En gång ringde min småkusin-tant och bjöd in mig till hennes dotters bröllop – min småkusin-pyttesläkting, som jag senast såg när hon var sex år gammal. I hennes sexårsålder alltså. Jag är inte direkt översvallande släktkär, men att smita undan gick inte. — Vi kan väl åtminstone träffas en gång på tjugo år, bara våga låta bli att dyka upp! muttrade tanten barskt. Och inbjudan med duvor och rosor från Eva och Anders kom, och påminnelse också – så det var bara att gå. Jahaja. Lördagen var förlorad, men man har ju inte så mycket val. Så där stod jag, med buketten i hand, dåligt humör och en plan att smita ut efter en timme i sann svensk anda, och klev in i festlokalen och blev placerad vid ett bord med ett glatt gäng av brudgummens vänner som, efter några nubbar, började beundra vilken fantastisk faster bruden hade, att jag absolut inte såg ut som någon tant, och förresten – nu skulle vi ha kul och lära känna varandra! Vilket vi också gjorde. Självklart kände jag inte igen bruden – åren går, hon hade gått från liten mus till yppig blondin med imponerande byst. Jag gillade henne bättre som mus. Stämningen var ändå lite dyster: massor av bistra mostrar och morbröder, en brudgum med jagad blick, en brud förälskad i sin egen skönhet och byst och om inte vårt snabbt muntrande gäng funnits hade allt påmint om en svensk begravning snarare än ett bröllop. Tantiga blickar var många och dömande. Jag missade första skålrundan men hann till andra, där toastmastern, efter att ha klurat ut vem jag var, glatt utropade: – Och nu ska den unga och vackra faster gratulera brudparet! Jag höll mitt tal: – Kära Eva och Anders! Bröllopet var redan lågmält, men nu blev det dödstyst, och i samma sekund insåg jag att jag nog inte såg någon busig moster, och inte hade hon väl ändrat sig så mycket att jag inte skulle känna igen henne? – Bruden heter Linda, viskade en moster i rosa tvärsöver bordet. – Och brudgummen är Oskar. – Va? Linda? Oskar?! – Det finns alltid de som äter och dricker gratis på andras fester, muttrade tanten. – En sån dök upp på vår sons lumpenfest också, vi fick nästan bära ut honom. Ingen skam i kroppen på folk nuförtiden. Då insåg jag att festen snart skulle bli intressant. Gästerna blev plötsligt vaksamma, sneglande och reste sig ogillande. De hade inte kavlat upp ärmarna än, men det var på gång. – Men här är min inbjudan! utropade jag (ja, utropade) och viftade med den. – Här står det: Eva och Anders, restaurang Si och Så, festvåning. Räddningen kom från servitören. – Fröken, sade han, vi har faktiskt ytterligare ett bankettrum på övervåningen, kanske ska ni dit? – Såklart, dit vill hon! Äta gratis vill alla. Checkat in här, sen vidare dit för mer, fräste tanten i rosa. Hur orkar jorden bära sådana fräcka människor? Äventyrerska! – Och fräckhet är, Irina Petrovna, det näst bästa lyckan, inflikade en annan tant, i limegrönt, riktigt grinig. Jag vill inskjuta att jag inte ser ut som någon äventyrslysten typ, eller socialt svårplacerad. Men åskådarna vet väl bäst. Brudgummens kompisar ställde sig på min sida och då fick de höra av tanten i lila: – Jaha, där ser man! Hon snärjer redan karlarna! Och damen i rosa fyllde i: – Precis så snodde en sådan kvinnas vår chefs man. Blunda ett ögonblick – så har de norpat honom. Rena rama slynan. Jag har aldrig snott någon annans man men nu kände jag mig som en riktig ränksmidare. Började till och med snegla efter om någon av gubbarnas kunde vara av intresse – nu när jag ändå var här och potentiellt skyldig till det mesta. Tack och lov kilade den snälle servitören iväg till rätt sal och hämtade min tant som snabbt insåg läget och försäkrade alla att hon kände mig – samtidigt som hon blinkade lite åt alla håll som om hon ville förklara att jag aldrig varit riktigt klok. Kort sagt, jag blev evakuerad till nästa lokal där det faktiskt fanns en mörk skönhet som hette Eva och en viss Anders och där de bjöd på diverse starka drycker för att hjälpa mig återhämta mig. Tur att jag inte hann lämna över presenten. Men hem följde mig grabbarna från den första festen ändå.

En kväll ringde min gammelmoster och bjöd in mig till hennes dotters bröllop alltså min syssling, som jag senast sett när hon var sex år gammal. Eller, när hon var sex då, alltså. Jag är inte direkt överdrivet familjär av mig, men det gick inte att slingra sig ur det här.

