— Hör på mig, min son… — viskade modern med svag röst.
Varje ord kändes som en kamp. Sjukdomen höll på att ta hennes liv. Hon låg i sängen, utmärglad, nästan genomskinlig. För Anders verkade hon inte längre som hans mor. Hon hade en gång varit stark, livfull, med ett varmt leende. Men nu…
— Anders, jag ber dig, lämna inte Linnea… Hon behöver dig. Hon är inte som andra… Men hon är vår… Lovar du mig det? — Modern grep plötsligt hans hand med oväntad styrka. Var fanns den kraften?
Anders grimaserade. Hans blick gled mot äldre systern, Linnea, som satt i hörnet av deras lilla lägenhet i Malmö. Hon var över fyrtio men lekte fortfarande med en docka och nynnade obegripliga melodier. Hon log, som om hon redan såg fram mot en fest, inte ett avsked från sin döende mor.
Anders hade ett framgångsrikt liv: sitt eget byggföretag, en dyr SUV, ett stort hus vid Mälaren. Men där fanns ingen plats för Linnea. Hans barn blev rädda för hennes märkliga beteende, och hans fru, Elin, kallade henne för “tokig”. Fast Linnea var tyst, ofarlig, rörde aldrig någon.
— Du vet… jag har en familj… och Linnea… hon är ju… — mumlade Anders och försökte dra undan handen ur moderns svaga men envisa grepp.
— Din fars hus blir ditt… Men för Linnea har jag en trea i centrala stan. Allt är ordnat.
— Var kom pengarna ifrån?! — Anders och Elin utbytte häpna blickar. Deras ansikten ljusnade av nyheten.
— Jag vårdade en gammal lärare… Bar mat och medicin till henne… Hon var snäll. Jag trodde aldrig hon skulle skänka mig sin lägenhet. Jag skrev över den på Linnea, så hon har något eget. Men du… du måste se efter henne, jag ber dig… Lägenheten kan gå till dina barn eller barnbarn… Vem vet hur länge hon lever…
De tog farväl. Hon dog samma natt.
Linnea verkade inte fatta att hon blivit föräldralös. Anders tog genast med henne hem och började renovera den där trean.
— Varför ska Linnea ha en så stor lägenhet? Hon kan bo hos oss ett tag. Vi hyr ut den, — sa han entusiastiskt till Elin.
Hon protesterade inte först. Linnea ställde inte till några problem: hon lekte med dockor eller sorterade sina saker i garderoben, alltid med ett leende. Men hennes underlighet skrämde. “Hon är lugn nu, men vad händer imorgon?” — viskade Elin till Anders.
“Ge det lite tid”, bad han. Men ett halvår efter moderns död skrev han, med hjälp av en bekant notarie, över både faderns hus och systerns lägenhet på sig själv. Han övertalade Linnea att skriva på papper utan att förklara vad de innebar.
Från den stunden blev Linneas liv ett helvete.
När Anders var på jobb plågade Elin henne. Hon kallade henne fula namn, låste in henne på dagarna, släppte henne inte ens ut om sommaren. Ibland gav hon henne kattmat istället mat, skrek tills Linnea bröt ihop. En gång slog Elin henne i ansiktet. Linnea blev så rädd att hon kissade på sig.
— Du är inte bara knäpp, utan kissar på dig också?! Ut härifrån, jag står inte ut med dig! — vrålade Elin.
Hon slängde Linneas saker i en soppåse och kastade ut henne.
— Var är Linnea? Jag har inte sett henne idag, — frågade Anders på kvällen när han la sig.
— Hon stack! — fräste Elin irriterat. — Tänk dig, din syster kissade på sig mitt i vardagsrummet och låste in sig. Jag fick knäcka dörren, skällde ut henne, och då tog hon väskan och försvann. Jag tänker inte jaga henne! Prinsessan blev sur… — fnös hon föraktfullt.
Anders stelnade. Han teg, funderade, och sa sedan:
— Ja, om hon stack… — och tände TV:n. — Förresten, jag har hittat hyresgäster till trean.
Natten var lång. Anders sov inte, tankarna på Linnea malde. Var var hon? Gick det bra? Hon var som ett litet barn, helt oförmögen att klara sig själv. Mot morgonen somnade han och drömde om sin mor.
“Jag bad dig, min son…” sa hon från kistan och varnande höjde fingret.
Drömmen förföljde honom vecka efter vecka, tärde på hans krafter. Anders stod inte ut. Två månader efter systerns försvinnande ringde han sin gudmor, Anna, i hopp om att hon visste var Linnea var.
— Vadå, Anders, har samvetet börjat bita? — fräste Anna iskallt. — Tur att jag tittade in hos din mor då. Jag hittade Linnea där. Hon var skraj, olycklig. Jag fattar inte ens hur hon kom dit! Nu bor hon hos mig. Jag tar hand om henne, hennes lägenhet bryr jag mig inte om. Men du får leva med skulden. Be till gud att du inte mister förståndet innan du dör!
— Sluta nu… — morrade Anders och lade på. Han suckade av lättnad: Linnea var i säkerhet. Nu kunde han gå vidare.
Linnea dog två månader senare. Samma sjuka tog henne som modern. Anders kom inte till begravningen — han hade “viktiga saker” på jobbet.
Tio år gick. Nu låg Anders själv sängbunden. Kroppen värkte, men själen värkte mer. Elin besökte honom sällan — hon bodde med en ny man i rummet bredvid. Vuxna barnen kom då och då, fnös: “Du luktar igen…” Anders, som resten av familjen, höll på att tyna bort.
En dag kom Elin med papper:
— Skriv under, vi måste ordna företaget.
Han skrev. Först senare insåg han: det var en gåvobreHans ögon fylldes av tårar när han viskade till de tomma väggarna: “Jag borde ha tagit hand om henne.”
