Kerstin skurade badkaret när Rasmus stormade in i lägenheten – hans ansikte förvridet av raseri och panik.
“Vad har du gjort?!” skrek han och smällde igen dörren efter sig.
Kerstin rätade genast på ryggen och gick ut i hallen.
“Vad är det som hänt?” frågade hon förvirrat.
“Varför gick du till henne?!” morrade Rasmus rakt i ansiktet på henne.
“Till vem?” Kerstins ögon vidgades.
“Till Majken! Jag varnade dig! Bad dig att inte blanda dig i!”
“Rasmus, kan du förklara på ett normalt sätt vad som hänt?”
“Berättade du för henne?! Om oss?!” Rasmus flåsade och torkade svett från pannan.
“Ja, jag berättade. Och hon förstod, kan du fatta? Hon sa att hon inte skulle stå i vägen för vår lycka. Jag har redan börjat titta på brudklänningar – titta, så vackra!”
“Brudklänning? Bröllop?!” Rasmus skrattade nervöst. “Kerstin, är du riktigt klok?”
“Jag trodde du skulle tacka mig,” sa hon uppriktigt. “Jag gjorde allt för att du inte skulle behöva lida. Du sa att hon var svag, att hon skulle bryta ihop om du lämnade henne. Men hon var starkare än du trodde. Och hon släppte dig.”
Rasmus sjönk långsamt ner i en fåtölj, reste sig sedan och såg på Kerstin som om han sett henne för första gången.
“Du fattar inte…” Han avslutade inte meningen, tog väskan och gick utan att stänga dörren.
Han kunde inte lämna Majken. Inte nu, inte någonsin. För det var hon som drog upp honom ur avgrunden när han bara hade tvåhundra kronor kvar i plånboken. Hon gav honom allt: jobb, tak över huvudet, bil, status. Allt han drömt om medan han bodde i en etta med en kompis.
En gång var han bara en vanlig säljare, levde lön till lön, sparade på mat för att kunna äta på restaurang en gång i månaden. Tjejer tittade på honom, men det blev aldrig något – antingen bodde de i hyresrätter eller pendlade från förorten. Han ville ha mer – ett vackert liv, pengar, känslan av framgång.
Så hamnade han på ett gym – tack vare en gratis provperiod. Där fångade Majken hans blick. Smal, välklädd, självsäker. Tio år äldre, men med en charm som var omöjlig att motstå. Och framför allt – hon hade pengar. Eget företag.
Han gjorde allt för att “råka” träffa henne oftare. En dag erbjöd hon honom ett jobb – med dubbel lön. Sedan ett boende. Sedan en bil. Och så vaknade han plötsligt varje morgon i hennes lägenhet, körde hennes bil, arbetade på hennes firma. Allt var redan bestämt. Han behövde bara säga ja.
Men bekvämligheten födde otacksamhet. Han började tro att han förtjänade mer. Så kom Kerstin in i bilden – ung, livfull, fri. De träffades i smyg. Hon visste om Majken och ville att han skulle lämna henne. Han drog ut på tiden.
Och när Kerstin berättade att hon var gravid, försvann han. Svarade inte på samtal. Men hon – hon gick till Majken.
Majken grät inte. Skapade ingen scen. Hon lyssnade lugnt, tackade och sa:
“Om ni ska få ett barn, så ska det vara med er. Jag kommer inte stå i vägen. Inte en sekund.”
När Rasmus kom hem stod resväskorna vid dörren. Majken räckte honom nycklarna och önskade honom lycka till. Han stammade att Kerstin hittat på allt, att det var ett trick. Men ingen lyssnade. Han gick – utan jobb, utan bil, utan hem.
Ett rum i ett kollektiv hittade han sent på kvällen. Efter två veckor fick han jobb i en möbelaffär – med titeln “butikschef”, men i verkligheten förklarade han bara skillnaden mellan olika soffor. Kerstin blockade han och skrev i sitt sista meddelande: “Sköt det själv.”
Han kände ingen skuld. För honom var alla andra skyldiga – kvinnorna, omständigheterna, vem som helst. Bara inte han själv.
Kerstin fick snart veta att testet varit falskt – ingen graviditet. Men ilskan fanns kvar.
“Jag trodde på honom,” grät hon till sin väninna. “Och han använde mig.”
“Kerstin, du är en vuxen kvinna,” skakade väninnan på huvudet. “Och du tror på sagor? På ‘pojken som hela företaget hänger på’? Var inte en Pinocchio i kjol.”
“Men jag trodde…”
“Precis. Och det var dumt.”
