Allt var så märkligt. Sköterskorna svävade runt i vit dimma, och ultraljudsskärmen visade bara snurrande fiskar som ändå sa att bebisen mådde bra. Sedan rullade tiden ihop sig till en trasslig och svår förlossning. Det blev en flicka men ett problem, sa de. Ett så stort problem att läkarna började tala i gåtor om att jag borde släppa taget.
Flickan låg i en transparent kuvös, och när min man Oskar kom för att hälsa på, lutade läkaren sig fram och viskade att barnet inte kunde leva. Det blir bara ett ok, sade han, som om han själv var en gammal vikingskultare. Oskar tänkte länge. Han såg på mig genom tunn dimma och sa sedan att han nog skulle lämna allt, för att inte fördärva sitt liv. Jag sade ingenting allt kändes djupt och grått.
Innan jag blev utskriven från Södersjukhuset, sa jag till hela världen att jag inte skulle överge min lilla flicka. Oskar packade väskan tyst och gick iväg längs den isiga gatan. Jag återvände hem med barnet till en tom lägenhet på Kungsholmen, där tingen såg på oss med stora ögon. Vi vandrade länge genom sjukhus och vårdcentraler, grep efter varje chans som dök upp som svävande eldflugor. Och efter ett tag, kom det ett resultat.
Många mammor som bar på krävande barn stöttade mig i fladdrande drömmar. En dag mötte jag en man på Karolinska. Han berättade om sitt liv: hans hustru hade lämnat honom för en yngre älskare, och de hade inga barn, så han smög ensam kring hospitalets korridorer.
Han såg på min dotter som jag kallade Svea med sådan omsorg och sorg, att tårarna sköljde fram ur mig. Han hjälpte mig: med råd, med kontakter, med sina sparade kronor. Vi blev så sammansvetsade att vi snart inte ville vara utan varandra. Vi gifte oss. Bröllopet var som en mosaik av midsommarblommor och gamla flaskpostbrev.
Nu är Svea nästan frisk. Hon är mästaridrottare, springer med vinden på skolgården. Och vi har en till liten familjemedlem, en pojke som fått namnet Elis. Allt drömmer vidare, mjukt och ovanligt i ett Sverige där det alltid finns ett nytt ljus bakom molnen.
