10 oktober
Erik, jag behöver din hjälp med mammas present.
Emelie lade ifrån sig telefonen och vände sig mot mig, där jag låg utsträckt på soffan med fjärrkontrollen. Jag bläddrade slött mellan kanalerna och lät blicken vandra på skärmen.
Vadå för present nu igen?
Spis. En ordentlig, stabil modell. Hon fyller ju år om två veckor, har du glömt?
Jag mötte till sist hennes blick. Irritationen fladdrade till inom mig, men jag dolde den snabbt bakom ett pliktskyldigt leende.
Fungerar inte den gamla? Den ser ju okej ut fortfarande.
Emelie slog sig ner på soffans armstöd, strök utan att tänka över vecket på sin blå hemmaklänning.
Du såg ju själv sist. Ugnen värmer knappt, två plattor fungerar inte alls. Mamma klagar hela tiden att hennes kanelbullar inte blir som förr. Det är viktigt för henne, det vet du.
…Margareta Andersson älskade att baka. I hennes kök doftade det alltid vanilj och kardemumma, plåtar med nygräddade bullar stod och svalnade i fönstret, och grannarna kom gärna in på kaffe ingen gick hem hungrig. Den gamla spisen, inköpt när Palme var statsminister, höll knappt ihop längre.
Okej då, jag satte mig upp och gäspade. Vad måste jag göra?
Välj ut en bra modell. Du är ju bättre på teknik än jag. Kan du åka till Elgiganten, kolla och beställa hemleverans? Jag har ingen tid över med jobbet.
Emelie fiskade fram sitt bankkort från handväskan och räckte det till mig. Det mörkblå plastkortet glimmade till under golvlampan.
Min bonus, sextiotusen kronor lite drygt. Räcker det till en bra spis?
Jag tog kortet, vände det i min hand. Munnen ryckte lite.
Mer än nog. Oroa dig inte, jag fixar allt.
Emelie nickade. Efter snart fem år ihop hade hon vant sig vid att överlåta praktiska saker till mig. Jag hade ett öga för deals och extrapriser och lyckades alltid dra några rabatter. Det var min grej.
Bara dra ut på det, okej? Det måste hinna komma innan hennes födelsedag.
Javisst, jag stoppade kortet nonchalant i fickan och tog tag i fjärrkontrollen igen.
En vecka gick. Emelie kom hem trött från jobbet i en proppfull SL-buss och fingrade på mobilen, kollade saldo i Swedbank-appen.
Saldoändring: 60 000 SEK…
Hon log när hon såg siffrorna. Erik hade hållit sitt löfte. Sextiotusen det är mycket. Han hade säkert valt något riktigt bra, kanske med varmluftsugn och inbyggd köksklocka som mamma önskat i evigheter. Nu skulle Margareta äntligen kunna baka sina berömda prinsesstårtor utan att riskera att ugnen stannade halvvägs.
Emelie såg framför sig mammas min när hon fick presenten. Glittrande ögon, skrattrynkor och självklart hennes klassiska kommentar: “Men barn, ni behöver inte slösa så här på mig!” Sen skulle hon börja planera vilken bakelse hon skulle göra först.
En bra spis det är en investering för många år. Emelie kom å tänka på mormor, som berättat om sin gamla Electrolux som höll i över trettio år. Visst, de nya är annorlunda, men snålar man inte på kvalitet håller de också länga…
…Födelsedagen kom på en lördag. Emelie sprang runt hemma, packade in buketter och småpresenter hon köpt som extratillbehör. Jag rörde mig långsamt genom lägenheten, sneglade på klockan ibland.
Glöm inte kuvertet, påminde Emelie när hon drog på sig stövlarna. Du la ju pappren till spisen där, eller hur?
Allt ligger där det ska, jag klappade på innerfickan i min kavaj.
Hos Margareta kom vi fram vid lunchtid. Lägenheten doftade av nybakat mamma hade lyckats trolla fram något gott trots sitt krånglande kök. I hallen samlades släktingar, glas klingade, skratt hördes från vardagsrummet.
Emelie gav mamma en lång kram.
Grattis på födelsedagen, mamma. Det här är till dig.
Hon räckte fram det tjocka, gräddfärgade kuvertet som jag gett henne på vägen. Hon hade inte kollat innehållet det behövdes ju inte, jag hade fixat allt.
Margareta sken upp.
Åh, men snälla ni! Hon pillade upp fliken med nageln, ögonen glittrade nyfiket.
Emelie log varmt och tittade på henne. Sekunder gick. Margareta stelnade till, leendet bleknade.
Vad… är det här?
Emelie rynkade pannan, lutade sig närmare. Hon kikade över mammas axel.
Presentkort på Kicks. Värde: tre tusen kronor.
Tre. Tusen.
Erik, Emelie vände sig mot mig där jag redan börjat backa ut ur rummet. Vad är det här?
Äsch, jag drog på munnen, såg bort. Det är ju ett grymt presentkort, hon kan köpa jättefin hudkräm och sånt…
Och spisen då?!
Jag sa ingenting. Bara skyndade mig mot balkongdörren, klev ut och stängde bakom mig.
Emelie kom efter, slet upp dörren så att glaset skallrade.
