Margareta Elisabet försökte lämna sin man två gånger. Båda gångerna återvände hon. För sonens skull.
Första gången sprang hon till sina föräldrar när Anders började dricka efter att Emil kommit till världen. Hon stod inte ut längre med hans fylleslag—mitt i natten, med barnet tryckt mot bröstet, gick hon ut. Anders hann ikapp henne på gården:
— Vart ska du?!
— Bort från dig!
Mamman, en byns sköterska, suckade bara:
— Margareta, vad väntade du dig när du gifte dig med en lastbilschaufför? Sådana är deras “fester”—det blir aldrig annorlunda.
Det fanns inget att säga. Hon hade själv valt sin lott. De träffades, hur konstigt det än lät, på biblioteket. Margareta praktiserade där, och Anders kom för att byta bok.
— Vill du ha något lätt? frågade hon och såg på hans slitna händer.
— Något om kärlek, log han och såg rakt in i hennes själ.
Hon gav honom “Tre kamrater”. Efter några dagar kom han tillbaka—inte för en bok.
— Hann inte läsa klart… Vill du gå på bio?
Och hon sa ja.
Det var vår, i huvudet rosiga drömmar, i hjärtat ungdom. Hon blev kär. Och på den tiden, om man ville vara tillsammans, gifte man sig. Så blev det.
Bröllopet var enkelt, nästan utan gäster. Efter en månad slog han henne första gången—för att hon pratat för länge med grannen. Sedan kom han förstås med prästkragar och sa:
— Du vet att jag är svartsjuk.
— Är det en ursäkt?
— Nej. En varning.
Hon sänkte blicken, satte blommorna i ett glas. Hundögat under läppen doldes med puder. Hon förlät.
Men när barnet föddes och Anders började dricka på allvar—då gick hon. Hon stod inte ut. I ett halvår bad han henne komma tillbaka, svor att han skulle sluta. Och han höll sig nästan två år. Men varje stress släpptes med sprit—han visste inget annat sätt.
En dag, efter ett särskilt våldsamt gräl, då Anders krossat en vas—inte på henne, men nära—satt hon i köket och skrev till sin syster:
“Lotta, jag orkar inte mer. Jag går. Måste rädda mig själv.”
Hon tittade in i barnkammaren. Emil sov med en leksakslastbil i famnen—en gåva från pappan. Han älskade sin far. Och det var ömsesidigt.
Margareta rev brevet. Tänkte: Om jag går—förgås han. Och sonen ser sin far falla. Hellre att han hatar mig än skäms för honom.
Kanske kände Anders det. Han drack mindre. Ytterligare en son föddes—Johan. I flera år levde familjen stilla, nästan lyckligt. Men fyllorna kom tillbaka. Efter en särskilt svår rusning stormade han in i huset, och hon sa:
— Jag älskar dig inte längre. Jag kan inte. Aldrig.
— Är du vid dina sinnens fulla bruk?
— Fullt. Men vi ska bo kvar tillsammans. För barnen.
Varje kväll kontrollerade hon att sönerna sov, lade en tung bok på nattduksbordet—för säkerhets skull—och viskade: “En dag till. Den är inte för mig. Den är för dem.”
Förändringen kom långsamt. Men åren gick, barnen växte. Anders lugnade ner sig, drack nästan inte. Landet gick under, butikerna blev tomma. De flyttade till Malmö, den yngste började precis skolan.
Transportfirman där han jobbat stängdes. I förtvivlan kom Anders hem med en flaska och ställde den på bordet.
— Nej, sa Margareta bestämt. — Antingen den här eller barnen.
— Lägg av.
— Jag ska inte lägga av nu, — hon tog flaskan och hällde ut den i vasken.
Han lyfte handen men slog inte. Visste: Om han slog nu—förlorade han allt. Hon skulle inte ge sig.
År 1995 fick de en tomt. Ingen hade pengar, så de lånade av föräldrarna.
— Vi bygger själva, sa han oväntat.
Hon trodde inte på det. Men varje helg åkte de till tomten: han blandade cement, hon bar tegel. En gång snubblade hon och skar upp knät. Han sprang fram:
— Din dåre, varför går du dit?!
Men rösten var rädd. Riktigt, levande rädd.
De byggde huset. Inte på en gång. Men det blev klart. När taket var färdigt tog han med sig champagne. De satt på bjälkarna, drack ur plastmuggar.
— Fint, va?
— Knappt att jag tror det, sa hon.
NyktHan log, och i det ögonblicket, under den bleka norrskenshimlen, kändes det nästan som om allt slit hade varit värt det.
