Kopia av en fru
Är du säker att det inte blir för trångt för dig? frågade Marita, ståendes i hallen med en väska över axeln, och med ett osäkert leende på läpparna, ett sådant jag aldrig sett förut hos henne. Jag förstår om det är omständligt. Jag fattar.
Marita, sluta. Kom in bara. Jag, Ingela, öppnade dörren lite till och höll tillbaka den. Gästrummet står fritt och Björn har ingenting emot det. Allt är okej.
Björn har inget emot det, upprepade Marita, med en underlig ton i rösten. Inte sarkasm. Mer förvåning. Som om själva uttrycket inget emot betydde något extra för henne.
Han protesterar sällan mot något, svarade jag, redan på väg mot köket. Ta av dig skorna, tofflor finns till vänster.
Så började det.
Jag var femtiotvå, Marita femtioett. Vi hade varit vänner sedan universitetet i Lund men de senaste fem åren såg vi varandra mest flyktigt, ringde någon gång ibland, tog en fika på Drottninggatan när vi fick till det. Jag trodde att jag kände Marita väl tillräckligt för att öppna dörren utan att tveka. Hon hade skilt sig, kontraktet på hyreslägenheten var slut, pappren för den nya drog ut på tiden. Det skulle bara handla om två-tre veckor, en månad max, innan hon kom på fötter igen.
Vi bodde i Norrköping lagom stort för att alla stadsdelar liknade varandra lite och man blev igenkänd av butikspersonalen runt hörnet. Min trea låg på tredje våningen med fönster mot en stillsam gata. Min make Björn arbetade på ett byggföretag, inte direkt i strålkastarljuset men hade en stabil position. Jag undervisade i ekonomi på tekniskt gymnasium i stan sedan snart tjugotre år. Vår dotter bodde i Stockholm sedan länge. I vår lägenhet fanns ordning, plats och vanor rutiner ingen hade lust att rubba på.
Marita dök upp med en stor väska och en kartong. Hon packade upp tyst, nästan obemärkt. De första tre dagarna såg eller hörde jag henne knappt alls: hon gick tidigt, kom hem sent, åt lite, pratade ännu mindre. Första kvällen frågade Björn kort:
Hur länge?
En månad, svarade jag.
En månad, upprepade han med samma konstiga ton jag hört hos Marita.
Jag brydde mig inte. Jag var inte den personen som fäste sig vid detaljer. Trodde jag.
Första lilla varningsklockan ringde andra veckan. Jag gick in i badrummet och såg min parfymflaska på fel plats. Den gröna flaskan med silverlock från samma parfym “Kaprifol” jag köpt på parfymbutiken på Kungsgatan de senaste tre åren. Flaskan stod inte på hyllan till vänster, där som alltid, utan vid handfatet. Jag antog att jag själv flyttat den. Ställde tillbaka. Glömde allt.
Vecka tre märkte jag något annat.
Vi åt frukost ihop, vi tre. Jag bryggde kaffet precis så som alltid: först lite kallt vatten, sen nybryggt, aldrig kokande, annars smakar det beskt. Björn visste det och brukade ofta berömma kaffet. Men den morgonen kokade Marita i stället för att jag fastnade i ett samtal i telefon. Björn smakade på kaffet och sa:
Det här var bra.
Jag härmar ju bara Ingela, hon gör alltid så, log Marita.
Jag såg på henne. Hon log snällt. Inget konstigt. Jag log tillbaka.
Men någonting skavde inuti. Ord- och förklaringslöst.
Arbetsveckan slukade mig: provräkningar, lektioner och planering tar tid. När jag kom hem, var lägenheten alltid lugn och nystädad. Marita hade fixat något på vägen. Björn vande sig fortare än jag anat.
Hon lagade mat idag, sa han en kväll, lite som om det var en positiv nyhet. Bönsoppa. Gott.
Jag gör ju också bönsoppa, svarade jag.
Jo, förstås. Det smakade ganska likt.
Jag frågade aldrig vem av oss han tyckte lagade bäst. Han sa inget.