Förklara dig nu!
Jag lutade ryggen mot räcket.
Alltså, min syster Linnea har haft det så jobbigt på jobbet, hon behövde verkligen komma bort… Jag kunde inte säga nej…
Vadå komma bort? Linnea?! Emelie tog ett steg närmare, ögonen blixtrade. Jag gav dig pengar till ett present till min mamma!
Det dök upp en sista-minutenresa, förstår du? 57 000 kronor bara, Gran Canaria, all inclusive… Den hade gått ut annars, du måste förstå!
Emelie ryckte mobilen ur min ficka. Hon bläddrade snabbt, öppnade Messenger. Där låg en konversation med resebyrån: datum, belopp, och Linneas glada meddelanden med hjärtan.
“Brorsan, du är bäst! Tusen tack! Flyger på fredag!”
Emelie fixerade mig med blicken. Jag kröp ihop.
Hon ringde resebyrån direkt. Två signaler.
God eftermiddag, Ticket i Norrköping, det är Sofie, vad kan jag hjälpa till med?
Hej. Bokning i namnet Linnea Svensson, Gran Canaria på fredag. Jag vill avboka.
Vem är ni?
Ägaren till kortet betalningen gjordes med. Jag har inte godkänt överföringen.
Jag gjorde ett försök att närma mig, men Emelie stoppade mig med ett bestämt tecken.
Ett ögonblick, Sofie lät mer formell. Ja, här har vi bokningen. Då behöver ni komma in till kontoret, så löser vi allt. Återbetalning sker inom tio arbetsdagar.
Tack, jag kommer förbi imorgon.
Emelie slängde mobilen till mig.
Emelie… kom igen nu. Kan vi inte bara prata…
Men hon gick redan. Hon passerade genom vardagsrummet där släkten försökte låtsas vara upptagna med röror och sill. Hon lade en arm om mamma, som förvirrat höll presentkortet.
Kom, mamma. Vi köper en riktig present till dig.
Margareta protesterade inte. Hon tog kappan och väskan, följde med ut i blåsten, glömde gästerna.
På vitvarubutiken luktade det plast och nya apparater. Expediten en kille med namnskylt “Oskar” gick noggrant igenom skillnaderna mellan modellerna.
Den här är riktigt bra, Oskar pekade på en snygg vit spis. Perfekt för bakning. Jämn värme, timer, grill och varmluft.
Margareta lät fingrarna glida över ytan.
Otroligt fin, viskade hon.
Vi tar den, sa Emelie. Hinner ni leverera imorgon bitti?
Ja, mellan nio och tolv går bra.
Pappersexercisen tog en kvart. Margareta sa inte något förrän de stod utanför hemmet, då tog hon dottern mjukt i armen.
Emelie, tack, min älskling. Men jag oroar mig för dig.
Det behövs inte, mamma.
Men… Erik… Ni två…
Emelie kramade Margareta.
Jag fixar det. Oroa dig inte idag. Grattis igen.
Hon kom hem sent. Jag satt på soffan i halvmörkret, tv:n avstängd.
Vi måste prata, sa jag, reste mig.
Emelie gick förbi. Hon öppnade garderoben, tog ut mina skjortor och packade dem snyggt i min resväska.
Vad gör du? Jag skyndade fram. Emelie, snälla! Jag ville bara hjälpa min syster, Linnea har det tufft, det var hennes enda chans!
Jeans, t-shirts, strumpor. Emelie tömde hyllorna lugnt och metodiskt.
Du förstör vår familj för en spis! Och du bär skulden för det!
Hon stannade, vände sig långsamt mot mig.
Jag litade på dig med mina pengar, det jag kämpat ihop. Bad dig köpa present till min mamma. Du gav allt till din syster!
Nä, “gav allt” är väl att ta i…
Du frågade inte ens! Du bestämde över mig. Du ljög.
Jag försökte ta hennes hand, men hon skärmade av mig med min tröja.
Rör mig inte!
Linnea mådde ju jättedåligt, snälla…
Ta dina saker och gå.
…En månad senare satt Emelie i Margaretas kök. Den vita spisen lyste i hörnet, ugnen snurrade, hela lägenheten fylldes av doften av vaniljmaräng.
Kan du tänka dig! Jag har börjat på konditorkurs. Margareta strålade. Grannen Karin tipsade, det är en riktig fransk konditor som lär ut!
Emelie smakade på tårtan. Luftig grädde, ljuvlig sockerkaka.
Mamma, det är fantastiskt gott.
…Skilsmässan gick snabbt, utan bråk. Jag förstod aldrig riktigt varför Emelie inte kunde förlåta “den lilla grejen”. Linnea stack iväg till solen på sina egna sparpengar eller så reste hon aldrig, det spelade ingen roll för Emelie längre.
Hon såg på mamma som pysslade vid den nya spisen glad och passionerad igen. Skymningen föll utanför. Framför sig låg en ny väg utan lögner, svek, eller någon som räknade på andras förtroenden som om de var småmynt i fickan.
Emelie log och tog en bit till av tårtan. Varför inte?
Idag förstår jag förtroende är livets dyraste valuta. Och när det är slut, är det slut, oavsett om det handlar om kronor, resor eller spisar.
