Mitt namn är Maja, jag är gift och har en underbar dotter. En kylig höstdag tog jag med mitt barn till Humlegården i Stockholm. När vi gick där bland prasslande löv, ringde en nära vän. Samtalet var viktigt och min uppmärksamhet drogs bort från min dotter i några ögonblick. Just då hände det ofattbara min lilla flicka snubblade till och föll ner i den iskalla dammen.
Alla ljud försvann, paniken exploderade inom mig. Jag sprang mot vattnet, men innan jag hunnit göra någonting hoppade en äldre kvinna, som suttit på en bänk i närheten, rätt ut i dammen och drog upp min dotter ur det iskalla vattnet.
Chockad och tårfylld sprang jag fram. Orden fastnade i halsen hur tackar man någon som just räddat ens barns liv? Efter mycket övertalning följde kvinnan med oss hem. Hon presenterade sig som Ylva.
Hemma på Östermalm kokade jag te åt Ylva och gav henne torra kläder. Med rösten darrandes började hon berätta sin historia. Hon hade blivit bedragen av sin egen dotter, vilket gjort att hon blivit hemlös. Förr hade de köpt två bostadsrätter tillsammans en till Ylva, en till dottern och hennes familj. Men dottern, tillsammans med sin make, lurade henne brutalt, tog allt Ylva hade och försvann. Kvar blev Ylva, utan lägenhet, utan släktingar, ensam och bortglömd. Sedan dess samlade hon pantflaskor, sov vid parkens värmerör när nätterna blev kalla.
Hennes berättelse grep tag i mig, tårarna brände bakom ögonlocken. Hur kunde en dotter göra så mot sin egen mamma? Jag klarade inte av tanken på att lämna Ylva åt sitt öde igen. Jag bjöd in henne till vårt hem.
När min man Erik kom hem berättade jag allt som hänt. Han blev orolig över att jag förlorat blicken på vår dotter en stund, men lättnaden tog snabbt över han blev djupt tacksam mot Ylva som räddat vår flicka. Även han bjöd in henne att stanna hos oss, men Ylva tvekade, ville inte vara till besvär. Därför hjälpte vi henne istället att hitta ett arbete och en plats på ett fint äldreboende på Södermalm.
Vi besöker Ylva ofta och hon ser ut att ha funnit ro och glädje där. Min dotter har nu fått en fantastisk extramormor, och vi är för alltid tacksamma att livet korsade våra vägar. Det är en ära att få hjälpa den som en gång räddade vårt barns liv.
