Lena tittade på sin svärmor och tänkte: “Vad måste man inte vara för en perfekt liten tjänare åt sin man för att ta av honom kängorna? Inte nog med att han är full och knappt kan stå upprätt, nej, hon måste även klappa honom på tårna och muttra: ’Tack och lov! Varma fötter, de har inte frusit av. Åh, och de här ullstrumporna, tjocka och varma, jag stickade dem själv.’”
Svärdotterns förvåning kände inga gränser. Svärmor lyfte upp sin man från soffan, tog honom under armen, drog honom tätt intill sig och släpade honom långsamt till sängen. Hon stoppade om honom som ett barn, satte en stor mugg svagdricka på nightstanden och gick sedan belåtet för att dricka te. Lena hade så givärna velat säga något spydigt:
– Var är då skrikandet? Kängorna som kastas i väggen? Hot om örfilar?
Istället såg hon svärmoderns nöjda min och hörde hur hon, om inte direkt berömde, så åtminstone ursäktade sin man:
– Han har inte druckit på länge, nog träffade han någon gammal kompis. Låt honom vila lite, annars är det bara jobb, jobb, jobb. Visst, han tog nog i lite för mycket, levern är inte vad den var. Men det ordnar sig, vi låter honom hålla sig till lättöl en vecka, så blir det bra igen.
Lena hade varit gift med ders son i ett år och lagt märke till hur svärmor alltid böjde sig bakåt för sin man. Aldrig höjde hon rösten, allting förklarade hon tålmodigt – men i slutändan fick hon som hon ville. Och om svärfar blev sjuk? Då sprang svärmor på tå runt honom som en upptagen liten fågel.
En gång svarade svärmor, när Lena frågade: “När jag blir sjuk är det enkelt att bli frisk, men en man… Där måste man inte bara bota sjukdomen, utan också hans humör, hans vägran att ta tabletter, hans ilska över att han blev sjuk när det är som mest att göra.”
Lena iakttog sin svärmor och lade allt på minnet, och snart hade hon en praktfull, yvig mustasch som en gammal husar. Till exempel när de satte sig till middag – om hennes man, Anders, smackade högt eller sörplade i sig het soppa, så spärrade Lena upp ögonen, lade ifrån sig skeden och stirrade på honom. Då fattade han vad som gällde och åtstoppade sig under tystnad, rädd för att ens andas. Men svärmor sa bara:
– Ta det lugnt, du behöver inte springa och amma ungen eller mjölka kon.
Och när han sörplade för högt sa hon: “Gudskelov att det smakar, annars skulle man tro att vi tänkte ta ifrån dig tallriken.” Då fattade svärfar vinken och åt lugnt och tyst.
En dag kom svärfars vänner på besök. Svärmor ställde genast fram snacks och försvann sedan för att sköta sina sysslor. Männen satt där, ibland föll det ett grovt ord, men i övrigt skötte de sig exemplariskt. De diskuterade, skrattade och tycktes ha en bra stund. De satt kvar länge – för länge, enligt Lena. Till slut frågade hon svärmor:
– Borde de inte dra snart? Lämna lite prydhet kvar?
Svärmor svarade:
– Det är deras sak när de vill gå. En dörr ska man öppna när gästerna kommer, inte när de går – då ska man bjuda på en avskedssnaps. De träffas kanske en gång om året, inte i en garagehalt eller bakom ett staket. Låt dem sitta. Gå och fråga om de vill ha mer mat.
Och faktiskt – gästerna gick slutligen, nöjda och belåtna, och svärfar kramade sin fru och gav henne en puss för att tacka. När Anders var sen från jobbet såg Lena genast arg och orolig ut, ögonen blixtrade av ilska. Men svärmor lugnade henne:
– Tänk inte det värsta, vet du. Pengar tjänar man inte lätt – det kräver både tid och kraft. Kanske blev han upphållen av chefen. Och om det är det du tror? Då spelar tiden ingen roll – han kan komma i tid och ändå vara sur och främmande.
Och visst – Anders hade fått extrajobb. När han kom hem såg han inte en sur och butter fru, utan en varm och omtänksam. Han sa:
– Jag trodde jag skulle få skäll.
Lena insåg plötsligt hur hon betedde sig – hennes man, som slitit för att tjäna extra, var rädd för att komma hem.
En gång kom svärmor in från trädgården, trött men nöjd. När Lena frågade vad som hänt svarade hon:
– Åh, jag hjälpte Gustav med lite hårt arbete! Han ska byta tak på fågelhuset, allt ensam.
Lena fnös:
– Är det kvinnors jobb att släpa och bära? Han har ju en son – låt honom hjälpa!
Svärmor tog inte illa upp, utan log bara:
– I ett hushåll måste man hjälpa varandra. Allt går lättare tillsammans. Som man säger – i en bra familj finns fyra händer, fyra fötter och en mun, men i en dålig finns två munnar. När vi valde virket idag kom vi ihåg så mycket. Det var annorlunda på vår tid, efter kriget. Man fick kämpa för att överleva. Men vi höll ihop, hjälptes åt – ingen tänkte på ”mansjobMen Lena insåg att i en äktenskaps dans är det ofta den stilla, småleende parten som leder.
