Barnbarnet.
Ända sedan lilla Ylva föddes, var hon inte efterlängtad av sin mamma, Linnea. Linnea behandlade henne mest som möbler, något som bara fanns där. Ibland kändes det nästan som hon glömt bort att dottern ens existerade.
Konflikterna med Ylvas pappa, Henrik, var vardag och när han till slut lämnade Linnea för att gå tillbaka till sin fru, tappade Linnea helt fotfästet.
Lämnade han mig, va? Så det var aldrig seriöst från början! Och nu har han lämnat sin snorunge till mig jag slänger ut henne från fönstret eller lämnar henne på stationen bland fyllona! skrek Linnea så att det ekade i hela lägenheten.
Ylva satte händerna för öronen och tårarna rann tyst. Hon hade vant sig vid att känslokylan från mamma Linnea sipprade in, som om hon sög upp den som en svamp.
Bryr mig inte ett dugg om vad du gör med ungen, tvivlar ändå på att hon är min. Hej då! hördes Henriks kalla röst i telefonluren.
Linnea, helt uppjagad, slängde ner Ylvas kläder och hennes papper i en sportbag. Hon drog med sig den femåriga Ylva och satte sig i en taxi.
Jag ska visa dem, jag ska visa honom! ekade det i huvudet. Med ett överlägset tonfall gav hon adressen till chauffören.
Hon skulle lämna barnet hos Henriks mamma, Ingrid Lundström, som bodde en bit utanför Uppsala, mitt ute på landet.
Taxichauffören, en äldre man, störde sig snabbt på den stroppiga unga kvinnan, som bara fräste åt Ylvas försiktiga frågor.
Mamma, jag behöver gå på toa, viskade Ylva, insjunken i sätet, rädd för vad som skulle hända.
Linnea snäste ifrån så bryskt att chauffören måste bita sig i kinden för att inte säga något. Han hade själv ett barnbarn i samma ålder, och hans svärdotter behandlade flickan som en prinsessa.
Håll dig. Hos din fina farmor kan du gå! muttrade Linnea och vände bort blicken ut genom fönstret. Näsvingarna vibrerade av irritation.
Ta det lugnt, morsan. Annars släpper jag av dig och kör flickan till socialen, sa chauffören bestämt.
Är du inte klok? Håll käften! Försök inte leka hjälte nu, för då ringer jag polisen och säger att du gjort opassande saker mot min dotter. Vem tror du de tror på, va? En sliten taxichaufför eller en skräckslagen mamma? vrålade Linnea tillbaka.
Mannen tystnade. Vissa människor gick inte att resonera med, även om det gjorde ont att lämna flickan i den där kvinnans händer.
Efter drygt en timme svängde de in på Ingrid Lundströms grusväg.
Vänta här, det går snabbt! Linnea slängde ur sig och han hann bara slå igen dörren innan taxin rivstartade bort.
Gå du, orm! hördes hans röst på avstånd genom det nedkörda gruset.
Linnea muttrade, spottade efter honom och släpade Ylva mot det rödmålade huset. Hon sparkade upp grindporten och vrålade:
Här! Ta ditt lilla gullbarn nu och gör vad ni vill! Henriks egna ord jag vill inte ha henne! Adjöss! kraxade hon med sin harviga röst och försvann lika fort som hon kommit.
Ingrid Lundström stod förstummad. Snart såg hon lilla Ylva springa efter sin mamma, snorig och full av tårar.
Mamma! Sluta! Lämna mig inte! hulkade Ylva, med små smutsiga nävar som klamrade sig fast i Linneas kjol.
Lägg av nu! Gå till din farmor. Det är hon som får ta hand om dig nu! fräste Linnea och släppte loss Ylvas blomknyten till fingrar. Flera grannar kikade nyfiket genom fönstren.
Ingrid, grep tag i hjärtat, skyndade sig så gott hon kunde ut på gården.
Kom lilla vän. Kom, hjärtat mitt lilla smultron, du är välkommen här, sa hon mjukt, samtidigt som tårarna rann.
Hon visste ju ingenting om barnet! Henrik hade aldrig berättat om något utanför äktenskapet.
Jag ska inte göra dig illa, var inte rädd, sa Ingrid. Ska jag steka pannkakor till oss? Vi har nygjord sylt och grädde också. Hon smög in med Ylva i köket.
