Kära dagbok,
Det var en vinterkväll som alla andra i den lilla byn Viskåsen. På morgonen gick jag, Alva Andersson, ut ur vårt röda timmerhus. Snön föll inte tjock, men varje snöflinga var tung och tyst som en viskning. Himlen var mörk, utan en stjärna i sikte, och månen kämpade för att bryta igenom molnen men den gav bara ett blekt sken innan gryningen började gry. Vid lunchtid steg solen försiktigt upp över fälten och värmde den frusna marken.
Dagen flöt på som de föregående, och när kvällen närmade sig började mörkret falla snabbare än vanligt. Jag var på väg hem när mörka, låga moln gled in och en hård vind började tjuta.
Vad i hela friden händer? tänkte jag, för det var så stilla innan stormen slog till. Jag hade knappt nått tröskeln till huset när vädret tog i ordentligt.
Jag öppnade grindens slatta och tänkte:
Som tur är har snön ännu inte byggt upp stora knutar. Men det verkar som om vintergudarna har bestämt sig för att leka. Vinden tjuter som en tjur på fjället, och en enorm gran svajar vid grindens kant. Tack och lov kom jag i tid till huset. Jag steg in, stängde dörren och lät den knarrande dörren slå i lås.
Efter middagen klättrade jag upp på spisen och lyssnade på vinden som visslade i skorstenen. Snart somnade jag där, men mitt i sömnen hördes ett bestämt knackande på dörren.
Vem kan komma så sent? mumlade jag medan jag drog på mig mina varma tofflor.
När jag öppnade dörren hörde jag en röst:
Kan du släppa in mig, så jag kan värma mig lite?
Vem är du?
Jag heter Göran, förare. Jag fastnade precis framför ditt hus, snön har täckt vägen och jag kan inte se någonstans. Jag har försökt skotta men snön bara fortsätter falla. Släpp in mig, jag lovar att inte göra något illa. Jag kommer från grannbyn.
Jag var tveksam, natten hade redan lagt sig, men jag lät honom gå in. En hög man, helt täckt av snö, stapplade in i vårt lilla vardagsrum.
Kom in, Göran, från grannbyn, sa jag.
Han fnyste och började skaka av sig snön från sin yllejacka och kappa.
Vill du ha lite te? frågade jag.
Det hade verkligen behövts, jag är frusen, svarade han och slog fram ett leende.
Jag ställde upp några nybakade kanelbullar som jag gjort dagen innan, lade fram en kopp te och hämtade en varm tekanna ur spisen.
Tack, vilket namn har du? frågade han.
Jag heter Alva Andersson, men du kan bara kalla mig Alva, svarade jag med ett leende.
Bor du ensam? frågade han.
Jag nickade och berättade att jag har bott här i fem år. När han frågade var min man, sade jag att han hade flyttat till staden med en annan kvinna. Han frågade om barn, och jag svarade ärligt att jag inte har några. Han berättade att han en gång varit gift men att det gick i kras, och vi fann tröst i varandras ensamhet.
Vi satt och drack te, åt bullar och han somnade snart på spisen. Jag kunde inte sova. Jag tänkte på hur ensam jag är, utan familj eller barn, och hur sorgen över min ensamhet hängde tungt över mig, likt vintermolnen utanför fönstret.
När morgonen vaknade, värmde jag spisen och bakade pannkakor på de heta kolen. Göran vaknade med ett leende och sa att doften av nygräddade pannkakor gjorde morgonen underbar.
Efter frukost gick jag till mitt arbete på den lilla skolan i byn. Jag sade åt Göran att låsa dörren bakom sig och att han alltid är välkommen om han blir kall. Jag önskade honom en säker färd.
På lunchen såg jag honom tillbaka vid huset, kämpande med sin bil som fastnat i snön. Han förklarade att batteriet hade gett upp och vägen var helt omöjlig att köra på. Jag bjöd in honom för en snabb matbit och förklarade att jag kunde ta honom till verkstaden, där de bara hade lunch mellan ett och två.
