En gång i månaden Nina, med soppåsen tryckt mot bröstet, stannade vid anslagstavlan bredvid hissen. På ett rutat papper, fastsatt med häftstift, stod det med stora bokstäver: “En gång i månaden – en granne hjälper.” Under stod datum och namn, i hörnet underskrift: “Sven, lgh 34.” Någon hade redan skrivit med bläckpenna bredvid: “Behövs två personer på lördag, hjälp med lådor.” Nina läste det två gånger och kände sig irriterad, som mot en främmande röst i korridoren. Hon hade bott i den här trappuppgången i tio år och visste hur det brukar vara: man hälsar om man möts vid dörren, går sedan vidare. Ibland: “Vet ni var elektrikern är?” Ibland: “Kan ni lämna räkningen, tack.” Men schema för hjälp, namn, häftstift… Det påminde henne om möten på det gamla jobbet, där alla låtsades vara ett lag, men sedan såg till sitt eget. Vid sopnedkastet mötte hon Valeria från femte våningen, som alltid bar två påsar, som om hon fruktade att en skulle gå sönder. — Har du sett? — Valeria nickade mot tavlan. — Sven kom på det. Säger att det är lättare så. Inte springa ensam, utan tillsammans. — Tillsammans, — upprepade Nina, och försökte hålla rösten jämn. — Och om man inte vill tillsammans? Valeria ryckte på axlarna. — Nå, ingen tvingar. Men när man behöver, så finns någon. Nina gick ut på gården och kom på sig själv med att hon redan mentalt grälade med Sven från 34:e. ”När man behöver” — vad menas med det? Vem bestämmer det? Och varför gäller det oss alla? På lördag morgon hörde hon dova ljud och röster i trapphuset. Genom dörren hördes: ”Försiktigt, hörn!” och ”Kan du hålla hissen?” Nina stod i köket med en blöt disktrasa i handen och kunde inte låta bli att lyssna. Hon föreställde sig hur människor, som hon bara känner till utseendet, bar andras lådor och en soffa, någon ledde, någon gnällde. Tankarna på att de tittar på någon annans liv i kartonger störde henne, och samtidigt — märkligt avundsjukt: de blev tillfrågade. Efter en timme lade allt sig. På kvällen, på väg hem från affären, såg hon en hög tomma lådor och tejp på bänken vid porten. Sven, lång och trött, samlade skräp i en säck. — Hej, — sade han, som om de var gamla bekanta. — Vi stör väl inte? — Nä, — svarade Nina. — Det var bara lite oväsen. — Förstår. Vi försökte bli klara före lunch. Tanja från andra våningen flyttar, ensam med barn. Nåja, ensam… — han viftade med handen. — Om det är något, skriv på tavlan. Det behöver inte vara flytt. Vad som helst. Ordet ”vad som helst” fick Nina att inte hitta något att invända mot. Inget tvång, inga övertalningar. Han bara sa det och knöt säcken. De närmaste veckorna fick anslagstavlan eget liv. Nina gick förbi och varje gång såg hon nya lappar. “Till Pettersson, lgh 19 – medicin efter operation, kan någon gå till apoteket?” “Behöver sätta upp hylla i lgh 27, borr finns.” “Samlar 200 kr till portkod, har du ej växel funkar det senare.” Handstilen varierade: noga eller skakig och hård. Hon skrev inte upp sig. Hon tyckte det var rätt: inte lägga sig i. Men hon iakttog. En kväll, när hon kom från jobbet, stod en tonårsflicka från grannporten gråtande vid hissen, med ansiktet i ärmen. Valeria höll handen på hennes axel och talade lugnt: — Ingen fara, vi hittar. Sven sa att han har. — Vad har hänt? — frågade Nina, trots att hon kunnat gå förbi. Valeria såg på henne som om hon redan avgjort att Nina inte var den som skrattar åt andra. — Deras mormor, högt blodtryck. Medicinen slut, apoteket stängt. Sven kommer med sin, tills vi kan köpa imorgon. Nina nickade och kunde sedan länge inte ta av sig kappan hemma. Hon tänkte på hur lätt Valeria sade “vi hittar”. Inte “de får ringa ambulans”, inte “det angår inte oss”, utan just “vi hittar”. Och att Sven ger sin medicin, utan