Maj-Britt Lindgren fyllde jämt femtiofem år. Firas skulle det förstås, och det blev en stämningsfull middag i en mysig restaurang vid Mälarens strand. Gästerna strömmade till – släkt, vänner, kollegor – och snart var det fullt av skratt, skålar och varma lyckönskningar. Maj-Britts make, Stig, överraskade henne med en praktfull present: ett elegant guldring med en safir som fick henne att dra efter anden av förtjusning. Festens konferencier log brett och tillkännagav:
– Och nu vill vår jubilarums svärdotter fram med sina hälsningar!
Till mikrofonen klev Kerstin, rak i ryggen och stolt.
– Kära Maj-Britt, började hon med högtidlig röst, från vår familj har jag en helt speciell överraskning till dig!
Viskningar spred sig bland gästerna. Vad kunde det vara? Maj-Britt, skimrande av glädje, reste sig upp och väntade sig något hjärtevärmande. Men hon anade inte vilken ”överraskning” svärdottern egentligen planerat.
Kerstin hade aldrig fallit i smaken hos sin mans föräldrar eller hans äldre syster Helena. Kunde man tro att det bara handlade om vanliga svårigheter med svärfamiljen, men här var det Kerstin själv som låg bakom alla konflikter.
Henrik, hennes man, hade alltid varit mjuk och eftergiven. Redan som pojke följde han flocken. Om kompisarna ville spela bandy, nickade han ja, även om han hellre skulle läst en bok hemma. Om någon eggade honom att säga något elakt till klasskamraten Lina, gick han med på det – fastän han egentligen tyckte om henne i smyg.
Så var det med allt. Henrik tog sällan egna beslut, som om han var rädd för sin egen skugga. Systern Helena kallade honom öppet för en mes. Modern, Maj-Britt, skällde visserligen på dottern för hennes hårda ord, men innerst inne höll hon med. Hur kunde två barn från samma familj bli så olika? Henrik hade fått lika god uppfostran som systern: ingen hade bortskämt honom eller sprungit till hans försvar vid minsta konflikt. Fadern lärde honom att älska sport, modern att uppskatta litteratur och konst. Men karaktären var nog medfödd, och ingen uppfostring kunde ändra på den. Maj-Britt ville inte trycka ned sonen eller tvinga honom att vara någon han inte var. Så med tiden accepterade alla i familjen hur han var.
När Henrik en dag tog med sig Kerstin hem, förvånade det ingen. En snäll, omtänksam flicka som drömde om en stabil familj skulle knappast ha lagt märke till honom. Henrik verkade behöva en ”fast hand” som kunde styra honom genom livet. Och Kerstin blev den handen – dominerande, självsäker och skoningslös i sina ord. Hennes påstridiga sätt och ibland direkt grova ton skrämde bort de flesta, men inte Henrik. Han såg upp till henne och följde hennes alla nycker som en trogen hund.
Föräldrarna och systern höll sig utanför. De såg att Henrik var lycklig och ansåg att det inte var deras sak att lägga sig i en vuxen mans liv. När han friade till Kerstin, tog alla det med en axelryckning. Det var trots allt inte de som skulle bo med henne. Henrik verkade nöjd, som om han trivdes i den egendomliga dynamiken mellan dem.
– Vi ska åka till Gotland, berättade Henrik en vid middagsbordet en dag. – Jag sparar lite, så går det nog.
– Vill inte Kerstin bidra? undrade Maj-Britt försiktigt, tyckande att man borde dela lika i ett förhållande.
– Jag är mannen, det är mitt ansvar, svarade Henrik stolt, uppenbarligen citerande Kerstin.
Senare bestämde Kerstin att de borde ta ett bostadslån, trots att ekonomin redan var ansträngd. Sedan kom hon med att det var dags för barn.
– Vi vill ha en stor familj, berättade Henrik entusiastiskt. – Med fullt av skratt och liv i huset!
– Och hur tänker ni försörja dem? fnyste Helena skeptiskt.
– Jag jobbar ju, svarade brodern lite sårat. – Kerstin säger att det kommer bidrag också.
Föräldrarna suckade. De försökte ge råd, men Henrik lyssnade som vanligt bara på sin fru. Ingen vågade lägga sig i deras beslut.
Kerstin blev gravid och från och med då betedde hon sig som om hela världen stod i skuld till henne. En gång klagade hon högt över att en budbilschaufför vägrat bära upp en pakethändelse till deras lägenhet.
– Men jag är ju gravid! utbrast hon indignerat. – Jag sa till honom, men han vägrade ändå!
– Var paketet tungt? försökte Maj-Britt sympatiskt.
– Nä, lätt som en fjäder. Men jag fick ju gå ner själv! Det är inte lätt med mage!
Så var det med allt. Vad som för andra gravida var vardagsbekymmer, blev för Kerstin en stor bedrift. Hon vägrade åka kollektivtrafik, så deras utgifter svällde av taxiresor – de hade ingen egen bil. Att handla, städa eller laga mat var nu en omöjlig uppgift. Henrik tyckte det var självklart.
– Jag vill skydda henne, sa han. – Hon bär ju mitt barn.
Föräldrarna kände blandade känslor – stolthet över sonens omtanke, men också förvirring över Kerstins beteende.
När barnet föddes, blev Kerstins krav ännu fler. Hon ansåg att mormor och farmor var skyldiga att ge henne vila, så Maj-Britt och Kerstins mamma turas om att passa barnet. Maj-Britt älskade att leka med barnbarnet, men det irriterade henne att Kerstin inte bad om hjälp utan krävde den, som om det vore en självklarhet.
Kerstin klagade på trötthet och pengabrist – men ändå blev hon gravid igen inom ett år. Uppenbarligen njöt hon av att använda sin situation som männiHon fortsatte att klaga, men den här gången stod Henrik emot och sa lugnt: “Nu räcker det.”