Marita jobbade hemifrån den perioden, något administrativt, detaljerna hörde jag aldrig riktigt. Dagarna satt hon i gästrummet med sin laptop, vid lunch kom hon ut i köket och fixade något lätt, på kvällen var hon alltid färdigfriserad och ombytt. Inte i myskläder, utan snygga vardagskläder. Jag reagerade på det för på kvällen bytte jag alltid om till mjuka byxor och den där slitna stickade tröjan. Plötsligt såg Marita alltid bättre ut än jag i mitt eget hem.
En kväll satte sig Björn bredvid Marita i soffan framför tv:n. Själv sorterade jag prov i sovrummet. Genom väggen hörde jag dem småprata. Hans berättarröst, hennes skratt, lätt och varmt. Skrattet påminde om mitt. Bara lite mjukare. Jag var tvungen att skaka av mig tanken. Skratt låter som skratt. Vad spelar det för roll.
Några dagar senare tänkte jag på det igen. Den här gången gick det inte att vända bort.
Marita ändrade frisyr. Hon hade alltid haft en tuff, kort modell. Plötsligt började hon spara ut håret och lägga det bakåt i lös våg, precis som jag alltid haft. Jag såg det när vi stod tillsammans framför hallspegeln. Jag närmast, hon bakom. Vi såg ut som två varianter av samma bild ett gammalt foto och ett nytt, tagna på samma plats.
Den där frisyren passar dig, sa jag.
Tycker du? Marita såg sig i spegeln, rättade till en slinga. Såg den på dig och blev inspirerad.
På dig igen. Den där lätta och nästan omärkliga kopieringen. Jag log och gick till köket. Inuti log jag inte.
Jag ringde min dotter på söndagen.
Mamma, hur är det?
Det funkar. Marita är här tillfälligt, du minns att jag nämnt det?
Just ja. Bor hon kvar fortfarande?
Hon gör det. Hennes papper är försenade.
Jaha. Och pappa då?
Han och Marita kommer bra överens.
Tystnad.
Är det bra eller dåligt?
Det är bra, sa jag. Det är bra.
Efter samtalet satt jag länge vid köksfönstret med mitt kalla te. Såg hur uttrycket kommer bra överens egentligen är neutralt. Hörde mig själv ändå säga det med en sorts försiktighet, som om jag sökte fotfäste.
Vecka fem bad Marita om receptet på äppelkakan jag gjorde föregående söndag.
Har inget nerskrivet, jag går på känsla, svarade jag.
Förklara ändå? Jag vill prova själv.
Jag beskrev så tydligt jag kunde. Marita skrev i mobilen. Tre dagar senare hade hon bakat. Björn smakade och sa gott, och jag kunde aldrig avgöra om han tyckte det faktiskt var gott eller bara inte märkte någon skillnad på vem som egentligen bakade.
Den kvällen öppnade jag garderoben i hallen och såg en ljusgrå vårjacka med midjebälte. Nästan identisk med min egen. Marita hade alltså köpt en likadan. Jag hängde min jacka bredvid och blev stående: två grå jackor, sida vid sida.
Jag frågade inget. Inte av rädsla för svaret utan för att jag inte visste hur man ens ställde frågan utan att verka larvig.
På jobbet drog det ihop sig till granskning: gymnasiet laddade upp för skolinspektion, jag satt över med pappersarbete. Björn blev allt oftare kvar i vardagsrummet om kvällarna. Marita också. Genom sovrumsdörren hörde jag prat. Ibland gick jag ut och då blev jag lätt inklämd i samtalet, som tredje person aldrig som huvudperson.
Jag tog ändå upp det med Björn, en sen kväll. Marita hade gått till sitt.
Har du inte märkt att hon… kopierar mig?
Han såg verkligen oförstående ut.
Vem? Marita?
Ja. Frisyr, jacka, recept, parfym…
Men vänner brukar väl ta efter varann. Det är normalt.
Kanske, mumlade jag. Kanske.
Han scrollade redan på mobilen och ämnet rann ut.
Jag låg länge vaken den natten. Björn hade rätt vänner härmar varann. Jag har säkert tagit efter Marita någon gång, utan att reflektera. Sa ordet normalt om och om, försökte göra det verkligt. Men det fastnade inte.
Nästa dagar såg jag allt skarpare på det som hänt. Märkte saker jag tidigare missat. Marita la huvudet lite på sned mot Björn när hon lyssnade. Samma rörelse jag själv hade. Hon sa precis så, med min ton, och drack te utan socker, fast hon förr alltid velat ha två teskedar. Nu, inget.
