Fin kvinna.
Vilken fin kvinna. Vad skulle vi göra utan henne?
Och ändå ger du henne bara två tusen i månaden.
Solveig, vi har ju skrivit över lägenheten på henne.
Erik reste sig från sängen och gick långsamt in i vardagsrummet. I skenet från natlampan, med lite dimmig blick, såg han på sin hustru.
Han satte sig bredvid henne, lyssnade:
Allt verkar väl vara okej.
Erik reste sig igen och släpade sig ut till köket. Öppnade filpaketet, gick till badrummet. Sedan tillbaka till sitt sovrum.
Han lade sig igen. Kunde inte somna.
Vi är båda nittio nu, jag och Solveig Hur länge har vi levt ihop? Snart är det nog slut, snart kanske till Gud, och ingen finns kvar här.
Döttrarna, Johanna är borta inte ens fyllda sextio blev hon.
Maximilian också borta. Han festade för mycket… Barnbarnet, Ingela, hon bor i Polen sedan tjugo år tillbaka. Kommer inte ens ihåg oss, tänker jag. Hon har väl egna vuxna barn vid det här laget.
Han märkte inte ens när han somnade.
Han väcktes av en hand som rörde vid honom:
Erik, har det hänt något? hördes Solveigs svaga röst.
Han öppnade ögonen. Hustrun lutade sig över honom.
Vad är det, Solveig?
Jag ville bara kolla, du låg så stilla.
Jag lever än! Gå och sov!
Långsamma steg hördes genom lägenheten. Strömbrytaren i köket.
Solveig drack ett glas vatten, gick till badrummet och tillbaka till sitt sovrum. Lade sig ner igen.
Så, en dag kommer jag vakna och så är han borta. Vad gör jag då? Eller så går jag före honom ändå.
Erik har redan ordnat med vår begravning. Inte visste jag ens att man kunde fixa det i förväg. Men det är väl bra. Vem annars skulle göra det åt oss?
Barnbarnet har glömt oss för länge sedan. Bara grannen Eva kommer förbi. Hon har nyckel till vår lägenhet. Erik ger henne tusenlappar av vår pension. Hon handlar och fixar allt vi behöver. Vad ska vi med pengarna till? Vi tar oss inte ens ner från fjärde våningen längre.
Erik öppnade sakta ögonen. Solen lyste in genom fönstret. På balkongen såg han den gröna toppen av häggen. Hans läppar sprack upp i ett leende.
Vi klarade oss till sommaren!
Han gick och kollade till Solveig, som satt tankfull på sängen.
Kom nu, Solveig, sluta grubbla! Jag ska visa dig något.
Åh, jag har nästan ingen ork längre, stönade den gamla kvinnan. Vad har du nu hittat på?
Kom nu, kom!
Han stödde henne varsamt till balkongen.
Se, häggen är grön! Du sa vi inte skulle leva till sommaren, men här är vi.
Ja, men se! Och solen lyser.
De satte sig på bänken ute på balkongen.
Minns du när jag bjöd dig på bio? Vi gick fortfarande i skolan. Häggen slog ut samma dag.
Hur kan jag glömma? Hur många år har det gått sen dess?
Mer än sjuttio Sjuttiofem år.
De satt länge och mindes sin ungdom. Mycket glöms i ålderdomen, ibland till och med gårdagens händelser. Men ungdomen glömmer man aldrig.
Oj, vi har pratat hela morgonen, sa Solveig plötsligt. Vi har ju inte ens ätit frukost.
Solveig, gör lite gott te nu! Jag är trött på dessa örter.
Du vet vi inte får dricka annat.
Bara lite svagt med en liten sked socker.
Erik drack det svagt bryggda teet, åt en liten ostmacka och mindes de frukostar då teet var starkt och sött, med bullar eller pannkakor.
Grannen Eva kom in. Hon log varmt.
Hur mår ni idag?
Hur bra kan vi må, vi nittioåringar? skämtade Erik.
Så länge det finns skämt, så är allt bra. Vad vill ni ha handlat?
Eva, köp lite kött åt oss, bad Erik.
Men det ska ni väl inte äta?
