Jonas, det var sista droppen! Nu räcker det, vi skiljer oss! Du behöver inte ens falla på knä som du brukar, det hjälper inte längre! Min röst darrade, men min vilja var orubblig. Äktenskapet var slut.
Jonas trodde mig inte. Han var säker på att allt skulle gå samma väg som förut: han skulle be om ursäkt, kanske köpa ännu en ring, och jag skulle ge efter. Det hade hänt flera gånger. Men nu var jag bestämd. Alla mina fingrar, ända ut till lillfingrarna, var prydda med ringar, men livet saknades. Jonas hade fallit allt djupare ner i flaskan.
…Och ändå började allt vackert.
Min första man, David, försvann spårlöst. Det var under de oroliga 90-talens Sverige, när osäkerheten låg tung över landet. David var besvärlig och ständigt i konflikt med andra. Han såg sig gärna som en örn, men hade knappt en sparvs styrka. Om något inte föll honom i smaken, blev han alltid hetsig. Jag är säker på att David rök ihop med fel personer. Sedan hörde jag aldrig av honom igen. Jag stod ensam kvar med två flickor, Linn fem år, Saga två. Fem år gick, utan nyheter.
Jag kände mig galen. Trots Davids svårmodiga temperament älskade jag honom djupt. Vi var som två i en. Jag såg framför mig ett liv i ensamhet, bara för att ta hand om flickorna. Gav upp hoppet om annat. Men
Tiden var tuff. Jag jobbade på Volvofabriken och fick ibland ut lönen i varor brödrostar, som jag fick sälja på torget för att få mat på bordet. De kalla vinterlördagarna stod jag blåfrusen på torget i Göteborg, försökte kränga brödrostar. Då kom en man fram.
Fryser du? frågade främlingen försiktigt.
Ser du? Skandinavisk vinter, försökte jag skoja, fast tänderna skallrade. Men hans värme smittade.
Ja, förlåt, det var väl dumt sagt. Ska vi ta en kopp kaffe inne nånstans? Jag hjälper dig att bära resterande brödrostar.
Ja tack, annars fryser jag nog ihjäl här, fick jag fram.
Men inget kafé. Jag släpade honom istället till min port i Hisingen och bad honom vänta, ta hand om påsen. Jag måste hämta barn på förskolan. Tog snabbt den blåsiga vägen. Fastän kroppen var stelfryst så värmdes hjärtat. Med barnen i släptåg såg jag Jonas (mannen presenterade sig så) stå kvar, nervöst trampande, rökande under portar. “Bjuder på te, så får vi se vad som händer!” tänkte jag.
Jonas hjälpte mig bära påsen till sjätte våningen. Såklart var hissen ur funktion. Medan vi kämpade uppåt bar jag ena dottern, Jonas reste sig mot att gå.
Vänta, min hjälte! Ni går ingenstans innan jag gett er en kopp varmt te! grep jag tag i hans jackärm.
Nja, kanske jag stör för mycket? kastade han en blick på barnen.
Nej då! Ta mina flickor i handen, jag rusar före och sätter på vatten! svarade jag, förvånande orädd.
Jag ville inte släppa taget om denne man. Han hade blivit mitt hjärta nära. Under tekoppen ute i köket gav Jonas mig ett erbjudande: jobb hos honom med betydligt bättre lön än på fabriken. Naturligtvis tackade jag ja. Ville nästan kyssa hans händer av tacksamhet.
Jonas var inne i skilsmässa från sitt första äktenskap och hade en son. Allting satte fart.
Snart gifte vi oss. Jonas adopterade mina flickor. Vi var sådär löjligt lyckliga. Vi köpte en stor fyra vid Linnégatan och inredde fint, toppmoderna prylar överallt. Byggde sommarstuga i Halland. Varje sommar hav, sand och sol. Livet var som en svensk sommarvals…
…Sju år av solsken. Sedan stannade Jonas allt oftare i baren. Först brydde jag mig inte, förstod att han stretade, behövde varva ner. Men sen började flaskan styra även dagarna. Mina försök till prat hjälpte inte.