att fråga om han får tillbaka. Några dagar senare blev det ett litet bråk i trapphuset. Någon hade antecknat på lappar om portkoden: “Igen vill de ha pengar av oss. Behövs det, sätt upp själv.” Signaturen slarvig, utan namn. Två kvinnor diskuterade högljutt vid hissen. — Det är från tredje, jag känner igen handstilen, — viskade den ena. — Och du då? — svarade den andra. — Pensionärer har inte råd, ni ber om 200 hit och dit. Nina gick förbi, med det välbekanta känslan inom sig: här är kollektivet. Nu börjar det; vem är skyldig, vem inte betalar, vem ”utnyttjar”. Hon önskade allt skulle sluta och att anslagstavlan bara var för rörmokare igen. Men på kvällen såg hon Sven vid tavlan. Han tog försiktigt bort lappen med bråket, la den i fickan. Han satte upp en ny, ren, och skrev: “Portkod. Den som kan lämnar bidrag. Den som inte kan – inget krav. Bara att det fungerar. Sven.” Och ingenting mer. Nina kände respekt för hans ”och ingenting mer.” Inga föreläsningar, inga hot. Bara en gräns. Under tiden började hennes eget liv knarra som portdörren på trappavsatsen, som borde smörjas. Först småsaker: i badrummet läckte en slang till blandaren. Hon ställde ett fat, drog åt en mutter, torkade golvet. Sen kom försenad bonus på jobbet och chefen undvek hennes blick: ”Så här får det vara. Ha tålamod.” Det hade Nina. Hon kunde ha tålamod. I början av månaden fick hon ont i ryggen. Inte så det krävde ambulans, men så att hon på morgonen fick hålla sig fast vid sängen tills smärtan släppte. Hon köpte salva, värmde ryggen med sjal och sa inget. I hennes värld blev klagomål samtal, och samtal blev medlidande. En kväll kom hon hem med matkassen och hörde ett underligt ljud från dörren, som om någon prasslade. Det var låset – kärvade, nyckeln ville inte snurra. Hon tryckte hårdare, nyckeln gick runt, men med knak. Hjärtat hoppade till. Hon tog av sig skorna, ställde kassen på pallen, tog fram en skruvmejsel och försökte öppna låset. Händerna skakade av trötthet, ryggen värkte. Inne var det tyst, en tystnad som plötsligt tryckte på. Dagen efter fastnade låset helt. Nina kom hem sent med väska och pärmar – och kunde inte komma in. Hon satt på trappan, pannans mot kallt järn, och försökte att inte släppa fram paniken. Hon tänkte: “Låsjour. Nycklar. Pengar. Natt.” Jouren sa att hon skulle vänta två timmar på låssmeden. Två timmar på trappan – förnedrande, mest inför sig själv. Hon satte sig på trappan, lade väskan bredvid, tittade på sina händer. Torra, med små sprickor av rengöringsmedel. Händer som alltid lyckats. Hissen öppnades, Sven steg ut. Han såg henne direkt. — Nina? — frågade han, som för att försäkra sig. Hon lyfte huvudet, ansiktet blev hett. — Låset, — sa hon kort. — Jag väntar på låssmed. — Tar det lång tid? — De sa två timmar. Sven tittade på dörren, på hennes väska. — Jag har verktyg. Vi kan försöka medan du väntar. Om det inte går, kanske vi ser vad problemet är. Går det bra? Orden ”går det bra” var viktiga. Han sa inte “låt mig”, inte “vad gör du här”. Han frågade. Nina ville först säga “nej tack”. Det hade varit tryggt och vant. Men ryggen värkte, mobilen höll på att dö och tanken på två timmar på trappan blev outhärdlig. — Försök, — sa hon, förvånad över att rösten var stadig. Sven hämtade sin lilla verktygsväska. Han ställde den på golvet, vecklade ut verktygen på tidningen han haft med sig. Nina noterade det: för att inte smutsa ner golvet. Spår, ordning, respekt för det som är någon annans. — Jag är ingen låssmed, — varnade han. — Men har sett några lås. Han tog bort täckplattan, la skruvarna i en ask. Nina satt bredvid och höll väskan och kände sig underligt till mods: som om hennes liv blivit ett gemensamt trapphus, och det inte nödvändigtvis