Jag var fast besluten att inte visa några känslor, särskilt inför min fru, som förväntade sig att jag skulle förbli kylig i alla lägen. Jag längtade efter lugn och ro, men visste inte riktigt vad framtiden skulle bära med sig. Många par går isär när kärleken bleknar och den perfekta tillvaron som pryder omslagen på veckotidningarna känns helt ouppnåelig. När skilsmässan till slut blev oundviklig fick jag tag på ett nattjobb. Men det visade sig snart bli en utmaning jag hade ju en liten dotter som krävde ständig tillsyn. Förskolan stängde redan klockan sju på kvällen, och efter det fanns det ingen som kunde ta hand om henne.
I brist på alternativ vände jag mig till min före detta fru och bad att hon skulle ta hand om vår dotter efter klockan 19, medan jag arbetade. Hennes svar var kallt och avvisande, som om det inte rörde henne, och hon frågade varför hon skulle ansvara för vårt barn när jag arbetade. Jag blev förbryllad en stund, men fann snart fotfästet och förklarade kraftfullt att vi båda är föräldrar och att ansvaret därmed är lika. Hon borde också känna ett ansvar och ta tid för att vara med sitt barn. Jag påpekade att hon skulle kunna betala underhåll, men att jag inte tänkte offra min tid för hennes skull. Mitt eget barn var alltid min främsta prioritet.
Genom denna svåra period kämpade jag vidare och försökte hitta en balans mellan arbetet och föräldraskapet. Vägen var långt ifrån enkel. Jag drabbades ofta av utmattning, panikattacker och min kropp började säga ifrån av all stress. Till slut insåg jag att jag inte kunde fortsätta så och sökte till slut hjälp inom vården. Läkaren föreslog, ursäktande, att min ex-fru prioriterade sin nya familj med sin nye man istället för att ta sitt eget föräldraansvar, något som sårade mig djupt. Jag såg hur hon betraktade vår dotter som ett hinder för sitt nya liv och att det knappt fanns något stöd eller resurser från hennes håll.
Till slut stod jag ensam kvar i ett slags tyst krig, där min principlösa och egocentriska ex-fru gick segrande ur striden om vår lilla dotter. Vårt äktenskap hade alltid varit svårt att förstå och jag har många gånger försökt begripa hennes handlingar, speciellt när det handlade om vår dotter. Trots allt vägrade jag låta hennes själviskhet definiera vårt liv. Jag lärde mig möta motgångar och kämpade vidare, fast besluten att ge mitt barn all kärlek och omsorg hon förtjänar, samtidigt som jag byggde upp en ny framtid för oss båda.