Något i mig kände en märklig samhörighet med denne främling. Det var skönt att ha någon att prata med när snön yrde omkring.
Göran skämtade om hur han fick använda spaden för att gräva fram sin bil, och när jag såg honom, märkte jag att några silverstrån började smyga sig fram bland hans hår på tinningarna och rynkor kring ögonen när han log.
Jag tänkte på hur snabbt man blir gammal, även om man bara är i trettiotvå år. Att ha en snäll man i huset kändes som en dröm för mig.
Jag följde honom till verkstaden och sedan återvände till mitt jobb, vinkade farväl och önskade honom lycka till.
När jag kom hem igen på kvällen såg jag ljuset i fönstren. Mitt hjärta slog snabbare av glädje någon väntade på mig.
Göran stod i dörren, leende, och sa att te-kannan redan hade börjat koka.
Jag frågade varför han ännu inte åkt hem. Han svarade att en traktor skulle komma imorgon och att ingen annan maskin var ledig idag. Det var vad de sagt på verkstaden.
Efter middagen och hushållssysslorna kröp jag ner i sängen. Göran satt på spisen, såg bekymrad ut, men plötsligt hoppade han upp och satte sig bredvid mig på madrassen. Jag frös till av förvåning, men han lade sig tyst under täcket och omfamnade mig. Jag sträckte mig mot honom.
Vi låg tyst ett tag, tills jag bröt tystnaden.
Vet du, Göran, jag skulle kunna leva hela mitt liv så här, med dig, svarade jag.
Han ryckte till och svarade lite irriterat:
Så menar du att jag ska gifta mig med dig?
Jag svarade försiktigt: Vad menar du?
Han började tala mer bitande: Jag tror inte på kvinnor längre. Jag var gift en gång, min fru gick till en annan. Jag har haft kvinnor, men det har bara gått så här Du är ingen skillnad. Jag tänker gå imorgon, och du kan väl hitta någon annan.
Jag blev ledsen och kände skam över att ha litat på en främling. Jag grät, men försökte samla mig.
Jag sa högt att jag ville ha en familj, barn och ett liv fyllt av kärlek. Han svarade med en tråkig kommentar om att vi inte kände varandra.
Jag låg tyst resten av natten, oförmögen att sova. På morgonen förberedde Göran sin sak, eftersom traktorn skulle komma klockan sex. Jag gick ut på verandan för att se honom gå.
Förlåt mig, Alva, sa han.
Farväl, Göran, sa jag i mitt hjärta, men också att jag önskar att han återvände någon dag.
Han körde iväg. Vid lunchtid var bilen borta, och jag väntade på honom men han kom aldrig tillbaka. Jag berättade för min väninna Nils, en annan kvinna i byn, om vad som hänt.
Alva, du är gravid! skrattade hon, och föreslog att jag skulle åka till stadssjukhuset för undersökning.
Jag tackade Gud för att jag skulle bli mamma. När jag kom tillbaka med bekräftelse på graviditeten kände jag en djup tacksamhet mot Göran, för utan honom hade jag aldrig fått detta liv.
När barnet föddes, frågade barnskötaren vad jag ville kalla honom. Jag svarade att jag ville kalla honom Sten, och senare bli kallad Sten.
Barnskötaren skämtade om att jag fortfarande tänker på ålderdomen, men att jag först måste uppfostra sonen.
Jag frågade varför min man inte var där, men fick bara ett tyst svar. När tiden för utskrivning kom, berättade Nils att hon inte kunde ta hand om mig och min son, men att ambulansen skulle hämta oss.
Jag packade ihop några få saker, tog min son i famnen och gick mot utgången. Plötsligt stod Göran där med en stor bukett blommor, och Nils log listigt.
Alva, Göran säger att han är din man och att han inte låter någon annan ta med din son, svarade han.
Jag överlämnade min son till Göran, log av glädje och låt tårarna flöda. Det var tårar av lycka.