var något dåligt. — Det är nog cylindern, — sa Sven. — Kan smörja, men bäst att byta. Har du reservnyckel? — Nej, — sa hon. — Jag… har aldrig tänkt på det. Sven bara nickade. Efter tio minuter gav dörren med sig. Inte genast, men ändå. Nina kom in, tände hallen, kände hur hon slappnade av. Hon vände sig. — Tack, — sa hon. Och lade till, för att det inte skulle vara slutet: — Men jag vill inte att hela huset ska veta. Sven tittade upp. — Självklart. Jag säger inget. Men låset måste bytas. Vill du ha kontakt till en bra låssmed imorgon? Han pratar inte i onödan. Nina nickade. Det betydde mycket att han inte föreslog “vi samlas allihop och hjälper”, utan något konkret och stillsamt. När Sven gått, låste hon dörren och stod länge och lyssnade på kylen. Hon ville både gråta och skratta av att hjälpen inte kändes som medlidande. Den liknade ett verktyg man får i handen när man själv har händerna fulla. Nästa dag ringde hon låssmeden Sven rekommenderat. Han kom, bytte det trasiga mot nytt. Hon betalade, fick två nycklar, la en längst upp i garderoben, märkt ”reserv”. Det blev ett sorts erkännande: ibland klarar man sig inte själv. En vecka senare hängde en ny lapp på tavlan: “Lördag, hjälp Pettersson, lgh 19, med mat och medicin, svårt efter sjukhuset. Två personer behövs kl 11–12.” Nina läste och insåg att hon kan. På lördag gick hon ut i god tid. I väskan låg två paket kakor och en påse te. Inte som allmosa, utan som anledning att gå in utan tomma händer. Sven väntade redan. — Du också? — frågade han. Det lät som ett konstaterande. — Ja, — sa Nina. — Men jag bär det lätta. Och inga samtal om hälsa, okej? Det lät tydligt. Inte som en ursäkt, inte som en “om möjligt”-önskan – utan ett villkor. — Självklart, — svarade Sven. De gick till Pettersson. En äldre man med blekt ansikte öppnade. — Ni är kommissionen? — mumlade han. — Inte kommission, — sa Nina och räckte fram påsen. — Vi har mat med. Här är te och kakor ifall du vill. Pettersson tog emot med båda händerna som om han var orolig att tappa. — Tack. Jag skulle själv… men benen… — Inget ”skulle”, — avbröt Sven försiktigt. — Säg bara var det ska stå. De gick till köket. Nina såg listan med mediciner, tom medicinburk. Hon frågade inte, bara: — Ska jag ta ut soporna? — Om det går, — sa Pettersson, lite skamsen. Nina tog med en liten påse, knöt den och gick ut. När hon kom tillbaka märkte hon att ryggen nästan slutat värka. Inte för att det gått över, utan för att hon kände sig mer balanserad inuti. Vid dörren försökte Pettersson ge Sven pengar. — Nej tack, — sa Sven. — Då åtminstone… — han såg på Nina. — Kom in om det behövs. Jag är inte farlig. Nina nickade. — Om det behövs, kommer vi. Och du, överdriv inte. Skriv på tavlan om du behöver hjälp. När hon sa det kände hon ett stilla självförtroende i bröstet: hon har rätt att prata som Sven. Inte ovanför, inte under, utan bredvid. På kvällen stannade hon vid anslagstavlan. Någon hade lämnat en förpackning häftstift och en liten anteckningsbok. Nina tog fram pennan och skrev, noga, utan extrarader: “Lgh 46, Nina. Vardagar efter 19 kan jag gå till apoteket eller hämta paket. Bär inte tungt.” Hon satte upp lappen, kollade att den satt fast, stoppade pennan i väskan. Hemma satte hon på tévattnet, tog reservnyckeln ur garderoben och lade i ett litet kuvert. På kuvertet skrev hon Svens telefonnummer och lade det i hallens låda. Inte som beroende, utan som en säkerhet hon tillåter sig själv. När någon smällde igen dörren och steg hördes i trapphuset, ryckte Nina inte till. Hon slog bara av plattan, hällde upp te och tänkte att “en gång i månaden” inte handlar om folkmängd. Det handlar om att man inte måste hålla i allt med en hand, om det finns andra intill.