Kyckling går bra.
Okej, jag kokar nudelsoppa till er!
Eva plockade undan på bordet, diskade och gick sedan.
Kom nu Solveig, låt oss sitta på balkongen och njuta av solen, föreslog Erik.
Ja, låt oss gå ut.
Eva kom förbi och tittade ut genom balkongdörren.
Tröttnade ni på att sitta inne?
Tack för att du finns, Eva, log Solveig.
Jag hämtar lite gröt åt er, och börjar med soppan till lunch.
Hon är en fantastisk kvinna, sade Erik efter henne. Vad skulle vi göra utan henne?
Och ändå ger du henne bara två tusen kronor i månaden.
Solveig, vi har skrivit över lägenheten på henne.
Men det vet hon inte.
De satt kvar på balkongen till lunch. Och till lunch blev det kycklingsoppa. Värmande, med bitar av kött och mosad potatis.
Jag gjorde alltid sån här soppa till Johanna och Maximilian när de var små, mindes Solveig.
Och nu får vi mat av främlingar på gamla dar, suckade Erik tungt.
Kanske är det så vår lott ligger, Erik. När vi är borta kommer ingen att gråta.
Nej, Solveig, nu är det slut på sorgligt prat. Kom, vi tar oss en tupplur!
Visst. Man säger ju:
Gammal som barn på nytt.
Vi har det ju som små: purésoppa, middagsvila, fika.
Efter en stund reste sig Erik. Kunde inte sova. Vädret, kanske? Han gick ut i köket. På bordet stod två varsamt framställda glas juice, Eva förstås.
Han bar dem försiktigt in till Solveig, som satt på sängen och stirrade ut genom fönstret.
Varför sitter du här och är ledsen, Solveig? log han. Här har du juice.
Hon tog en klunk.
Kan du inte heller sova?
Nej, vädret, eller nåt.
Jag har känt mig lite svag hela dagen, sa Solveig dystert. Det känns som att det inte är mycket kvar för mig nu. Lovar du begrava mig fint?
Nu pratar du konstigt, Solveig. Vad gör jag utan dig?
Någon av oss går först ändå.
Nog nu! Kom, vi går ut på balkongen!
De satt där till kvällen. Eva gjorde ostkakor åt dem. De åt, och satte sig framför tv:n, som varje kväll. Nya filmer var svåra att följa. Så de såg gamla komedier och tecknat.
Ikväll blev det bara en tecknad kortfilm. Solveig reste sig från soffan:
Nu går jag och lägger mig, jag är trött.
Jag följer med.
Låt mig se på dig ordentligt en gång! bad hon plötsligt.
Varför det?
Jag vill bara titta på dig.
De såg länge på varandra. Tänk, när vi var unga, allt låg framför oss.
Kom, jag hjälper dig till sängen.
Solveig tog Erik under armen, och de gick långsamt.
Han la täcket över henne, och gick till sitt rum.
Hans hjärta var så tungt, sömnen ville inte komma.
Han trodde inte att han sovit alls. Men klockan visade på två. Han gick in till Solveig.
Hon låg med öppna ögon.
Solveig!
Han tog hennes hand.
Solveig, vad är det? Solveig!
Och plötsligt började även han få svårt att andas. Han gick till sitt rum. Tog fram förberedda papper och la på bordet.
Sedan gick han tillbaka till sin fru. Länge såg han på hennes ansikte. Lade sig bredvid och blundade.
Han såg sin Solveig, ung och vacker, som för sjuttiofem år sen. Hon gick mot ett ljus långt borta. Han sprang efter henne, tog hennes hand.
När morgonen kom gick Eva in i sovrummet. De låg bredvid varandra. På deras läppar fanns samma lyckliga leende.
Eva ringde ambulansen.
Läkaren som kom såg på dem och skakade långsamt på huvudet:
Borta tillsammans De måste ha älskat varandra mycket.
De fördes bort. Eva sjönk ner vid köksbordet. Då fick hon syn på dokumenten testamentet ställt i hennes namn.
Hon la huvudet i sina händer och grät
Gilla och skriv gärna era tankar i kommentarerna!