Genom grinden såg Ingrid hur Linnea hoppade in i en förbipasserande bil och försvann i ett moln av damm. Den dagen såg de henne för sista gången.
Men Ylva tog Ingrid emot som sin egen, och från den dagen var Ingrid Lundström Ylvas trygga punkt. Hon tveklöst accepterade flickan, så lik som hon var lilla Henrik när han var liten! Henrik, som knappt längre hälsade på sin mor på landet. Snart skulle hon glömma hur han ens såg ut.
Jag ska ta hand om dig, Ylva. Göra allt för dig, så långt benen bär, lovade Ingrid.
Så växte Ylva upp, med hemlagade bullar, trädgårdspyssel och kärlek. Ingrid vinkade av henne första skoldagen, och tiden bara flög iväg.
Snart gick hon sista året på gymnasiet, snart var det student. Ylva hade blivit så vacker, klok och kindfull som få, alltid beredd att hjälpa till. Drömmen var att plugga till läkare, men än så länge siktade hon på sjuksköterskekollegiet i Uppsala.
Tänk om pappa någon gång ville känna mig vid sig… suckade Ylva ibland när de tillsammans såg solen gå ner från verandan.
Ingrid strök hennes mjuka hår med sin darriga hand. Vad skulle hon säga? Henrik ville inget med sin dotter att göra. Med sin fru hade han nu en son, Viktor, och litade helt på dem, men ville inte veta av Ylva. När han sällan hälsade på Ingrid i byn, passade han ofta på att trycka till Ylva, kalla henne för lortunge.
Lortunge? Den enda som snålar här är du, Henrik. Du kommer bara hit när det är dags för min pension och tigger pengar fast både du och din fru jobbar. Gå nu, och kom inte tillbaka, sa Ingrid en dag.
Henrik blängde på både henne och Ylva, röt åt sin son Viktor att hoppa in i bilen, och försvann. Där och då bröt han kontakten fullständigt.
Gud ser allt, Ylva, och dömer ingen, men vi är i alla fall två som står på varandras sida. Nu blir det te och sänggående, imorgon tar du studenten! sa Ingrid och log tappert.
Sommaren gick snabbt, mellan vinbärsbuskarna och husbestyren, och så var det dags för Ylva att flytta till studentrummet i Uppsala.
Vi klarar inte flytten själva. Jag ber grannen Björn om skjuts upp till ditt studentrum han hjälper oss med väskorna, sa Ingrid. Hon verkade tröttare än vanligt och tiden hade börjat göra sig påmind.
Vid studenthemmets port höll Ylva länge om sin farmor.
Det viktigaste är att du gör ditt bästa med studierna. Man får förlita sig på sig själv i längden. Jag är gammal nu, vet inte hur mycket tid jag har kvar…
Ylva kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
Sluta nu, farmor! Du är ju i din bästa tid!
Ingrid gav henne ett varmt leende. Hon bad Björn köra henne till advokatbyrån innan hon styrde hemåt, och där ordnades några viktiga papper.
Helgerna åkte Ylva alltid hem till farmor, oroade sig för hennes hälsa och pluggade hårt. Hon hoppades att kunskaperna en dag kunde komma farmor till hjälp.
Allt eftersom blev besöken glesare, särskilt efter att hon träffat Joakim, en trevlig kursare med framtidsplaner. Ingrid var bara glad för Ylvas skull. När de avslutade kollegiet med toppbetyg gifte sig unga paret enkelt, utan stort ståhej.
På en enkel middag i ett café i stadens centrum var farmor den enda gästen från Ylvas sida.
Farmor, du har gett mig allt inte bara kärlek från en farmor, men som mamma och pappa också. Du har öppnat ditt hjärta, oroat dig, tagit hand om mig, lagat mat och sytt klänningar. Du har gett mig ett hem. Ett riktigt hem. Tack, farmor, jag älskar dig! viskade Ylva, med tårarna rinnande, på knä framför Ingrid.
Alla blev rörda, flera gäster grät nästan med bruden.
Ställ dig upp nu, Ylva, det blir pinsamt! log Ingrid likt solen.
Vadå pinsamt! Du är en del av vår familj nu, största medlemmen faktiskt!, sa Joakim glatt och drog Ingrid intill sig.
Kvällen gick i glädjens tecken. Skål efter skål för paret och för farmor och allt hon betytt.
Sen tog hälsan ut sin rätt. Ingrid blev liggande, nästan som om hon hade gjort sitt.
