Jag måste återvända hem efter semestern, och resan var lång, så jag bestämde mig för att boka en plats på tåget, i en kupé.
Jag fick en plats på övre bädden, men det spelade egentligen ingen roll; jag tänkte ändå sova hela vägen. Mina medresenärer var en mamma med hennes fyraårige son. Jag trodde att pojken skulle vara högljudd och störa, men det visade sig att han var väldigt lugn och tyst. Efter att hennes son somnat, pratade jag och min kupégranne lite, drack te och lade oss sedan.
På morgonen väcktes jag av att någon knackade på dörren. Två poliser kom in i kupén. Har ni sett barnet? Där är han, på översta bädden, han ligger och sover. I hörnet av bädden låg en liten pojke och sov djupt, hopkurad, kanske frusen. Vi behöver ställa några frågor till er.
Det visade sig att min kupégranne hade druckit för mycket under kvällen. Sen hade hon klivit av tåget på fel station. När hon nyktrat till på morgonen, trodde hon att hennes barn hade blivit kidnappad, så polisen skyndade sig att genomsöka hela tåget. Hon var alltså bara berusad och hade glömt att hon lämnat sin son i kupén.
Det är skrämmande att tänka sig vad som försiggår i huvudet på en sådan mamma, som helt tappat kontrollen. Tur att hon glömde bort barnet, och att han sov lugnt hela natten. Annars hade hon kanske tagit honom till någon bortglömd by, somnat på vägen och pojken hade kunnat gå vilse i skogen.
Hur pojkens öde blev vet jag inte, men jag hoppas innerligt att mamman inte gick ostraffad. Även om det är tveksamt att en böter skulle få en sådan hänsynslös mamma att förstå allvaret och vad ett barn faktiskt behöver.
Den här händelsen fick mig verkligen att inse vikten av ansvar, särskilt när det gäller barn. Vi måste alltid ha deras säkerhet och trygghet främst, oavsett våra egna brister eller misstag.
