En drömlig morgon i en liten butik på Södermalm såg jag en tunn tonåring stå vid hyllan som om han väntade på en flyktig vision. Han bar en sliten, men ändå noggrant pressad tröja, och i hans händer vilade en glasburk med röd hallonmarmelad, som om den kunde avslöja hemligheter om världen. Då trädde butikens ägare, Johan, fram med ett leende som glimmade som norrskenet:
Hej, Stefan, hur går det i drömmen?
Tack, herr Johan, det är inte så illa
Hur är det med din mor, arbetar hon än?
Nej, hon ligger hemma, sjuk som en blektande liljekonvalj
Tänkte du köpa lite marmelad?
Jag bara tittar, min mamma älskar hallonmarmelad, men våra kronor är knappa.
Då kan du sälja ditt armband, det du knöt själv, eller hur?
På Stefans handled vilade ett handgjort armband vävt av färgglada telefontrådar, som om varje tråd bar en egen liten melodi.
Jo, men det blir för litet åt dig.
Jag köper det till min brorson. Vad säger du?
Jag tror inte att jag får så mycket för det som jag behöver
Precis lika mycket som glasburken kostar, du har lagt ner så många nätter på mönstren!
Ja, tre nätter har jag vävt i mörkret
Så är det bestämt! Armbandet är mitt, marmeladen din, eller snarare din och min mammas!
Tack, du är så vänlig.
Den glada tonåringen log och sträckte sig efter marmeladen, tog av sig armbandet och räckte det till Johan.
Ha en fin dag, herr Johan!
Vi ses senare, Stefan!
Johans fru, som satt bakom kassan, skrattade åt scenen och när hon såg min förvånade min, förklarade hon:
Det kommer fler tonåringar hit, deras familjer har knappa slantar för att köpa bra mat. Johan hjälper dem genom att köpa vad de kan erbjuda. En gång bad han mig sälja en pylon, och han betalade med en bit av god salami
Jag lämnade butiken med en känsla av förundran över Johans oväntade generositet. Aldrig hade jag föreställt mig att en man som alltid väger allt till gramets sista del och justerar vågen när visaren pekar lite för högt, kunde vara sådan en gåva till de fattiga!
Johan var välkänd i området, hans butik på Hornsgatan var en mötesplats där han och hans fru alltid frågade stamgästerna hur livet gick, log bredvid dem och strävade efter att betjäna så snabbt som möjligt.
Åren rann som en fjällbäck. Johan, nu äldre, sade farväl till jordens skugga På begravningsdagen samlades många, och tre sergeanter stod i bakgrunden, steg fram till den sorgenfyllda änkan, kysste hennes hand och talade tröstande ord.
Det var de unga män som Johan hade stöttat. När jag tog farväl såg jag i kistan några barnsliga föremål, bland dem det armband som hade lärt mig om äkta omtanke. Jag förstod att de där pojkarna skulle växa till män, och Johan hade inte bara gett dem mat, utan också vävt en illusion av handelsutbyte, ett drömlikt löfte om att världen kan vara både märklig och god.