Vi kan väl åtminstone träffas vart tjugonde år, försök inte ens att smita, morrade moster bestämt.

Inbjudan, prydd med små blå-gula band och klassiska svenska blommor, låg snart i min brevlåda, och någon dag innan ringde moster igen för att påminna det var bara att pallra sig iväg.

Nåja. Lördagen kunde jag vinka adjö till, men vad ska man göra?

Så där går jag till restaurangen i centrala Göteborg, med en halvfärsk bukett tulpaner, skeptiskt humör och ett innerligt hopp om att kunna smita efter första timmen. I bankettsalen placerar man mig vid ett bord med glada grabbar brudgummens gamla lumparkompisar. Efter några snapsar tycker de att brudens moster är ovanligt ung och har svårt att tro att jag verkligen är någon släkting. De propsar på att jag ska släppa loss och lära känna dem och festen rivstartar till slut.

Bruden själv känner jag förstås inte igen. Det har gått så många år att den lilla mörkhåriga tjejen förvandlats till en ståtlig blondin med imponerande kurvor. Jag gillade henne bättre som unge; nu är hon mer diva än myra.

Hela tillställningen kändes ganska tryckt: en hög sura tanter med sura gubbar vid sin sida, en brudgum som såg ut att ha flytt senaste veckan och en brud som levde ut sin egen skönhetsprakt. Utan mitt muntra sällskap hade det kunnat lika gärna varit en gravöl. Tanterna kastade missnöjda blickar vår väg.

Första rundan med skålar hann jag inte till, men när andra omgången skulle dra igång var det min tur. Toastmastern, efter att ha luskat ut vem jag var, deklarerade glatt:

Nu ska den unga och vackra mostern hålla tal till våra nygifta!

Så där står jag och säger med ett leende:

Kära Elin och Mattias!

Festen var redan allt annat än högljudd, men nu stelnade allt. I samma ögonblick inser jag att jag inte ser till min gammelmoster någonstans, och hon skulle knappast lyckas gömma sig så att jag inte kände igen henne.

Bruden heter Frida, väser tanten mitt emot mig i rosa kofta. Och brudgummen heter Gustav.

Va? Frida? Gustav?

Jaha, så det går folk på andras fester bara för gratis mat och dryck, sa damen också. Samma typ dök upp på min sons muckfest, vi fick nästan bära ut honom. Folk saknar både skam och vett nuförtiden.

I den stunden förstod jag att den här festen skulle bli intressant. Gästerna spände blicken i mig och började röra på sig som rovdjur. Än hade ingen kavlat upp ärmarna, men det närmade sig.

Men, ursäkta, här har jag ju inbjudan! sa (ja, nästan ropade) jag och viftade med kortet. Det står ju Elin och Mattias, restaurang Svea, bankettsal.

Räddningen dök upp i form av en servitör.

Ursäkta, frun, men vi har ytterligare en bankettsal på övervåningen. Kan det vara där?

Javisst, dit ska hon förstås. Gratis middag i två salar, inte nog med att hon festat klart här, hon ska väl sno en bit till där uppe, fnös damen i rosa. hur kan sådana fräcka personer ens existera? Rena rama bedragaren!

Fräckhet, Margareta, är andra människors lyckokaka, höll damen i grönt med om, fast ännu surare.

Jag vill ändå poängtera att jag varken ser ut som någon ligist eller småaktig svindlare. Även om det tydligen var svårt att se för vissa. Grabbarna vid bordet försökte försvara mig, och genast väste tanten i lila:

Men titta, hon har redan lyckats snärja karlar!

Och rosa-tanten fyllde på:

Precis sådan tjej stal min väninnas man. Du vänder ryggen till och vips! En riktig räv, de där.

Jag har aldrig snott någons make, men plötsligt kände jag mig som värsta hemfridsstöraren. Började till och med spana in männen omkring mig någon kanske duger ändå, nu när jag ändå blivit misstänkt?

Som tur var hämtade servitören min gammelmoster från den andra bankettsalen, hon dök snabbt upp och försäkrade att hon verkligen kände mig. Hon blinkade samtidigt lite i min och lite åt det andra bordets håll, som om detta var långtifrån första gången mitt förstånd varit ifrågasatt.

Hur som helst så blev jag smidigt eskorterad till rätt lokal, där Elin en solbränd, vacker kvinna och Mattias, som jag knappt minns utseendet på, väntade. Där såg de till att bjuda på allt starkare nubbar för att råda bot på min skräckupplevelse.

Tur var nog att jag inte hann ge bort min present.

Men det bästa var nog ändå att det var grabbgänget från den första festen som följde mig till spårvagnen efteråt.