En gång i månaden

Nina Bergström höll soppåsen tätt mot bröstet när hon stannade vid anslagstavlan bredvid hissen. På ett rutigt papper, fastsatt med stift, stod det med stora bokstäver: “En gång i månaden en granne.” Under stod datum och namn, och längst ned i hörnet: “Sören, lgh 34”. Bredvid hade någon redan skrivit med bläck: “Behöver två till lördag, hjälp med lådor.” Nina läste det automatiskt två gånger och känt ett svagt obehag, ungefär som när någon pratar för högt i trapphuset.

Hon hade bott i det här huset i tio år och visste vad som gällde: man hälsar när man möts i dörren och sedan går man vidare. Ibland någon kort fråga om elektrikern, ibland “Kan du ge vidare posten, tack?” Men en lista över vem som hjälper när, namn och stift … Det påminde henne om mötena på det gamla jobbet, där alla låtsades att “vi är ett lag”, och sedan brydde sig egentligen bara om sig själva.

Vid sopsugen stötte hon på Valborg från femte våningen, som alltid bar två påsar, som om hon fruktade att en skulle gå sönder.

Har du sett? Valborg nickade mot anslagstavlan. Det var Sören som kom på det där. Han säger att det blir lättare. Man springer inte ensam, utan hjälps åt.

Hjälps åt, upprepade Nina Bergström med neutral röst. Men om man inte vill då?

Valborg ryckte på axlarna.

Ingen tvingar väl någon. Men ibland är det skönt om någon finns där att fråga.

Nina gick ut på gården och insåg att hon redan i tankarna diskuterade med denne Sören från 34:an. “När det behövs” hur kan man veta det? Vem bestämmer vad som är viktigt? Och varför skulle det angå alla?

På lördagsmorgonen hörde hon tunga dunsar och röster i trappuppgången. Genom dörren hördes: “Försiktigt vid hörnet!” och “Håll upp hissen!”. Hon stod i köket med en blöt trasa i handen och kunde inte förmå sig att sluta lyssna. Hon såg framför sig hur människor hon bara kände igen till ansikte bar på någon annans lådor och soffa, någon styrde, någon muttrade. Obehaget kom av att de skulle se andras liv i kartonger, och samtidigt en liten avundsjuka: de blev tillfrågade.

En timme senare var allt lugnt. På kvällen, när Nina kom hem från affären, såg hon en trave tomma lådor och lite tejp på bänken vid porten. Sören, lång och trött, plockade skräp i säck.

God kväll, sa han, som om de känt varandra länge. Vi störde väl inte?

Nej, svarade Nina. Det var bara lite oväsen.

Förstår. Vi försökte bli klara innan lunch. Tanja från tvåan skulle flytta, ensam med barnet. Ja … ensam och ensam … han viftade lite avfärdande. Om du vill, skriv på tavlan. Behöver inte vara flytt. Kan vara vad som helst.

Ordet “vad som helst” lät så vardagligt att Nina saknade invändningar. Han pressade inte, lockade inte. Han bara fortsatte och knöt ihop sin säck.

De följande veckorna fick anslagstavlan eget liv. Varje gång Nina passerade såg hon nya lappar: “Hjalmar i 19 medicin, efter operation, kan någon gå till apoteket?” “Ska skruva upp hylla i 27:an, har borrmaskin.” “Vi samlar in 200 kronor till porttelefon, kan du inte betala nu, ta det senare.” Handstilarna varierade: vissa snyggt och prydligt, andra stressat och hårt.

Hon skrev inget själv. Hon tyckte det kändes rätt att inte lägga sig i. Men hon såg på.

En kväll på väg hem från jobbet stod en tonårsflicka från grannporten och grät vid hissen, ansiktet gömt i ärmen. Valborg satt intill och höll om henne, talade mjukt:

Gråt inte. Vi ordnar det. Sören har några.

Vad har hänt? frågade Nina, även om hon kunnat gå förbi.

Valborg såg på henne med ett ansiktsuttryck som redan bestämt att Nina inte skulle håna.

Hennes mormor har högt blodtryck. Medicinen är slut; apoteket har stängt. Sören ska komma med sina så länge, tills de kan köpa i morgon.

Nina nickade och stod länge kvar i hallen när hon kom hem. Hon tänkte på hur Valborg så självklar sa “vi ordnar det”. Inte “ring ambulansen”, inte “vårt bekymmer är det inte”, utan bara “ordnar det”. Och att Sören gav av sin egen medicin utan fråga om att få tillbaka.

Några dagar senare blev det ett litet bråk i trapphuset. Någon hade på anslagstavlan lagt till på lappen om porttelefon: “Nu vill de ha pengar igen. Den som vill ha kan betala själv.” Kladdig handstil, ingen signatur. Två damer vid hissen rök ihop utan gränser.