Jag är en äkta äventyrerska. För att rädda honom från spriten tänkte jag kanske ett till barn? Då var jag redan trettionio, men mina väninnor undrades inte alls.
Klart du ska, Rut! Då kanske vi andra också vill bli unga mammor i fyrtioårsåldern! skrattade de.
Jag sa alltid:
Att göra abort kan ni ångra bittert, men ett oplanerat barn ångrar man aldrig.
Jonas och jag fick tvillingar. Fyra flickor blev det. Men Jonas slutade inte dricka. Jag uthärdade, men längtade ut på landet, skaffa djur, låta barnen springa bland hagarna och kanske skulle Jonas hinna mindre med flaskan.
Vi sålde lägenheten och stugan, köpte ett hus i Mariefred. Öppnade ett mysigt café. Jonas gick upp i jakten, köpte gevär, jaktkläder, letade räv ute i skogen.
Livet fortsatte något sånär. Men en natt drack Jonas sig från vettet, slog sönder porslin, möbler, blev hotfull. Han tog bössan, sköt i taket. Jag flydde med barnen till grannen. Fruktan knottrade min hud.
Morgonen därpå smög vi tillbaka. Hemmet förvandlat till kaos. Flickorna såg förödelsen, jag sörjde deras barndomsminnen. Jonas låg utslagen på golvet.
Jag samlade ihop det lilla vi hade kvar, tog flickorna i rad och gick till mamma, som bodde på andra sidan fälten.
Men Rut, vad ska jag göra med er hela flickskara? Gå tillbaka! Det blåser alltid över. Så är äktenskap, suckade mamma.
Hon levde efter mottot: Bit ihop och bär dolda sår huvudsaken att mannen är fin.
Några dagar senare stod Jonas vid dörren. Då satte jag punkt. Han minns inte ens någonting men för mig var det nog. Jag klippte banden. Broarna brann.
Jag visste inte hur framtiden skulle bli. Men hellre hungrig, fri och levande än att slitas i stycken av en galen make. Cafét fick säljas för småpengar, och jag skyndade därifrån med barnen. Vi hamnade i ett litet torp utanför Mariefred.
De äldre flickorna började jobba, och så småningom gifte de sig. Tvillingarna gick i femman. Alla fyra hade en varm relation till Jonas, och genom dem fick jag höra hur han hade det. Han bad mig ofta återvända, flickorna också:
Mamma, sluta vara så envis. Pappa har förstått, han har bett om förlåtelse hundra gånger! Tänk på dig själv, du är inte tjugofem längre…
Men jag ville leva i fred, utan kaos.
…Två år gick.
Saknaden efter Jonas gnagde i mig. Ensamheten var en kall, nordisk kväll. Alla ringar från Jonas fick pantas. Jag kunde inte köpa tillbaka dem, och saknaden brände. Jag tänkte på allt det fina. Vårt hem var alltid fyllt av kärlek, döttrarna älskade honom, han kunde alltid be om ursäkt. En vanlig svensk familj. Man får inte glömma sitt eget livs lycka.
Nu ringer bara de stora flickorna ibland, hinner aldrig komma. Jag förstår de lever sitt liv. Snart flyger tvillingarna också ut, och då sitter jag ensam i min stuga. Flickorna är som svanar snart har de vuxit klart vingarna och seglar iväg mot egna liv.
Jag bad mina yngsta fråga sin pappa lite om hans liv, om han kanske träffat någon man vet ju aldrig. De berättade att Jonas bodde och jobbade i en annan stad, höll sig spiknykter, var ensam, gav dem adressen till och med. Ifall.
Och ja nu har vi varit ihop igen i fem år.
Vad var det jag sa? Jag är ju äventyrerskan, och ibland måste man följa sitt hjärta.
