Det var en solig morgon. Petter var djupt försjunken i låten som spelade i hans hörlurar medan han moppade golvet på busstationen. De senaste tio åren hade busstationen varit hans värld.
Plötsligt hördes en röst. “Ursäkta mig?”
Petter vände sig om och såg en kvinna, kanske 35 år gammal. Hon såg trött ut, och med röda, svullna ögon och tårfläckade kinder förstod han att hon gråtit nyligen. I famnen höll hon en bebis, och två äldre barn stod bredvid henne.
“Kan jag hjälpa dig med något?” frågade Petter oroligt och tog av sig hörlurarna.
“J-jag måste till Stockholm. Kan du hjälpa mig köpa en biljett?” frågade hon med darrande röst.
“Är allt okej? Du verkar stressad,” sa han.
Kvinnan tvekade. “J-jag måste komma bort från min man. Jag borde inte berätta det här, men han är… ingen bra människa. Jag har inte kunnat nå honom på dagar, och det han sagt och gjort… skrämmer mig. Jag vill till min syster i Stockholm. Jag har tappat min plånbok. Snälla, hjälp oss.”
Petter kunde inte vägra henne, trots att han visste att han då skulle behöva offra de sista pengarna han hade. Han gick till disken och köpte biljetten.
“Tack från djupet av mitt hjärta,” snyftade hon när han räckte över biljetten.
“Ta hand om barnen,” sa han.
“Kan du ge mig din adress?” frågade hon.
“Varför då?”
“Jag vill betala tillbaka. Snälla.”
Petter gav efter, och snart försvann bussen med kvinnan och hennes barn utom synhåll.
Petter avslutade sitt pass och gick hem till sin dotter, Elin. Hon var allt han hade kvar sedan hans fru
lämnade dem. Han var förstås förkrossad, men för Els skull höll han sig stark.
Redan vid tio års ålder hade Elin tagit på sig ansvar långt bortom sin ålder. Efter skolan satte hon upp håret i en tofs och kastade sig över hushållssysslorna, till och med hjälpte hon Petter att laga mat.
I deras pyttelilla kök dansade de och testade nya recept. På kvällen slog de sig ner i soffan och delade med sig av dagens äventyr. Den kvällen var inget undantag. Men nästa morgon var annorlunda.
Petter väcktes av Els röst. “Pappa! Vakna!” ropade hon och skakade honom försiktigt.
Han satte sig upp och gned ögonen. “Vad är det, älskling?”
“Det är något konstigt utanför! Kom!”
Petter klev ut i trädgården och såg ett dussin lådor. Först trodde han att någons paket blivit levererat fel, men sedan uppnotade han kuvertet på toppen av en låda. Det innehöll ett brev. Medan han började läsa ignorerade han att Elin redan börjat öppna lådorna.
“Hej! Det är jag, kvinnan du hjälpte igår. Jag vill visa min tacksamhet för din snällhet. Dessa lådor innehåller saker jag ville ta med till Stockholm, men jag bestämde mig för att lämna dem till dig så du kan sälja dem och tjäna lite pengar. Lycka till.”
Petter höll fortfarande på att smälta brevet när ljudet av krossat porslin distraherade honom. Han vände sig om och såg att Elin tappat en vas på marken. För ett ögonblick irriterade han sig på hennes slarv. Hon hade ju krossat kvinnans vas!
Men sedan upptäckte han något glittrande bland skärvorna. Han plockade upp det. Han hade läst någonstans att diamanter inte imma när man andades på dem. Till hans chock var den glänsande stenen en riktig DIAMANT.
“Herregud! Vi är rika!” utbrast han glatt, blicken fäst vid den gnistrande ädelstenen.
“Vi måste lämna tillbaka den, pappa!” Els blick föll på fraktsedlarna där avsändarens adress stod. “Den är inte vår!”
“Tänk på framtiden, El! Vi kan skicka dig till en bra skola!”
“Nej, pappa! Tänk om vi tar någons sista hopp?”
Petter envisades med att behålla diamanten, men El övertalade honom att återlämna den. Petter lovade, men han hade en annan plan. Han besökte en antikaffär under förespegling att han skulle sälja diamanten.
“Vad kan jag hjälpa dig med?” frågade ägaren, herr Berglund, när Petter närmade sig disken.
“Jag vill få något värderat,” svarade Petter och lade diamanten på disken.
Berglund justerade sin lupp. “Det här är en utsökt pärla,” sa han och granskade stenen. “Klart, väl slipt… riktigt speciellt. Jag skulle uppskatta värdet till minst en miljon kronor. Var fick du tag i den, om jag får fråga?”
Petters ögon vidgades, men han samlade sig snabbt. “Äh, det är… en arvsgåva,” ljög han. “Så… köper du den?”
“Jag måste rådgöra med en kollega. Kan du vänta?” Berglund försvann ett ögonblick för att ringa.
“Gott nytt!” förklarade han när han kom tillbaka. “Vi kan köpa den! Får jag ta en titt?” Han sträckte fram handen, men i en slarvig rörelse tappade han diamanten på golvet. Berglund böjde sig snabbt ner och plockade upp den.
“Oroa dig inte. Det är ett av världens hårdaste material. Den är helt oskadd!” sa han, granskade den och gav tillbaka den till Petter. “Jag kan erbjuda 100 000 kr!”
“Vänta, du sa ju att den var värd tio gånger mer!” protesterade Petter.
Berglund förklarade att han bara kunde erbjuda en bråkdel av marknadsvärdet eftersom Petter inte hade några papper som bevisade diamantens ursprung. Petter försökte förhandla, men Berglund höll fast vid sitt erbjudande.
Petter bestämde sig för att inte sälja och åkte hem med diamanten. Men han hade en plan. Han tänkte flytta till en annan stad, förfalska papper och sälja den för fullpris. Han skulle behöva övertyga El, men det skulle gå.
När han kom hem möttes han av en obehaglig tystnad. “El?” ropade han, men inget svar. Vanligtvis kom hon springande vid första kallelsen.
Något var fel. Han letade överallt, men ingen El. Paniken steg när han upptäckte en lapp på köksbordet.
“Du har min ädelsten! Om du vill att din dotter ska överleva, ta med den till adressen nedan. Ringer du polisen får du aldrig se henne igen!”
Petters hjärta sjönk. Plötsligt kom kvinnans ord tillbaka till honom: “Min man är ingen bra man…” Han skyndrade sig till kökslådan och plockade fram fraktsedlarna. Adressen stämde.
En kall kåre for längs ryggen. Han hade ingen tid att förlora. Han körde till adressen och stannade framför en sliten tvåvåningsbyggnad.
Med bNär Petter klev in i huset med en oäkta diamant i handen, förstod han att äventyret snart skulle ta ett oväntat slut, men han var redo att göra allt för att få tillbaka sin El.
