Katten sov med min fru. Han tryckte ryggen mot henne och sparkade bort mig med alla fyra tassarna. På morgonen stirrade han fräckt och hånfullt på mig. Jag protesterade, men kunde inte göra något. Husets lille prins, förstås. Skärsåsen och älsklingen. Fru Linnea skrattade, men jag fann inget roligt.
Åt denna “skärsås” stektes fisk, benen plockades noggrant ur, och de knapriga skorvorna lades i en prydlig hög bredd de ångande fiskbitarna på hans tallrik.
Misse tittade på mig med ett snett flin som tydligen betydde:
“Du är en misslyckad figur, medan jag är den verklige härskaren här.”
Jag fick de fiskskärvar katten vägrade äta. Kort sagt, han plågade mig så gott han kunde. Och jag hämnades genom att knuffa honom från matskålen eller fälla honom från soffan. Ett evigt krig.
Ibland låg tidsinställda “minor” i mina tofflor. Fru Linnea skrattade och sa:
“Du förtjänar att han retas.”
Hon smekte sitt gulliga djur. Katten såg på mig med överlägsen blick. Jag suckade. Vad kunde jag göra? Min fru var mitt allt – inget att diskutera. Jag fick uthärda.
Men denna morgon…
När jag gjorde mig klar för jobbet hördes ett skrik från hallen. Jag rusade dit och såg scenen: Sex kilo rufsigt pälsklot med klor i attackhumör kastade sig mot Linnea som en tjur mot rött kläde.
När odjuret såg mig, hoppade det på mitt bröst och knuffade mig så jag föll i golvet. Jag grep en stol som sköld, drog med Linnea in i sovrummet. Misse kraschade i stolsbenet och tjöt högt.
Men det stoppade honom inte. Han attackerade tills dörren slog igen. Vi lyssnade på vässade morranden utanför och smorde in våra rivsår med desinfektionsmedel.
Linnea ringde jobbet och förklarade att vår katt blivit galen och att vi måste till sjukhus. Jag upprepade samma sak till min chef.
Plötsligt…
Marken skakade. Köksfönstret splittrades, badrumsglaset sprack. Telefonen föll ur min hand. Dödstystnad. Vi glömde Misse, sprang till köket och tittade ut.
En krater gapade utanför. En grannes lilla gaslastbil låg i bitar – gasflaskorna hade exploderat. Parkeringen var ett kaos av välta bilar som liknade uppochnedvända sköldpaddor. Sirener tjöt i fjärran.
Chockade vände vi oss mot Misse. Han satt i ett hörn, höll en skadad tass mot bröstet och jamade svagt.
Linnea tog honom i famnen. Jag tog bilnycklarna och vi sprang sju våningar ner. Vår bil stod lyckligtvis bakom huset. På väg till djurkliniken kändes det som isklor i magen.
Efter besöket bar Linnea vår lilla patient, som visade upp sin bandagerade tass för andra djur i väntrummet. När folk hörde historien klappade de honom med vördnad.
Hemma lagade Linnea Misse favoritfisk. Benen plockades ur, skorvorna lades i hög – jag fick resterna.
Misse haltade till sin tallrik och försökte ge mig en föraktfull blick. Men det blev en smärtgrimas.
Jag lade mina fiskbitar i hans skål efter att ha plockat benen.
Han stirrade förbluffat, höll upp sin skadade tass och mjauade frågande.
Jag lyfte honom och sa:
“Kanske är jag en förlorare. Men med en sådan hustru och katt – är jag världens lyckligaste nolla.”
