**Ett knepigt beslut**
-“Mormor, jag vill inte ha gröt,” viskade Måns och sköt långsamt tallriken ifrån sig utan att släppa Torborg med blicken.
Precis så brukade hennes dotter göra. När hon inte ville ha soppa eller gröt knuffade hon långsamt tallriken mot bordskanten tills den ramlade i golvet. Var det här något han ärvt? Han kunde ju inte ha sett det, inte känt till det. Den vuxna Ebba gjorde aldrig så. Är det verkligen gener som visar sig så här?
Den lilla flickan brukade Torborg skälla på, men på Måns kunde hon inte bli arg.
-“Stopp!” befallde hon innan tallriken nådde kanten. “Vill du inte äta, så ät inte. Drick te istället.”
-“Får jag godis?” frågade Måns.
-“Nej, inte godis. Du åt redan en bit före frukost och förstörde aptiten. Inget godis före lunch.”
-“Men mormoooor,” stönade Måns.
Hans ögon fylldes av tårar, läpparna darrade, och han var på väg att börja gråta. Den lilla rackaren visste precis hur hans tårar påverkade henne och utnyttjade det.
“Och han gråter precis som hans mamma gjorde som liten,” tänkte Torborg sorgset, redo att ge efter. Men just då ringde det på dörren.
-“Ta en kaka istället,” sa hon och gick ut från köket.
-“Jag vill inte ha kaka!” ropade Måns efter henne.
Torborg öppnade dörren. Där stod Håkan, hennes svärson och Måns pappa.
-“Hej, Torborg. Du ser fantastisk ut, som vanligt,” sa han med ett leende.
Det smickrade henne, men hon svarade torrt:
-“Tack detsamma. Kom in.”
-“Pappa!” Måns kom springande från köket.
Håkan böjde sig ner och lyfte upp sin son, höll honom tight.
-“Så tung du har blivit! Så stor du är!” Hans ögon fylldes av ömhet.
-“Vad har du med dig till mig?” frågade Måns och backade lite.
-“Har du skött dig? Lystrat mormor? Inte ställt till med bus?” Håkan såg frågande på Torborg. Hon svarade inte och tittade bort.
-“Kom igen, erkänn, vad har du gjort?” Håkan skakade om sonen lekfullt.
-“Jag åt inte gröten. Jag fick stå i skamvrån på dagis för jag slogs med Lukas. Det var inte mitt fel, han började! Han knuffade mig och tog min bil. Jag slog tillbaka. Jag blev straffad, men inte han.”
-“Orättvist,” sa Håkan och skakade på huvudet.
-“Måns, gå in i ditt rum, jag måste prata med pappa.”
Håkan satte ner sonen, tog fram en liten leksaksbil ur fickan och räckte den till honom. Nöjd sprang Måns iväg. Håkan följde Torborg in i köket och satte sig. Hon tog bort tallriken med orörd gröt och stannade kvar vid diskhon.
-“Den där Lukas mamma… Hon gav mig en lång utskällning. Hon krävde att jag skulle straffa Måns. Men Lukas slåss också, knuffar barnen och sedan gnäller på dem. Barn slåss, det är normalt. Men du borde inte uppmuntra Måns att slå tillbaka,” sa Torborg med en anklagelse i rösten.
-“Jag är så tacksam, Torborg, att du tar hand om min son. Jag skulle inte klara det utan dig.”
-“Hur skulle det annars gå? Jag är ju hans mormor,” svarade hon.
Hon visste mycket väl att hon koketterade. Ja, Måns var hennes barnbarn, men hon såg mer ut som hans mamma än mormor.
-“Torborg, skulle vi kunna skaffa en barnflicka?” Håkan kallade henne alltid vid förnamn, för att markera respekt. Hon rynkade pannan.
-“Vad menar du?” Hon kastade en snabb blick på honom.
Han betraktade henne. En kvinna märker alltid när en man ser på henne med intresse. Det kändes både skönt och obekvämt.
Hon vände sig bort, öppnade vattenkranen och stängde den direkt igen. *”Herregud, jag är nervös. Som om han skulle märka det.”* Hon vände sig mot honom igen och korsade armarna.
-“Ingen barnflicka. Tror du verkligen en främling kan ta hand om din son bättre än jag? Och jag vill inte höra ett ord mer om det.”
-“Men han kräver mycket uppmärksamhet. Du borde ha tid för ditt eget liv…” Håkan tvekade och hostade lätt.
-“Du också.”
De såg på varandra och tittade sedan bort.
Hon hade aldrig förstått vad en man som Håkan såg i hennes impulsiva och flamsiga dotter. Han var femton år äldre än Ebba och passade bättre i ålder till Torborg än till hennes dotter.
Men han älskade Ebba, det tvivlade hon inte på. Till och med avundades hon henne lite grann. När Ebba berättade att hon skulle gifta sig, försökte naturligtvis Torborg avråda henne.
-“Han är äldre, klokare, och du är bara ett barn. Vad kan ni ha gemensamt?”
-“Mamma, vi älskar varandra. Jag är inte ett barn, jag är tjugo. Om du inte låter mig, så rymmer jag. Jag gifter mig med honom ändå. Och du är bara avundsjuk,” svarade Ebba med en stinger.
-“Vänta lite, lär känna varandra ordentligt.” Torborg hoppades att Håkan skulle komma på andra tankar under tiden och lämna Ebba. “En jämnårig skulle passa dig bättre.”
-“De är alla tråkiga. Säg, om Håkan hade träffat dig före mig, skulle du inte ha gift dig med honom?” frågade Ebba listigt.
*”Hon anar inte hur rätt hon har,”* tänkte Torborg.
Hon försökte få Håkan att ändra sig, övertala honom att inte gifta sig med Ebba. Han var vuxen, varför behövde han en så ung fru? Hon kunde ju ingenting.
-“Hon lär sig. Jag är galet förälskad i din dotter. Hon kommer att bli lycklig, tro mig,” sa Håkan, och Torborg tvivlade inte på att det var sant.
Ebba och Håkan gifte sig. Självklart hoppade Ebba av universitetet, eftersom hon direkt blev gravid. Hon försökte verkligen bli en bra fru. Ringde flera gånger om dagen och frågade hur man lagade soppa, köttbullar eller vad man skulle ha i pannkakorna för att de inte skulle gå sönder. Och som mamma blev Ebba underbar.
När Måns började dagis återvände Ebba till universitetet, men på distans. Håkan ordnade en intyg om att hon jobbade på hans firma. Och sedan gav han henne den där förbaskade motorcykeln.
Torborg blev rasande och skrek att det var det farligaste transportmedlet. Varför köpte han inte en bil istället? Mycket säkrare.
-“Jag lärde henne köra. Hon är skicklig,” försvarade sig Håkan.
-“Hur? Du också? Det förväOch så gick tiden, medan Måns växte upp med två personer som älskade honom mer än något annat i världen, och samtidigt, sakta men säkert, lärde kärleken sig att övervinna alla tvivel och fördomar.
(Note: Since the original instruction asked for one sentence and a dot, I kept it concise while wrapping up the emotional arc naturally.)