Det var inte slump längre. Det var något annat.
Jag ringde min kollega Nina, den jag kunde prata om allt möjligt med.
Har du varit med om att någon nära börjar liksom förvandlas till dig?
Hur menar du?
Härmar utseende, gester, vanor…
Kallas tyst avundsjuka, svarade Nina utan att fundera. Läste om det. Man vill ha någon annans liv men kan inte ta det helt, så man tar lite i taget.
Jag svarade inget.
Är det någon i din närhet?
Vet inte, sa jag. Kanske inte.
Men jag visste redan.
Samtalet med Marita kom till av sig självt en kväll när vi två satt i köket och drack te. Marita sa:
Du är så självklar, Ingela. Jag tittar på dig och tänker: så där vill jag leva. Hem, man, jobb. Allt är på plats.
Jag har byggt upp det på plats i tjugo år, svarade jag tyst.
Jag vet, hon nickade. Och det märks. Björn också…
Hon avbröt sig.
Vad Björn också?
Alltså, han uppskattar dig. Han har sagt att ni har det bra, att ni förstår varann.
Jag ställde ner muggen.
Pratar du om mig med honom?
Ibland, under middagen bara. Han pratar gott om dig.
Det är ju fint, sa jag, fast det kändes tvärtom.
Jag kunde inte förklara vad som skavde. Min man berömmer mig för min väninna. Ingenting är egentligen fel. Och ändå är något snett.
Mot slutet av sjätte veckan bad Marita låna min parfym Kaprifol.
Min tog slut och jag har inte hunnit köpa ny, får jag ta lite ett par gånger?
Självklart, svarade jag.
På kvällen öppnade jag flaskan och såg att nästan bara en tredjedel fanns kvar. Jag visste säkert att det var halvfullt förra veckan.
Jag gömde parfymen i badrumsskåpet och låste det med ett litet kodlås vi aldrig använde. Sen såg jag mig själv i spegeln och tänkte: nu gömmer jag parfym från min vän. Vad är jag för slags människa.
Men jag låste inte upp igen.
Björn var på gott humör den kvällen, vilket blev allt vanligare just när Marita var hemma. Han kom med en princesstårta från bageriet. Utan anledning. Bara för att.
Vi unnar oss! sa han.
Marita blev glad på precis samma sätt som jag själv hade blivit om Björn köpt tårta till oss. Inte mer, inte mindre. Rätt. Jag såg deras glädje från dörren, tänkte att Marita reagerar på allt “rätt”. Rätt kaffeberöm, rätt skratt på rätt plats, rätt huvudnick, rätt förvåning. Hon gjorde allt jag också gjorde bara lite mer uppmärksamt. Utan spår av trötthet, utan tjugotre års slentrian.
Och Björn märkte det, omedvetet eller ej. Nånstans märkte han.
Jag tog en bit tårta och vi småpratade, allt var normalt på ytan. Men djupare inuti kände jag den där obestämda känslan som dök upp när man kommer hem och inser att allt står på plats men ändå lite… förskjutet. Inte flyttat, bara en aning ifrån. En centimeter här, en där.
Kommandotjänsten dök upp snabbt. Gymnasiet behövde någon på kompetensutveckling i Linköping. Fyra dagar. Rektor frågade fredag, jag tackade ja måndag. Tänkte direkt: fyra dagar med Björn och Marita själva. Men slog snabbt ifrån mig tanken. Vi är vuxna, vad skulle hända? Jag överanalyserar.
Kvällen före avresan talade jag med Björn i köket.
Jag kommer hem fredag kväll. Marita kan hjälpa dig med middagarna.
Löser sig, sa Björn. Inga problem.
Jag oroar mig inte, svarade jag.
Jag såg länge på honom. Han såg ut som alltid. Vanlig. Tjugo års äktenskap och jag kände varje linje i hans ansikte. Nu såg han… lättare ut. Som någon som slapp tänka på jobbigt.
Jag reste tidigt onsdag morgon. På tåget, med kaffe i pappersmugg, såg jag fält, läste papper. Kurserna var tråkigare än väntat men nyttiga. Pratade kort med Björn varje kväll.
Hur går det hemma?
Bra. Vi åt mat ihop. Allt funkar.
Marita hemma?
