I en svensk stad bodde en kvinna vid namn Elin Andersson. Hon levde ett liv hon ansåg vara respektabelt. Hon hade ingen familj och inga barn, men hon hade sin egen lägenhet där det alltid var rent och ordning och reda. Dessutom hade Elin ett bra jobb som ekonom på en möbelfabrik.
Elin levde lugnt och nöjt upp till 50 års ålder. Hon trivdes mycket bra med sitt liv, särskilt i jämförelse med sina grannar. Hon kände sig glad över att hon hade fått ordning på allt i livet, som den goda människa hon var.
Hennes grannar var inte lika ordentliga. På samma våningsplan bodde till exempel en kvinna som hade fyllt 60. Men vilken skam, en äldre dam, nästan pensionär, och hon hade färgat sitt hår blått! Och bar åtsittande klänningar och jeans. Alla skrattade åt henne. Stadens original, inget annat.
“Fruktansvärt!” tänkte Elin Andersson, när hon såg på den udda pensionären. Och hon var glad att hon själv såg anständig ut, passande för sin ålder.
Om en tredje granne kunde det inte pratas nog. Hon var bara tjugoett år gammal och hade redan ett barn på omkring fem år. Man kunde förstå att hon förmodligen blivit gravid under skoltiden. Och vad gjorde föräldrarna? Flickan hade inga föräldrar kvar, hon bodde ensam med sin dotter. Dessutom var hon vän med den blåhåriga pensionären. När flickan var iväg på dagen, passade grannen hennes dotter.
Elin förvånades inte av detta. “Sådana människor dras till varandra,” tänkte hon. “De undviker mig. De ser en ordentlig person — och skäms för att se mig i ögonen. Vi hälsar i hissen, och det är allt.”
Den sista grannen var en man i 30-årsåldern. Första gången Elin såg honom blev hon chockad. Armarna och halsen var täckta av tatueringar! Är det så vanliga människor ser ut? Naturligtvis inte!
Redan i ungdomen fördömde Elin sådana personer. Tydligen hade de inget annat sätt att sticka ut, eftersom de måste vanställa sin hud. De vill ha uppmärksamhet! Förmodligen kan de inte utmärka sig med intellekt! Det vore bättre om de läste böcker, tänkte hon varje dag när hon mötte någon av grannarna i hissen. När hon kom hem, gladdes hon åt att hon levde som det anstår en. Och hon pratade ofta om grannarna med sin enda väninna i telefon. Det var inte mycket annat att prata om, så “killen med tatueringarna,” “den unga mamman” och “tokiga tanten” var de viktigaste snackisarna.
En kväll, när Elin som vanligt var på väg hem från jobbet, var hon på dåligt humör. Det hade uppstått en differens på jobbet… För första gången på många år. Vem skulle få skulden? Självklart ekonomen. Hon hade haft huvudvärk hela dagen. Och nu började det dåna i öronen, och benen kändes plötsligt tunga.
Hon kämpade sig till bänken vid entrén och sjönk ner på den. Plötsligt kände hon en lätt beröring vid sin hand. När hon med svårighet lyfte blicken, såg hon med förvåning den blåhåriga “pensionären.”
– Hur är det med dig? Mår du inte bra? – frågade hon med medkänsla.
– Huvudet… värker… – viskade Elin.
– Kom, vi går till Johan, han är hemma idag. Du ser blek ut och har ingen färg.
– Till vilken Johan? – frågade Elin.
– Johan som bor på din våning. Han är kardiolog. Visste du inte det?
De tog sig upp till Johans våning och grannen ringde på dörren. Med förvåning såg Elin mannen med tatueringarna stå i dörren.
Mannen mätte Elins blodtryck, lade henne på soffan och gav henne en tablett. Snart försvann huvudvärken och suset i öronen.
– Du borde boka en tid hos läkaren! Man måste hålla koll på blodtrycket, även om man är en så ung dam som du är, – log läkaren när hennes tillstånd blev bättre.
– Tack, – Elin kände sig plötsligt generad när hon mindes hur hon pratat om den tatuerade mannen med sin väninna. “Han bryr sig bara om sitt utseende, men har inget intellekt,” hade hon sagt. Och han var en läkare som räddade liv varje dag.
– Ingen orsak. Ta hand om dig! Om du behöver något, tveka inte att höra av dig!
Elin sa adjö till läkaren, återvände hem och lade sig på soffan. Hon hade haft helt fel angående mannen… Och den blåhåriga damen visade sig vara vänlig. Tänk, hon hade kommit fram och brytt sig om hur Elin mådde.
Dörrklockan ringde. På tröskeln stod den blåhåriga damen och höll den unga flickans dotter i handen, flickan som Elin tyckte hade blivit mamma för tidigt.
– Jag ville bara se till att allt var okej med dig. Förlåt att jag har med mig lilla Tilda, Anna är på jobbet… Och jag har velat lära känna dig länge. Men jag vågade inte. Här fick jag chansen! Vi pratar ju med alla andra grannar, men du håller dig för dig själv!
– Kom in, jag ska göra lite te, – sa Elin spontant. – Tack för att du hjälpte mig när du såg att jag mådde dåligt…
– Åh, det var inget. Jag ser direkt när någon mår dåligt. Under hela min ungdom tog jag hand om min sjuka mamma. När jag fyllde 14, blev mamma sängliggande. Hon gick bort när jag var över 30. Jag hann aldrig studera klart, inga romanser, bara vid hennes sida… Som tur var hann jag få ett barn. Men nu vill jag inte tänka på det. Jag får leva ut nu på äldre dar, – sa grannen med ett lite avvaktande leende och pekade på sitt färgglada hår. – Tack vare min dotter som hjälpte mig färga det. Och hon köper tuffa t-shirts åt mig. Bra att känna mig ung åtminstone för ett tag. Fast för Anna är det värre.
– Vem är Anna? – frågade Elin.
– Anna, dörren bredvid min är hennes. Tilda är hennes lillasyster. Föräldrarna dog i en bilolycka. Hon adopterade sin syster och uppfostrar henne. Hon slutade på universitetet och jobbar dygnet runt, stackarn. Johan hjälper henne ibland med pengar. Johan som hjälpte dig idag…
När grannen gått, satt Elin tyst vid köksbordet en lång stund och tittade rakt fram. Hon borde erbjuda Anna hjälp, hon kunde ju också sitta med Tilda ibland. Och hon hade länge velat färga håret rött.
Hon hade bara tänkt att det var olämpligt i hennes ålder. Hon skulle definitivt rådfråga grannen om det imorgon! Och inte glömma att bjuda Johan på paj som tack för hjälpen.