Joakim och Ylva delade på vårdandet, pendlande mellan stan och huset på landet, mitt i sina universitetsstudier.
En dag grep Ingrid hårt tag i Ylvas hand och sa:
När jag inte längre finns, kommer Henrik och hans fru att försöka ta huset. Men du står trygg. Papprena är hos advokaten. Du är ägare, allting är i ordning.
Farmor…
Inget mer, nu. Du var ensam om att vara barn, jag var ensam om ansvaret. Jag vill kunna lämna livet med ro om hjärtat, veta att du har ett eget hem. Du och Joakim kan sälja huset och köpa lägenhet inne i stan.
Ylva kunde bara gråta.
Med god omvårdnad höll Ingrid ut ett och ett halvt år till, men somnade sedan in stilla. Så småningom, just som Ingrid hade förvarnat, dök Henrik och hans lilla familj upp.
Ni får flytta ut, sa Henrik kort. Mamma finns inte mer, så du har ingen rätt att bo här.
Ylva stirrade tomt på de tre: pappan hon knappt kände, hans fru och sin halvbror, som redan mätte huset med blicken och drömde om att sälja och köpa sin första bil.
Joakim kom hem från ICA med matkassar och höjde förvånat på ögonbrynen.
Vem är de här? undrade han.
Killarna redan nu inne i huset, eller? skrek Henrik.
Joakim gick lugnt förbi, ställde maten på bordet och sa torrt:
Jag är laglig make, och Ylva äger huset. Vill ni se pappren?
Vilka papper? Henrik blev röd i ansiktet.
Henrik, hon har förgiftat din mamma! Vi måste till tingsrätten!, ylade hans fru.
Jag lämnar dig inte ifred, du är inte ens min dotter! Henrik vevade med armarna.
Packa och dra, luffare! muttrade halvbrodern. Han hade redan avskrivit hoppet om att få huset till sin framtida bil.
De gick till slut, men lämnade ett kallt spår efter sig i huset.
Ylva föll ihop på golvet och grät. Varför gör de såhär mot mig, Joakim? Pappa har aldrig gjort ett dugg för mig, men nu vill han ta det enda jag har kvar från farmor.
Joakim tog hennes hand bestämt.
Imorgon lägger vi ut huset till försäljning. De ger sig inte annars, du vet vad Ingrid sa att vi skulle sälja huset och börja om i stan.
Jag vet… Det gör ont. Hela min barndom finns här.
Huset gick snabbt för bra pengar. Ett par från Stockholm blev förälskade i det stora huset med äppelträd och berså, långt bort från vägen med utsikt mot skogen.
Ylva och Joakim köpte en liten, mysig tvåa centralt i Uppsala. Snart väntade de sitt första barn och glädjen kunde de inte beskriva. Deras lilla skulle bli älskad och välkommen från allra första början.
Varje kväll, innan hon somnade, vände sig Ylva tyst till farmor: Tack, farmor. Du gav mig livet, och du gav mig ett riktigt hem.Och så, när Ylva låg där bredvid Joakim, med händerna vilande på den lilla magen där deras framtid växte, drömde hon om syréner som slog ut kring farmors stuga, om doften av nybakat bröd och mjuka händer över pannan. Hon visste att Ingrid på något sätt alltid skulle stanna kvar inom henne.
Åren gick. Ylva blev en omtyckt sjuksköterska, kollegorna sade ibland att hon hade ett särskilt lugn, som om hon bar på ett hemligt ljus. Deras dotter, lilla Ingrid, föddes en kylig gryning i april, med skrynkliga händer och ögon så djupa att Ylva nästan glömde andas. Hon böjde sig fram över barnet, viskade mjukt:
Här är du välkommen, älskling. Du ska aldrig behöva känna dig ensam.
En kväll promenerade Ylva genom Botaniska trädgården med lill-Ingrid sovande mot sitt bröst. Plötsligt tyckte hon sig känna en hand mot sin axel, varm och trygg som solsken i nacken. Hon stannade till, blinkade bort en tår och log.
Det gick en lätt bris över rabatterna, och syrenernas doft svepte in som ett löfte om allt som Ingrid Lundström gett vidare: att kärlek kan rädda ett liv, att hem finns där hjärtat får slå fritt och att ens barn, barnbarn och barnbarnsbarn fortsätter bära glöden framåt, för varje steg, varje andetag, långt efter att syrenerna blommat ut.