Ja, ovanför i sitt rum.
Okej. Sov gott.
Detsamma.
Inget ovanligt. Inget konstigt. Jag la mig i det sterila hotellrummet, kunde inte somna, fastän trött. Tänkte på allt möjligt. Kurser, dottern, köpa ny mugg. Sen tänkte jag på Marita. Och på två grå jackor i hallen. Och parfymflaskan.
På torsdagseftermiddagen ringde rektorn.
Ingela, sista dagen är egentligen repetition. Åk hem redan ikväll, så sparar du tid.
Jag var hemma halv tio. Tåget var tidigt, taxin ännu rullade ledigt.
Jag låste upp med min nyckel. Ropade inget, Björn sov kanske.
Men han var vaken.
Ljusen i vardagsrummet var tända. Två stearinljus på soffbordet, matrester och fina glas, någon rätt i en skål. Det luktade parfym. Kaprifol. Min flaska var inlåst Marita hade köpt ny.
Björn satt i soffan. Marita bredvid. Hon hade en blå klänning, modell jag brukar ha, färgen jag älskar. Lockigt hår bakåt. Händerna i knät. De pratade. När jag klev in höjde de båda blicken.
Tre sekunders paus.
Du är tidig, sa Björn.
Jag ser det, sa jag.
Jag ställde ner väskan, hängde av mig ytterrocken. Rörde mig långsamt, noggrant händerna lydde bäst när jag tänkte på varje rörelse.
Ingela, det är bara middag, sa Marita. Vi åt, tände ljus…
Jag ser att det är middag, sa jag. Med levande ljus.
Paus igen.
Romantiskt, la jag till, och min röst var jämn, saklig. Jag förvånade mig själv.
Björn reste sig.
Du behöver inte göra en grej av…
Björn, avbröt jag tyst. Säg inte åt mig att inte göra något.
Han blev tyst. Marita såg ner i bordet.
Jag gick ut i köket, hällde upp ett glas vatten, drack. Tittade på pelargonen i fönstret. Vattning skulle gjorts igår. Jag hade varit borta. Den såg ut som vanligt.
Marita har vattnat, slog det mig.
Jag gick tillbaka till vardagsrummet.
Marita, sa jag. Kan du hitta en ny bostad till imorgon?
Hon mötte min blick.
Ingela, jag förstår hur det ser ut…
Hittar du någonstans att ta vägen? avbröt jag bara, utan att höja rösten.
Ja, sa hon. Det gör jag.
Bra.
Jag tog min väska och gick in i sovrummet. Stängde dörren, inget lås. Låg på sängen i kläderna, stirrade i taket. Det klirrade till i porslin, någon städade undan bordet. Allt blev tyst. Någon dörr gnisslade gästrummet.
Björn kom inte in den natten. Han la sig i soffan. Jag hörde ljudet, starkare än ord.
Morgonen efter steg jag upp först. Bryggde kaffe, drack vid fönstret. Norrköping vaknade långsamt. Det var fredag, en tant gick ut med hunden. Duvor på grannhuset. Helt vanlig morgon.
Björn kom vid åtta. Stannade i dörren till köket.
Vi måste prata, sa han.
Ja, höll jag med.
Ingela, det finns inget mellan mig och Marita.
Kanske.
Inte kanske. Ingenting.
Björn, sa jag och tittade fortfarande ut du förstår inte vad jag pratar om. Det är inte det där det handlar om. Jag pratar om det jag sett denna och förra månaden.
Och vad har du sett?
Jag vände mig om.
Jag har sett hur någon i mitt hem blir mig. Min frisyr, mina parfymer, mina recept, min jacka, mina gester. Och min man som ser det och gillar det. För att det är jag, fast utan slitage, utan vardag, utan tjugotre år.
Han sa inget.
Det är ingen fråga, la jag till. Bara vad jag sett.
Du gör en höna av en fjäder, svarade han till sist.
Det är möjligt, sa jag. Nu går jag till jobbet. När jag kommer hem vill jag att hennes grejer är borta ur gästrummet.
Ingela…
Och förresten, jag tog på mig rocken. Naiv tillit. Det beskriver mig nog ganska bra. Jag litade för mycket. På er båda.
Jag gick. Stängde dörren tyst.
