Dagen började med att en ny flicka anlände till vår förskolegrupp en tjej vid namn Linnea. Hon var lika gammal som oss men såg annorlunda ut. Hennes klänning var sliten och lapad, och det var tydligt att den hade gått igenom mycket. Det rödaktiga håret hade hon noggrant samlat bak och fäst med ett blekt och utslitet band. Hennes stora gröna ögon bar på en outtalad sorg som vi alla märkte men inte riktigt kunde förstå. Senare fick vi veta att Linnea kom från ett hem full av problem. Hon bodde ensam med sin pappa, då hennes mamma hade försvunnit, och deras enkla liv signalerade att de kämpade med pengar.
I vår grupp fanns tvillingarna Ingrid och Maja. Ingrid höll sig alltid lugn och var rättvis, men Maja hade ett ständigt behov att ställa till det och sabbade med självklarhet andras leksaker utan att någon sa något. Maja var dotter till förskolechefen och hade ett slags skydd, vilket gav henne en kaxighet som hon gärna visade upp. Ofta riktade hon sig mot Linnea, sparkade henne, förstörde hennes mat i matsalen och ryckte henne i håret. Linnea led under tysthet, grät ibland och sökte tröst i ett hörn. Vi försökte försvara henne, men det slutade oftast med att vi fick en tillsägelse från pedagogerna, medan Maja aldrig fick någon konsekvens.
Så kom Linneas födelsedag. Hon steg in på förskolan i en alldeles ny klänning mjuk rosa, som lyste i olika nyanser. Klänningskanten glimrade med små gnistrande stenar, och varje rörelse fick barnen att utbrista i beundran och ge Linnea mängder av komplimanger.
Tvillingarna stod i ett hörn och såg på, deras tystnad visade tydligt deras missnöje med att Linnea stod i centrum. Linnea själv strålade av glädje, hennes gröna ögon glödde av lycka. Utomhus undvek hon sandlådan för att inte smutsa ner sin fina klänning. Mitt i leken tappade vi bort henne en stund. Plötsligt hördes ett skarpt skrik som fick oss att vända oss om. Mitt i en stor vattenpöl låg Linnea, klänningen var trasig och Maja stod över henne, skrattande med grymhet. Linnea grät otröstlig, och insåg att hennes pappa skulle bli besviken över att klänningen var förstörd.
Du är bara en tiggare, inte en prinsessa! sa Maja hånfullt. Den stunden grep tag i mig på djupet jag såg på, hjälplös, och insåg hur en liten flickas speciella dag blev förstörd. Det satte ett outplånligt spår hos mig, och jag lovade mig själv att aldrig medvetet såra någon annan, oavsett situation.
