Vi hade varit tillsammans i ett halvår. Det var den där tiden när små egenheter hos sin partner känns charmiga och framtiden verkar gå i ljusa färger. Erik verkade nästan perfekt i mina ögon: klok, trygg i sig själv, beläst och alltid välklädd. Helgerna tillbringade vi på mysiga kaféer, promenerande genom gröna parker i centrala Stockholm, diskuterade filmer och böcker allt kändes som om vi var helt synkade.
Men så småningom märkte jag att vi inte såg på livet på samma sätt. För mig var ett förhållande något jämlikt, där båda satsar lika mycket. För Erik var relationen kanske snarare ett bekvämt upplägg där han slapp alltför mycket ansträngning.
Samtalet om att flytta ihop kom ganska vardagligt, över middagen hemma hos honom. Han hällde upp te och sa plötsligt:
Du, det är rätt onödigt att vi pendlar fram och tillbaka. Ska vi inte skaffa en tvåa närmare city? Det känns som nästa steg.
Jag log, för jag hade faktiskt själv funderat på det där. Men de ord som kom efter fick mig att ställa ner koppen och verkligen titta noga på honom.
Men vi måste komma överens om reglerna först, sa han med nästan affärsmässig röst, som om det vore en leasingavtal och inte två människors framtid vi pratade om. Vi är ju moderna. Jag tycker varje ska stå för sin ekonomi. Delad hyra, räkningar, mat allt delas rakt av, 50/50.
Jag nickade. Det lät ju rimligt jämlikhet är viktigt.
Och hur tänkte du med hushållssysslorna? frågade jag, och förväntade mig samma dela lika.
Han skrattade till och gav mig ett charmigt leende:
Det där är ju typiskt kvinnligt, eller hur? Du är ju så mycket bättre på att skapa trivsel. Så laga mat, städa, tvätta det får bli ditt område. Jag kan ta soporna eller fixa diskmaskinen om den går sönder, men du vet, man trivs ju bäst när kvinnan sätter sin prägel på hemmet. Visst vill du vara husets hjärta?
Jag blev tyst. Jag satt där och försökte pussla ihop vad han just sagt.
Varför anlita en städfirma när man har en älskad sambo?
Jag valde att svara honom på hans eget sätt.
Erik, jag förstår vad du menar, sa jag lugnt. Du vill ha delad ekonomi, och det är schysst. Du vill ha ett välskött hem: god mat, rena skjortor, skinande golv. Men faktum är att jag jobbar heltid, precis som du. Jag har varken energi eller lust att tillbringa mina kvällar med att serva någon annan.
Han såg spänd ut, men lyssnade.
Därför har jag ett annat förslag, fortsatte jag. Om vi delar på kostnaderna, så är det väl rimligt att vi gör det med hushållet också. Vi anlitar en städhjälp två gånger i veckan städning, tvätt, matlådor. Kostnaden delar vi på. Då får vi båda ett trevligt hem utan att någon känner sig utnyttjad. Jag skapar gärna mys sätter upp gardiner, tänder ljus och fixar blommor.
Erik såg förvånad ut, nästan irriterad, och till slut kom det bara ett avvisande:
Vadå, släppa in någon främmande i hemmet? Onödigt dyrt. Du är ju kvinna, kan det verkligen vara så jobbigt att laga lite middag till sin kille? Det är ju kärlek, inte jobb.
Så fort kvinnors arbete ska få ett värde blir det plötsligt en fråga om kärlek och kallelse. Men att betala sin del det ska vara korrekt och modernt.
Erik, sa jag mjukt, om jag lagar mat efter åtta timmars arbetsdag medan du spelar spel eller kollar på Netflix, då är det inte kärlek utan utnyttjande. Om vi har gemensam budget delar vi allt. Antingen delar vi lika på hushållet, eller så anlitar vi hjälp. Det är inte aktuellt att jag betalar lika mycket och gör dubbelt så mycket jobb.
Han svarade inte. Middagen avslutades i en spänd tystnad, och han sa bara att han behövde tänka på saken.
Nästa dag fick jag inget God morgon på sms. På kvällen skrev han kort att han jobbade över. Efter tre dagar försvann han helt, svarade inte på samtal.
Efter en vecka fick jag höra från gemensamma vänner: Erik tycker att du bara är ute efter pengar och inte är huslig. Du är inte redo för ett riktigt förhållande.
Visst gjorde det ont. Ett halvårs relation, framtidsplaner, förhoppningar. Men en lättnad följde strax.
Hans tystnad var svaret på mina frågor. Han ville inte ha mig han ville ha service utan egen ansträngning.
Att Erik försvann var det bästa som kunde hända mig. Jag har städhjälp nu, för min egen skull. Jag kommer hem till en ren lägenhet, brygger mig en kopp te och inser hur skönt det är att inte lägga sin tid och energi på någon som inte uppskattar en.
Livet lär oss ofta att vi måste sätta vårt eget värde. Det är bättre att vara ensam och respekterad, än att vara två men bli utnyttjad. Ingen är skyldig att serva någon annan av gamla normer jämlikhet är grunden för trivsel och respekt, både i hemmet och i livet.