Det är från trean, känner igen handstilen, viskade den ena.

Och vad vet du? svarade den andra. Folks pension, och ni tror vi betalar vad som helst.

Nina gick förbi och kände genast igen känslan: nu kommer det grannsamverkan, egentligen ett enda långt räknande om skyldigheter och “vem gör vad”, “vem ger inte”, “vem tar bara”. Hon önskade att allt bara blev som förut, när tavlan gällde rörmokare och städning.

Men på kvällen såg hon Sören vid anslagstavlan. Han tog bort lappen, vek den och la den i sin ficka. Satte upp en ny, ren, och skrev: “Porttelefon. Den som kan, bidrar. Den som inte kan, bidrar inte. Viktigast att det fungerar. Sören.” Inget mer.

Nina respekterade honom för det där “inget mer”. Utan föreläsning, utan hot. Bara en gräns.

Hennes egen tillvaro började knarra, som dörren på en ouppsmord trappavsats. Först småsaker: i badrummet läckte slangen under blandaren. Hon satte dit ett balja, drog åt en mutter, torkade golvet. Sedan sa arbetsgivaren att bonusen var försenad och chefen undvek blicken: “Så är det nu. Bli kvar ändå.” Nina gjorde det. Hon var van att bita ihop.

När månaden började, fick Nina ont i ryggen. Inte så att hon måste ringa akut, men tillräckligt för att varje morgon stå lutad mot sängkanten, väntande på att smärtan skulle släppa. Hon köpte salva, värmde ryggen med halsduk och berättade ingenting. Hon föreställde sig att klagan blev prat, och prat blev medömkan.

En kväll kom hon hem med matkassen och hörde ett konstigt ljud i korridoren någon prasslade. Det var hennes egen dörr, låset kärvade, nyckeln vägrade snurra. Hon tryckte till, nyckeln gick runt men med ett kras. Hjärtat slog obehagligt.

Hon tog av sig skorna, satte kassen på pallen, letade fram en skruvmejsel och försökte fixa låset. Händerna skakade av trötthet, ryggen värkte. Lägenheten var tom och tyst, och tystnaden började kännas tung.

Nästa dag låste sig låset helt. Nina kom hem sent, med väska och pärm, och kunde inte öppna. Hon stod där på trappavsatsen, pannan mot den kalla metallen, försökte att inte låta paniken ta över. Tankarna rusade: “Låssmed. Nycklar. Pengar. Natt.” Hon ringde jouren: “Två timmar”.

Två timmar på en trapp är förnedrande inte för grannarna, utan för ens egen svaghet. Hon satte sig ned på trappsteget, la väskan bredvid och såg på sina händer; torra och spruckna av diskmedel. Händer som alltid klarat sig.

Hissen öppnades, ut kom Sören. Han såg henne direkt.

Nina Bergström? sa han, som om han behövde försäkra sig.

Hon lyfte huvudet; hon kände hur ansiktet brann.

Låset, sa hon kort. Väntar på låssmeden.

Lång väntan?

Två timmar, sa de.

Sören tittade på dörren, och på hennes väska.

Jag har ett set hemma. Kan försöka, medan du väntar. Går det inte så vet vi iallafall var felet är. Är det okej?

Orden “är det okej” betydde allt. Han sa inte “Jag fixar”, inte “Vad gör du här?” Han frågade.

Nina ville svara “Tack, det behövs inte”. Så brukade hon, det kändes tryggt. Men ryggen värkte, telefonen hade dåligt batteri, och tanken på två timmar till blev plötsligt outhärdlig.

Försök gärna, sa Nina, förvånad att rösten var stadig.

Sören hämtade sin lilla verktygsväska, la ut en gammal tidning på golvet för att skydda kaklet, och radade upp verktygen. Något i detta uppskattade Nina: respekt för andras hem, ordning, spår.

Är ingen låssmed, förvarnade Sören. Men har sett några lås.

Han tog av plattan, la skruvarna i en burklock så de inte skulle försvinna. Nina satt på trappsteget bredvid med väskan och kände sig konstigt som om hennes liv blivit en gemensam avsats, och det var inte bara negativt.

Låscylindern verkar sliten, sa Sören. Tillfälligt kan vi smörja. Men helst byta snart. Finns det reservnyckel?

Nej, svarade Nina. Jag … har inte tänkt på det.

