Det knackade på dörren.
Viktor hade varit förälskad i Linnéa ända sedan högstadiet. Han skickade smygnotis, försökte dra till sig hennes uppmärksamhet på alla möjliga (och omöjliga) sätt.
Men Linnéa var naturligtvis förtjust i Daniel, den långe blonda killen som också spelade volleyboll i skolans lag tillsammans med henne.
Den tafatte Viktor, som dessutom hade usla betyg, föll inte riktigt i hennes smak.
Snart började Daniel istället dejta Emilia från parallellklassen.
Efter studenten försökte Viktor återigen få Linnéas uppmärksamhet.
Han friade till och med till henne på studentfesten
Men svaret var lika tydligt som ett samtal från Skatteverket “Nej!” Hon ville inte ens överväga saken.
Efter universitetet började Linnéa jobba som ekonomiassistent. Hennes chef var en stilig mörkhårig man, tio år äldre än henne.
Linnéa beundrade hans yrkesskicklighet, bländade leende och intelligens.
Känslor uppstod mellan dem, och Linnéa brydde sig inte nämnvärt om att hennes älskade redan var gift och hade en liten son där hemma.
Valter Svensson lovade att skiljas och svor dyrt och heligt att det bara var Linnéa han älskade.
Åren gick, och kvinnan vande sig vid att tillbringa helger och högtider i sitt eget sällskap. Hon väntade och väntade på att hennes älskling skulle ta ut skilsmässan så de kunde leva lyckliga i alla sina dar.
En dag såg Linnéa Valter i ICA, hand i hand med sin gravida hustru.
Han bar hennes tygkassar som om de värdefulla, gosade henne om axeln och följde henne till bilen.
Linnéa såg på denna svenska familjeidyll med tårar brännande bakom ögonlocken.
Nästa dag sa hon upp sig med ett “Tack och hej!”
Nyåret närmade sig, men varken köttbullar eller glögg kändes särskilt lockande och motivationen att pynta huset var som bortblåst.
En kväll när hon kom hem var det iskallt inomhus. Pannan hade lagt av, förstås, och att hyra rörmokare dagarna före nyår är ungefär lika dyrt som att köpa en stuga i Stockholms skärgård. När de dessutom fick höra att hon bodde ute i utkanten av stadens villaförorter bad de om belopp i svenska kronor som krävde en avbetalningsplan.
Linnéa gav upp och ringde sin väninna Sofie vars man jobbade med sådant.
Sofie lovade att höra av sig till sin man.
Två timmar senare hördes dörrklockan.
På tröskeln stod en främling men när hon kisade igenkännande såg hon att det var Viktor, hennes gamla klasskamrat.
Hej, Linnéa! Vad har du klantat till med nu, då?
Eh Hur visste du?
Min chef ringde hit sa att nån frös ihjäl här ute på glesbygden. Tappade du ur vattnet så inte elementen skulle frysa?
Nej jag vet inte hur man gör.
Jaså? Ja, då är det tur det inte är istid ute än. Annars hade du fått värma dig med stearinljus och ISO-madrasser.
Viktor grejade snabbt med pannan och fixade systemet, och åkte iväg.
En timme senare var han tillbaka med rätt delar.
Snart var huset varmt igen. Viktor sköljde händerna och påpekade plötsligt:
Linnéa, din kran droppar och ljuset i hallen blinkar Vad gör din man hela dagarna?
Jag har ingen man
Jaha, söker du mr Perfect fortfarande?
Perfekt? Knappast. Jag har faktiskt ingen alls, erkände hon plötsligt.
Varför sa du nej till mig förra gången då? flinade Viktor.
Hon svarade inte.
När kran och glödlampa var åtgärdade, sa Viktor hejdå och drog hemmåt.
Linnéa satte sig med en kopp kaffe och tänkte tillbaka. På pojken med runda kinder som brukade bli röd i ansiktet så fort hon log mot honom.
Viktor hade verkligen förändrats. Lång, smal och med mörka ögon, men leendet var precis lika snällt.
Hon hann inte ens fråga om han var gift.
På nyårsafton knackade det plötsligt på dörren igen.
Linnéa antog att det var Jehovas vittnen eller nån granne som ville låna socker.
På tröskeln stod Viktor. I ny kostym, med blommor i händerna.
Linnéa! Jag måste fråga igen. Vill du gifta dig med mig, eller ska du vänta på din perfekta prins till pensionen?
Kvinnan började skratta och gråta på samma gång och nickade förväntansfullt.
Och andra gången gillt förslaget gick hem.
