En kväll kom en kvinna på besök hos sin väninna. Väninnan hade gift om sig för andra gången. Det första äktenskapet hade varit tungt och misslyckat. Mannen drack, betedde sig outhärdligt, och till sist lämnade han henne för en annan. En sorglig historia. Och Lena hade funnits där för sin vän, tröstat henne genom allt, stöttat henne när allt kändes hopplöst Det är ju därför vänskap finns, eller hur?
Tio år gick. Och nu hade Elsa mött en ny man, en bra man. Välutbildad, med fin position på jobbet, raka motsatsen till den förste maken. Lena kände verklig glädje för sin väninnas skull. Nu satt hon här, på besök i den nya, ljusa lägenheten mitt i Vasastan som paret köpt tillsammans. Hon hade tagit med sig en princesstårta och presenter. Hon berömde renoveringen så oerhört vackert! Sen satt de vid köksbordet och drack te, åt tårta, småpratade.
Elsas nye man, Johan, var kvick; en man med många böcker och många ord. Han skämtade friskt om Lena. Om hennes lite snäva världsbild, kallade hennes gamla intressen för skräp rakt ut, med ett skratt. Lena hade varken läst Klas Östergren eller Sara Stridsberg. Och så tog han upp alla vidskepelser och småtokiga anekdoter Lena berättade, och fnös: Vetenskapen har ju motbevisat sådant där för länge sen
Johan kommenterade också snabbt Lenas frisyr, hennes stil, hennes kläder. Du klär dig som om det vore 90-tal, sa han skrattande. Han var, skulle det visa sig, inte nådig med sin kvickhet. Lena satt där som fastfrusen, visste inte vad hon skulle svara den här intellektuella typens överlägsenhet. Elsa skrattade hon också, stolt över sin kvicka man, det syntes.
Sedan kom han in på Lenas katt. Hon hade försökt byta ämne och berättat om den lilla kattungen hon tagit hand om, bara för att slippa mer litterär snobbism. Men Johan skrattade ännu mer. Katter sprider bara sjukdomar. Folk som tar hand om hemlösa djur bär ofta på någon psykisk obalans, och döljer sitt narcissistiska behov. Han blev riktigt kreativ med exempel om gamla nuckor med femton katter.
Elsa fnittrade, log åt hans berättelser. Och plötsligt började Lena gråta. Pinsamt, barnsligt, chockartat oväntat. Hon bad om ursäkt, mumlade något om huvudvärk, sa hej då och gick därifrån.
Och huvudvärken kom faktiskt, som om någon slagit en klubba mot hennes huvud. Hon skämdes över sina tårar. Vilken barnslig reaktion! Men hon gick bara och grät inte längre, kände bara värken och hur otroligt kallt det var, fastän det var högsommar i Stockholm. Hon frös, hela kroppen skakade. Hon skämdes över tårarna, över att inte kunna föra en vitsig diskussion, skämdes för att inte ha läst Stridsberg, för att ha berättat om den där lustiga drömmen
Men egentligen borde det vara någon helt annan som skämdes. Den som bjuder hem någon och låter dem bli förnedrade. Den som berättar om sin vän, sin favoritbok, sitt älskade band och tillåter andra att häckla det hela. Den som lägger upp ett foto av ett älskat konstverk på sin sida och sedan låter andra spy galla över det. Allt det där är av samma sort. En slags stillsam förräderi.
Förräderi att lämna någon man håller av till förnedring. Eller till undergång. Det är vad förräderi betyder.
Men Lena kunde inte formulera det så. För hon hade ju inte läst så mycket och var ingen intellektuell. Hon skyndade sig hem, till katten. Katten som varken läste böcker eller försökte vara rolig. Katten bara la sig intill henne på soffan och spann tyst.
Lena gick aldrig mer hem till Elsa. Det fanns snart ingenstans att gå heller Elsa och hennes Johan delade på lägenheten och drog igång en segdragen rättstvist. Intellektuell var han, men ännu energiskare när han bråkade. Och så oftast går det. Den som du förråder någon för han förråder förrädaren. Enkelt men beklämmande.
Det hade räckt att vänligt dämpa vitsigheten på någon annans bekostnad. Att inte låta någon bli sårad i ens eget hem. Kanske hade han börjat respektera sin fru då. Och kanske aldrig gjort så mot henne.
Den som förråder sin vän förlorar andras respekt. Och förr eller senare blir själv förrådd.