Sören kommenterade inte; han bara nickade.

Efter tio minuter gav dörren med sig. Motvilligt, men ändå. Nina gick in, tände hallen och kände tröttheten släppa. Hon vände sig om.

Tack, sa hon. Och la till, så det inte lät som slutet på ett samtal: Men … jag vill inte att alla i huset ska veta.

Sören såg på henne.

Jag säger inget. Men du måste ändå byta lås. Vill du att jag skickar kontaktuppgifter till en riktig låssmed diskret och tyst?

Nina nickade. Det var viktigt att han inte föreslog “Vi samlas och byter ihop”. Han föreslog något konkret och stillsamt.

När Sören gått, låste Nina med säkerhetsspärren och stod länge i hallen och lyssnade på kylskåpet. Hon ville gråta och skratta samtidigt över att hjälp var så annorlunda än medömkan. Hjälpen var som ett verktyg, någon räckte fram för att ens egna händer har annat att göra.

Dagen efter ringde hon låssmeden som Sören rekommenderat. Han kom, tog bort den gamla cylindern, visade den slitna delen och satte dit en ny. Nina betalade, fick två nycklar och la reservnyckeln i en ask överst i garderoben, märkt med “extra”. Det var hennes diskreta erkännande: ibland orkar man inte allt själv.

En vecka senare satt det en ny lapp på anslagstavlan: “På lördag hjälp Hjalmar i 19 med mat och medicin, svårt efter sjukhus, två personer behövs, 11 till 12.” Nina läste och insåg att hon faktiskt kunde.

På lördag var hon ute i god tid. I väskan låg två paket kex och en påse te. Inte som bidrag, utan som anledning att komma in och ha händerna fulla. Sören väntade redan vid trappen.

Du också? sa han, utan förvåning, bara konstaterande.

Ja, svarade Nina. Men vi gör så här: jag tar det lätta, och inget snack om hälsa, okej?

Hon hörde själv klangen inte en ursäkt, inte en bön, ett villkor.

Självklart, sa Sören.

De gick upp till Hjalmar. En äldre man öppnade, i stickad tröja med blekt ansikte, försökte le.

Inspektörer? mumlade han.

Nej, sa Nina, räckte över påsen. Vi har handlat åt dig. Kex och te, om du vill.

Hjalmar tog emot med båda händerna, som om han var orolig att tappa.

Tack. Jag skulle själv, men benen …

Inget “skulle”, avbröt Sören försiktigt. Bara säg vart vi ska ställa dem.

De gick in i köket, Nina ställde kassen på bordet och såg hans medicinlista och den tomma plastasken. Hon frågade inget, bara:

Ska vi ta ut soporna?

Gärna, sa Hjalmar, lätt skamsen.

Nina tog den lilla påsen, knöt ihop och gick ut till trappen. På vägen tillbaka märkte hon att ryggen knappt värkte. Inte för att smärtan var försvunnen, utan för att hon kände sig mer lugn.

Vid utgången försökte Hjalmar ge Sören pengar.

Ingen fara, sa Sören.

Men … Hjalmar såg på Nina. Ni kan titta in ibland. Jag bits inte.

Nina nickade.

Det gör vi. Och du behöver inte vara tapper. Skriv på tavlan om du behöver något.

Hon sa det och kände något nytt och stadigt inom sig: hon hade rätt att prata likadant som Sören. Inte uppifrån, inte underifrån, utan bredvid.

På kvällen stannade hon vid anslagstavlan. Någon hade lämnat en ask stift och en liten anteckningsbok. Nina tog en penna och skrev sakligt och enkelt: “Lgh 46, Nina Bergström. Behöver du hjälp: jag kan gå till apoteket eller hämta paket vardagar efter 19. Bär inte tungt.” Hon satte fast lappen, såg att den satt ordentligt, la pennan tillbaka i väskan.

Hemma satte hon på tevatten, tog ut reservnyckeln och la den i ett kuvert. På kuvertet skrev hon Sörens nummer och la i facket vid dörren. Inte som ett beroende, utan som en försäkring hon nu tillät sig själv.

När någon stängde en dörr och steg hördes i trapphuset, ryckte hon inte till. Hon bara slog av platten, hällde upp te och tänkte att “en gång i månaden” inte handlar om samlingar, utan om att man inte behöver hålla i allt ensam, när någon annan ändå finns i närheten.