Jag skulle återvända hem efter semestern, och resan var lång, så jag valde att ta en plats i tågets kupé.
Jag fick platsen längst upp på hyllan, men det spelade ingen större roll, jag hade ändå tänkt sova hela vägen. Mina medresenärer var en mamma med hennes fyraårige son. Jag trodde att pojken skulle vara högljudd och störa, men till min förvåning var han väldigt lugn och tyst. När hans mamma hade fått honom att somna, småpratade vi lite, drack te och lade oss till rätta.
På morgonen väcktes jag av en knackning på dörren. Två poliser klev in i kupén. “Har ni sett barnet?” “Där, överst på hyllan, han sover.” I hörnet låg en liten pojke hopkrupen, tydligt fast i drömmen, kanske frusen i sitt sömnrike. “Vi behöver ställa er några frågor.”
Drömlogiken fortsatte: det visade sig att min medresenär hade bestämt sig för att dricka mycket kvällen innan. Sedan klivit av på fel station. Morgonen därpå, när hon vaknade till, trodde hon att sonen blivit kidnappad. Poliserna kom stormande genom tåget, letandes efter den förlorade pojken. Egentligen var hon bara berusad och hade glömt att hon lämnat honom kvar i kupén.
Det är skrämmande att tänka på vad som pågår i en sådan mammas hjärna; en mamma som tappat all kontroll. Det var tur att hon glömt bort pojken, så han sov lugnt hela natten. Annars kunde hon ha tagit med honom till ett bortglömt småländskt samhälle, somnat på vägen, och pojken kanske försvunnit i mörka skogen.
Hur det gick för den här pojken vet jag inte, men jag hoppas innerligt att mamman inte blev opåverkad av sitt misstag. Fast det är svårt att tro att en böter i svenska kronor skulle ge henne insikt, när hennes barn får leva livet lite som han vill.
