårt i axeln allt blev svart.
Vilgot såg inte hur kodde-Anna, kutryggig, med spaden i hand och förvånansvärt snabb, rusade över sitt stängsel och jagade bort de vilda hundarna. Det hjälpte inte; det var för många, de kände blodlukt. De ställde sig runt honom och kärringen, redo att slå till.
Då kastade sig den största hunden på kodde-Annas rygg och slet i hennes nacke. I sista sekund föll hon över Vilgot och täckte honom med sin kropp och kjolen.
Vid den tiden var byn tom. Ungarna på skola, vuxna på arbete. Djurskötaren och hans assistent var på väg hem från centrum. När de passerade kodde-Annas tomt såg de flocken. De stannade och rusade genast till platsen. Hundar bet och morrade, blod överallt, trasiga böcker och papper låg över marken.
Djurskötaren slog med spaden, hundarna skällde, människor kom rusande med högafflar och bössor. Ledarhunden tjöt, morrade men flydde, och hela flocken stormade ut mot skogen.
De hörde ett svagt stön och såg att något låg under kodde-Anna. Där hittade de Vilgot, blek och blodig, men vid liv.
Höstsolen dansade på kudden när Vilgot öppnade ögonen. Sjukhusets kala väggar skrämde honom.
Var är jag? tänkte han. Smärtan i armen och axeln skar genom kroppen.
Mamma, som satt intill sängen, utbrast:
Vilgot, min älskade, vad skönt att du vaknade! Hon grät av lättnad och Vilgot mindes allt.
Mamma, är det borta nu kommer jag aldrig kunna skriva igen?
Nej, lilla vän, de har bara sytt och lagat dig. Det kommer bli bra igen, lovar jag. Kodde-Anna räddade dig, täckte dig med sin kropp. Nu får du vila, min skatt…
Kodde-Anna begravdes av hela samhället. Hundarna hade slitit sönder hennes armar och ben, och hennes gamla hjärta orkade inte mer under operationen.
Dagen efter letade byns män reda på varenda löshund. Flocken sköts av i hemlighet. Fyrtio djur släpades ut i en grop utanför byn. Vid skogsbrynet hittade man valpar, och dessa spreds ut bland hushållen.
Vilgot missade bara en termin av skolan. Handen var fortfarande svag, men han kämpade varje dag. Fröken Elna berömde honom, och grabbarna såg honom som en hjälte.
Han och hans mamma gick till kodde-Annas grav med en stor bukett blommor. På träkorset satt en skylt: Anna Magnusson, född 1933 död 2023. Nittio år, just på dagen.
Mamma grät stilla.
Tänk vad livet kan vända tack för allt, kodde-Anna! Tack för att du räddade oss i skogen, och mest av allt, tack för min son! Vila i frid.
När skolans julpjäs närmade sig och en skogshäxa rusade ut kring granen då brast Vilgot ut i gråt och ramlade av stolen. Smärtan i armen stack till, och han mindes kodde-Anna.
