Jag träffade min fru, Elin, på ett bröllop för några gemensamma vänner i Stockholm. Det fanns en särskild kemi mellan oss från första ögonblicket, och vi tillbringade hela kvällen tillsammans. Vårt förhållande utvecklades snabbt redan efter ett par månader gifte vi oss och flyttade ihop i vår lilla etta på Södermalm.
Efter en tid upptäckte Elin att hon var gravid. Det hände aldrig att hon fick gjort något ultraljud, alltid kom något emellan hon blev sjuk, jobbet krävde hennes närvaro eller så dök det upp andra hinder. Graviditeten var inte enkel. Elin blev snabbt utmattad, hade konstant illamående och ryggvärk. Magens storlek gjorde att hon inte kunde gå ut längre stunder och var därför ofta tvungen att vila. Sista månaden innan förlossningen gick hon inte ut alls. Jag älskade Elin och gjorde mitt bästa för att ta hand om henne, men jobbet krävde mycket tid jag var borta stora delar av dagarna och kvällarna.
Förlossningen började tidigare än beräknat. Läkarna lämnade henne inte ensam. Och så föddes våra trillingar två flickor, Linnéa och Tove, och en pojke, Emil. Jag minns att chocken var total. När jag kom in på sjukhusrummet kunde jag knappt förstå vad som hade hänt på en och samma dag blev jag pappa till tre barn.
Medan Elin låg på sjukhuset köpte jag barnsängar till trillingarna. Det var trångt i vår lilla etta, men det fanns ingen annanstans att ta vägen. Livet förvandlades snabbt sömnlösa nätter, förkylda barn, ständig oro. Jag önskade att allt skulle vara som förr, med enkel och bekymmersfri kärlek, romantiska kvällar och samtal långt in på natten. Men livet blev aldrig så igen.
Elin kämpade för att hinna med barnen, och det fanns inte längre tid för mig. Till slut bröt jag ihop. En dag gick jag till jobbet och kom aldrig tillbaka.
Elin ringde överallt till sjukhus, polisen, vänner men allt var förgäves. Jag klarade inte pressen och flydde från min familj.
Elin blev tvungen att vara stark. Hon hade ansvar för trillingarna. Hennes mamma flyttade in och hjälpte till med barnen. Tillsammans uppfostrade de trillingarna, även om det var tufft. Elin bodde kvar med barnen tills de blev två år gamla. De levde på barnbidrag och hennes mammas pension.
Ett nytt köpcentrum öppnade nära deras bostad, och Elin fick jobb där. Hon var arbetsam och noggrann, så hon fick anställning trots sitt krävande liv med trillingarna.
Därifrån blev allt lite lättare. Så småningom kunde Elin till och med anlita en barnvakt, och hennes mamma fick det lugnare. Några år senare blev Elin befordrad. Hon förändrades mycket hon blev snygg, självsäker och välvårdad. Det var så hennes gamla man såg henne när han en dag hälsade på sina föräldrar i Stockholm.
Han bad Elin om förlåtelse för hur han behandlat henne och ville ha en ny chans. Elin såg på honom och insåg en sak hon skulle aldrig mer vara tillsammans med honom. Hennes känslor hade för längesen slocknat. Det berättade hon. När han gick därifrån kunde hon äntligen andas ut. Hon hade lyckats släppa det förflutna. Och framtiden låg fortfarande framför henne.
Idag, när jag ser tillbaka på allt, förstår jag att modet att ta ansvar och aldrig fly är det svåraste men också det mest värdefulla man kan lära sig.
