En kvinna på femtiosex år märkte att åldrandet tagit fart. Det var inget konstigt i sig det är ju så livet går. Men hon blev skrämd varje gång hon såg sig i spegeln. Det var som om någon varje dag stal lite av hennes ungdom och lyster, målade rynkor kring ögonen och drog ner mungiporna.
Bara för några månader sedan hade hon sett riktigt bra ut! Allan, den gamle gubben som alltid satt på bänken utanför hyreshuset oavsett om det var nysnö eller sommarvärme brukade säga med glimten i ögat: “Du ser så strålande ut! Vilken vacker flicka!”.
Hon passerade Allan på väg till jobbet. Han lyfte sin basker eller stickade mössa med artig gest och sade sina ständiga ord: “Vilken vacker flicka!”. Kvinnan log och fortsatte sin dag. Och det var inte bara Allan hela dagen fick hon komplimanger. För hon såg verkligen fin ut.
Men så slog det henne att det var länge sedan hon sett Allan. Bänken var tom. Hon frågade en granne och fick veta: Allan hade fått flytta till ett äldreboende uppe i Sundbyberg. Släkten orkade inte hjälpa längre, barnen bodde i Malmö och Uppsala. Nu var han nittio, behövde vård och sällskap.
Kvinnan glömde för en stund sina egna bekymmer om åldrandet. Tankarna cirklade istället kring Allan det var så han hette på riktigt, Allan Rickardsson. Hon tog reda på adressen, köpte en påse goda kakor och lite prinsesstårta, och reste ut till äldreboendet en söndag.
Hon fann honom i en fåtölj med filten över knäna, ätandes mannagrynsgröt med smörklick. När han såg henne fylldes hans ansikte av ljus: “Men åh, så glad jag blir att se dig! Du ser otroligt bra ut! Vilken vacker flicka du är!”
Fler av de äldre kom fram, log och klappade hennes hand, berömde henne och sa fina saker. Hemma igen, när hon ställde sig framför spegeln, såg hon hur kinderna fått färg, ögonen glittrade, håret svallade, och rynkorna syntes knappt. Där stod en stilig kvinna yngre än sin ålder.
Det var som ett litet mirakel. Varje söndag åkte hon sedan tillbaka. Hon hjälpte personalen med fika, höll i danstillfällen för de boende inte för egen vinning, utan för värmen det gav själen. För den där känslan av att göra skillnad, bli uppskattad och ompysslad som en dotter eller barnbarn.
Sådana människor som Allan och de andra, som är likt magiska speglar måste man vara rädd om. Deras uppriktiga ord kan få en att blomma igen, räta på ryggen och gå med lätta steg, ett leende på läpparna. Andra, de som saknar värme, kan få en att skrumpna, åldras flera år över en dag.
Det gäller att vårda de magiska speglarna de snälla, generösa människorna och de gamla. För så länge vi har äldre kvar, finns också vår egen ungdom, och vår möjlighet att göra skillnad. Det visste den här kvinnan och hon hade så rätt.
