Alltså, jag har alltid trott att Charles var en sån där självsäker guldbarn-typ. Du vet, han hade verkligen allt en egen lägenhet mitt i Stockholm, en sprillans ny Volvo, kläder från Acne och Tiger, allt det där.
Själv har jag alltid varit lite av en grå mus. Jag dolde för alla att mamma och pappa drack för mycket och att jag började jobba extra redan när jag var fjorton för att få livet att gå ihop. På den tiden lärde jag mig sy, så jag lagade kläder och sydde till och med upp saker åt mina vänner.
När första året på universitetet drog igång var det såklart fest med klassen, och till min förvåning blev jag faktiskt inbjuden. Jag ville så gärna visa att jag inte var helt betydelselös.
Men någon budget för att köpa en fin klänning hade jag ju inte, så jag sydde en själv. Min kära granne, Maj-Britt, hjälpte mig att fixa håret. När jag kom till festen kände ingen igen mig; plötsligt stod Charles där och hade full koll på mig hela kvällen. Jag försökte smita därifrån, men han hann ifatt mig och frågade om han fick köra hem mig.
Jag blev nervös och gav honom adressen till huset bredvid mitt, det kändes pinsamt att visa var jag egentligen bodde. Från den kvällen började vi dejta, och sakta men säkert blev vi kära. Han kändes inte alls dryg längre, utan behandlade mig som vi var jämlika.
Allt var toppen tills några i klassen fick reda på att jag jobbade extra på Ica och började driva med mig. Jag skämdes så att jag bara ville sjunka genom marken. Till slut gjorde jag det enda jag kunde komma på: jag gick till Studieexpeditionen och ansökte om att ta ett studieuppehåll.
Jag tänkte att efter ett år skulle folk ha glömt mig och kanske kunde jag byta linje. Nu fattar jag ju att det var rätt korkat, men då kändes det som min enda utväg. Jag bytte nummer och det tog slut mellan mig och Charles. Efter ungefär två månader insåg jag dessutom att jag var gravid.
Det fanns ingen jag kunde prata med om det. Jag jobbade nästan dygnet runt, och på nätterna grät jag mig till sömns. Mamma och pappa mådde bara sämre och bad mig jämt om pengar till sitt drickande. Det var då min fadder, Inga-Lill, såg hur det var med mig och lät mig flytta in hos henne.
När jag till slut vågade berätta allt för henne kändes det faktiskt lite lättare. Hon följde med mig till BB och var den första jag berättade för när min son kom till världen. Han var en liten lintott med klarblå ögon som en ängel. Jag kunde inte se mig mätt på honom.
Plötsligt plingade det till i mobilen; ett sms från Charles. Han skrev att han älskade oss och ville vara med oss. Dagen därpå blev jag utskriven från sjukhuset, och jag var så nervös att jag knappt vågade möta hans blick. Jag minns så väl hur jag stod utanför dörren med min son i famnen och darrade inför att se min pojkvän igen.
Hur dum jag var som slängde bort nästan ett års lycka. Hur kunde jag tro att jag skulle klara mig utan honom? Men det var först när jag såg hur kärleksfullt Charles såg på vår son och försiktigt höll honom i famnen som jag förstod vad som verkligen är viktigt.