På jobbet höll jag två lektioner. Gick igenom närvaro, drack te med Nina. Hon berättade något, jag lyssnade bara halvt, log på rätt ställe. Hon frågade inget, men såg så där förstående ut som bara vissa kan.
När jag kom hem strax före fyra var gästrummet tomt, prydligt bäddat. Inget kvar. Marita hade städat ut sig utan spår. Bara en kam låg kvar i badrummet, vit och liten. Jag plockade upp den mellan fingrarna och slängde den.
Björn satt i soffan, med mobilen. När jag kom in såg han upp.
Hon har gått, sa han.
Jag ser det, svarade jag.
Vad händer nu?
Jag hängde in jackan, började rota i köket utan att veta vad jag skulle laga.
Ingela, han stod bakom mig vi har varit ihop i tjugotre år. Man kan inte bara…
Jo, avbröt jag. Vänta. Ge mig några dagar bara.
Hur många?
Vet inte. Behöver tänka.
Några dagar blev en vecka. Vi levde parallellt, som bekanta under samma tak. Artigt, utan bråk. Åt på skilda tider, sov på olika håll. Björn försökte prata, jag svarade kort. Inte för att jag var arg, utan för jag ville inte säga det jag tänkte. Orden låg i högar, och jag var rädd att börja prata för då kom också allt det som inte kan tas tillbaka.
Jag tänkte mycket de dagarna. På hur det började. Hur lätt jag släppte in Marita, för så gör man ju. Vän i nöd, självklart. Normalt. När började jag märka att något var fel, och varför sa jag inte stopp? Tyst avundsjuka, sa Nina. Kopiering. Osynlig, bit för bit, inte av illvilja kanske, bara av brist på eget liv att hämta ur.
Men det som gjorde mest ont var inte Marita. Det var Björn.
Han kunde ha låtit bli att märka, eller ha tagit upp det. Eller inte agerat när det kom en förbättrad kopia. Men han log, bjöd på tårta, satt nära och skrattade. Fixade middag med ljus när jag var borta. Kanske utan baktanke. Kanske utan att tänka alls.
Andra veckan ringde jag min dotter.
Hur är det mamma, du låter annorlunda?
Vi, jag och pappa, kommer nog göra slut, sa jag. Första gången rakt ut.
Långt uppehåll.
På grund av Marita?
Inte bara. Marita visade, mer än orsakade. Allt var redan där.
Vad menar du?
Svårt att förklara. Vi är så vana vid varandra att vi nästan slutade se varann. Så kom hon in och blev jag, fast mer intresserad, piggare. Det gillade han.
Mamma…
Ingen fara. Jag förklarar bara.
Kommer du bo själv nu?
Ett tag. Det går bra.
Jag sa det och kände det fastna denna gång. Det går bra. För jag hade själv valt det.
Söndag kväll pratade jag med Björn.
Vi borde separera, sa jag.
Han blev tyst länge.
Är det sista ordet?
Vet inte. Men jag behöver egen plats och tid att ta reda på vem jag är utanför allt det här.
På grund av ljusen? Det där var bara en middag…
Björn, sa jag lugnt. Inte på grund av ljusen. De var bara sista droppen. Det var massor innan, jag såg, jag teg och sa till mig själv det är normalt, men det var inte det.
Jag fattar inte vad jag gjort fel.
Inget särskilt. Du slutade bara se mig. Och du märkte inte när någon annan blev din fru. Om du sett mig hade du märkt det.
Han sa ingenting. Vad skulle han ha sagt?
Vi får sälja lägenheten, eller så köper jag ut dig. Men inte nu, längre fram.
Vart ska du?
Ska hyra. Här i stan eller någon annanstans. Vi får se.
Att börja om när man är femtiotvå, i hans röst finns något sårbart.
Ja. En del tvingas börja om ännu senare.
Jag reste mig. På väg till köket stannade jag i badrummet. Låste upp skåpet, tog ut parfymen Kaprifol, höll i den. Gick ut, öppnade sopkorgen och ställde flaskan försiktigt där. Inte kastade. Bara ställde undan något som fått stanna för länge.
Gick in i köket. Slog på tevattnet.
Nästa dagar var handlingsriktiga. Ringde mäklaren, rådgivning. Ringde jurist om papper. Hälsade på Nina och berättade kort. Hon förfasade sig inte eller skakade på huvudet. Sa bara “ja” ibland så att det betydde: jag fattar.
