Jag dejtade en kille som hette Rasmus. En schysst prick, med klassiskt gammaldags värderingar, som trodde på kärleken. Han brukade skjutsa folk till jobbet, matade hemlösa katter och var sådär överdrivet snäll. Han såg bra ut, hade en egen lägenhet mitt i Stockholm, en Volvo, och ett fint jobb på något tryggt företag.
Jag tyckte ärligt talat att jag hade vunnit högsta vinsten när han valde mig att vara hans sambo. Just då kände jag mig som den lyckligaste kvinnan på Södermalm. Mina kompisar var gröna av avund och mässade i kör: Håll hårt i honom, sådana män växer inte på träd!
Självklart försökte jag hålla hårt. Han hängde kvar vid mig med. Fast lyckan blev snabbt, tja, lite gråmulen.
En dag kom Rasmus hem och såg butter ut, utan att ens möta min blick. Jag tjatade på honom tillräckligt länge för att få ur honom vad som hade hänt. Till slut erkände han han hade träffat mitt ex. Av en slump, sa han. Kanske är det värt att nämna att jag inte alls har någon kontakt med mitt ex. Jag har inte ens visat honom någon bild eller nämnt honom särskilt mycket, så Rasmus visste egentligen inte ens hur han såg ut. Det visade sig att det var Rasmus själv som letat upp honom och startat ett litet mingelsnack. Och det där var bara början av härvan.
Anta för sakens skull att det faktiskt var en ren slump att han träffade på mitt ex, och lyckades känna igen honom. Då är det väl ändå lite märkligt att han satte sig bredvid honom, tände en cigg och började snacka om mig! Jag har aldrig dolt något för Rasmus, så jag undrade vad de två ens kunde prata om. Chocken var överväldigande, för att uttrycka sig svenskt återhållet. Min blivande sambo erkände snabbt att han överträtt gränsen rejält. Han hade alltså ställt en massa frågor till mitt ex om hur jag är som person, vad det var för fel på mig, varför vi gjort slut hela registret.
Jag brast ut i gråt. Det kändes som rena rama sveket, att gå bakom ryggen på mig och fiska efter skvaller. Jag sitter ju här bredvid honom han kan fråga mig vad han vill! Är det så man beter sig? Är det ens lagom? Varför, Rasmus?
Mitt ex hade haft mage att häva ur sig de mest märkliga saker om mig. Och när Rasmus frågade mig om det var sant, satt jag där och försökte fatta varför jag skulle behöva försvara mig mot saker som aldrig ens hänt. Han trodde alltså mer på någon bakåtsträvande ex-grabb än på mig?
Plötsligt insåg jag att jag inte kunde respektera den här mannen längre. Det är ju en sak när gamla tanter sitter på parkbänken och diskuterar grannarna det förväntar man sig nästan. Men du är faktiskt man. Varför springa som en skvallerkärring och rota i mitt förflutna? Jag har aldrig gett dig en anledning att misstro mig. För mig kändes hans agerande så lågt, så pinsamt, att lusten att bo ihop med honom dog på studs. Det fanns liksom inga ursäkter. Sånt går inte att förlåta.
Jag har alltid tänkt att om någon snackar skit om någons flickvän så blir killen, i bästa fall, lite tyst och besvärad. I värsta fall smäller det till med en rejäl konflikt. Men att medvetet söka upp mina ex, samla på sig skvaller och bakgrundsfakta? Det är långt över min gräns.
Så där rullade min perfekta Rasmus liksom av piedestalen. Och plötsligt förstod jag vad den gamla generationen alltid mumlade om: I en relation ska det finnas respekt. Jag är ingen extrem person, men mänskligt skvaller är för mycket för mig. En man får väl ha sina svaga stunder gråta, vara barnslig, tabba sig. Men att springa runt och tro på skvaller som en Pensionär på ICA aldrig i livet!
