Det känns nästan som i en annan tid, när jag tänker tillbaka på de där åren i Stockholm. Jag var beslutsam att inte visa några känslor, speciellt inför min man eller snarare min dåvarande man som alltid förväntade sig att jag skulle förbli kall, vad som än hände mellan oss. Jag längtade efter lugn och ro i sinnet, men framtiden låg oklar framför mig. Jag tänker ofta på hur många äktenskap som går isär när känslorna falnar och det där perfekta livet, det som tidningarnas omslag utlovar, känns alltmer ouppnåeligt.
När vår skilsmässa tillslut inte gick att undvika, fick jag ta ett jobb med nattpass på sjukhuset. Men så var det lille Emil min son som behövde tillsyn hela tiden. Han gick visserligen på förskola, men den stängde klockan sju på kvällen, och efter det fanns det ingen kvar att ta hand om honom.
Med få alternativ vände jag mig till min före detta man, Carl, och bad honom ta hand om Emil efter kl. 19, när jag var på jobbet. Hans svar var lika kallt som vintern i Norrland: han frågade varför han skulle behöva passa vår son när det var mitt ansvar. Jag blev paff ett ögonblick, men återfick fattningen och sade tydligt att som föräldrar har vi båda lika mycket ansvar och rättigheter, och att han minsann också kunde offra lite av sin tid för sitt barn. Jag blev tydlig: han får gärna betala underhållsbidrag, men jag tänkte inte offra min tid för hans skull. Det viktigaste för mig var att Emil skulle vara hos mig.
Detta var en svår väg; att balansera mellan arbete och moderskap. Jag föll igenom ibland, fick nätter av ångest och kände hur kroppen protesterade mot all stress. Tillslut insåg jag att det inte kunde fortsätta så, och jag sökte hjälp hos vårdcentralen. Det var tungt att höra läkaren antyda att Carl undvek föräldraansvaret för att han nu hade en ny familj. Det sved att förstå att han såg vårt barn som ett hinder för sitt nya liv, och att stödet och resurserna till Emil blev därefter.
Till slut hamnade jag i en slags tyst kamp, där min principlösa och självupptagna före detta man för det mesta gick vinnande ur striden på sonens bekostnad. Vårt äktenskap är än i dag ett mysterium för mig, och jag kan inte riktigt förstå hans beslut, framför allt när det gällde Emil. Men trots svårigheterna vägrade jag låta hans egoism styra mitt liv. Med tiden lärde jag mig att ta motgångarna, och blev starkare i min vilja att ge mitt barn den kärlek och omsorg han förtjänar, samtidigt som jag sakta började bygga upp en ny framtid för oss i vårt lilla hörn av Sverige.