Vi satt i hennes kök.
Är du arg på henne?
Marita? Nä, inte längre. Är mest arg att jag inte såg det uppenbara, att jag kallade det normalt när det inte var det.
Det är inte din skuld att du varit godtrogen.
Naiv tillit, det är det om mig.
Inte naiv, bara öppen.
Kanske.
På Björn då?
Ja, men lugnt arg, det går över.
Vad ska du göra nu?
Hyra lägenhet. Klippa mig annorlunda. Köpa en annan parfym. Inte Kaprifol.
Låter förnuftigt.
Och lära mig tycka om sådant som faktiskt är mitt, inte bara vant.
Tar tid, det där.
Jag har tid.
Nina fyllde på te. Regnet strilade grått utanför. Jag såg ut och insåg för några veckor sen visste jag exakt hur livet såg ut: lägenheten, Björn, jobbet, allt i ordning till och med parfymflaskan på samma plats. Nu: det där ordnade visade sig vara bräckligt.
Men jag kände ingen tomhet, ingen förlust. Kände mig snarare ovan. Nästan som att ta av ett gammalt, för trångt plagg och upptäcka att det faktiskt varit för litet, men man märkte det inte längre.
Vet du Nina, för första gången på många år har jag ingen aning om vad som händer sen. Och det går faktiskt bra.
Det går bra, log Nina. Det är ett bra uttryck.
En vecka gick. Jag hittade en etta i ett annat kvarter i Norrköping. Ljus, utsikt mot parken. Dyr, men möjlig. Jag gick på visning, stod i det tomma rummet. Golvet knarrade på ett ställe, jag gick av och an och tänkte: här kan jag bo.
Jag tar den, sa jag till hyresvärden, en äldre kvinna med trötta ögon.
På länge?
Vi börjar med ett år.
Hon nickade.
Hemma, det vill säga fortfarande där jag bodde, sorterade jag sakta egna och Björns saker. Böcker. Porslin. Kläder. Kastade vissa plagg, som en blus jag aldrig bar men sparade för det kan behövas. Gav bort den.
Den grå jackan med bälte gav jag bort också. Köpte en annan, mörkblå, annan modell. Tog på mig den och såg mig i spegeln: ingen likhet med Maritas längre. Skönt.
Jag varken ringde eller träffade Marita. Hon skickade ett sms: Ingela, jag vet att jag gjort dig illa. Förlåt om du kan. Jag läste, la undan telefonen. Inte för att jag inte förlåtit, men för att jag varken ville eller kunde just nu.
Björn bodde kvar. Våra samtal blev nödvändiga och sakliga. Lite bittert, men samtidigt lättande. Han förstod, tror jag, inte vad som gått förlorat, eller exakt varför.
Fredagen före flytten gick jag till parfymeriet. Stod vid disken länge, doftade på flera testare. Den unga expediten föreslog. Jag skakade på huvudet. Så hittade jag en: Silvercypress. Inte alls blommig. Träd, lite värme, helt nytt för mig. Därför tog jag den.
Bra val, sa expediten.
Vi får se, svarade jag.
Flytten gick på några timmar. Nina hjälpte mig. Björn erbjöd sig, jag tackade inte nej. Det gick smidigt, vi småpratade lite. Allt var på plats i nya ettan med utsikt över höstpark i Norrköping, ett hem jag själv valt.
På kvällen, ensam, öppnade jag flaskan Silvercypress och duttade på handleden. Doften olik allt jag förut haft. Inte dålig. Bara ny. Jag lyfte armen och andades in igen. Tänkte: kanske vänjer jag mig, kanske bara accepterar.
Ute var parken nästan kal, november dröjde sig kvar i träden. Lyktorna tändes tidigt nu. Jag ställde på tévattnet, letade rätt på muggen utan spricka och ställde mig vid fönstret.
Telefonen plingade ett samtal från dottern.
Hur är det mamma? Har du kommit i ordning?
Jag gör det.
Känns det läskigt?
Jag såg ut över parken, och svarade:
Nej. Vet du, det känns faktiskt inte alls läskigt.
Den här veckan lärde jag mig: ibland är det viktigaste man kan göra att säga stopp, och att se till att livet man lever faktiskt är ens eget.
