Allt verkade vara i sin ordning. Barnet mådde bra enligt ultraljudet. Men förlossningen blev svår. Det visade sig vara en flicka, men något var fel. Så pass att läkarna började övertala mig att överge henne.
Flickan låg i ett kuvös. När min man kom för att hälsa på, sa ansvarig läkare till honom att barnet inte skulle kunna överleva och att hon bara skulle bli en börda. Han grubblade länge och bestämde sig för att lämna, för att inte förstöra sitt liv. Jag sa inget jag var djupt nedstämd.
Men innan jag skrevs ut, sa jag att jag aldrig skulle ge upp min dotter. Min man packade sina saker och gick. Jag kom hem med barnet till en tom lägenhet. Vi gick mellan sjukhus och läkare, tog varje chans vi fick. Och till slut såg vi resultat.
Många andra mammor med sjuka barn stöttade mig. En dag träffade jag en man på sjukhuset. Han delade sin historia: hans fru hade lämnat honom för en yngre kärlek och de hade inga barn, så hans dagar gick åt till ensamhet.
Han tittade på min sjuka flicka som fått namnet Svea med sådan ömhet att tårarna rann på mig. Han hjälpte mig, med kloka råd, kontakter och sina pengar. Snart blev vi så nära att vi inte ville skiljas åt. Vi gifte oss.
Nu är min dotter Svea nästan frisk. Hon är elitidrottare. Och vi har fått ytterligare en liten pojke i vår familj: en son. Livet lärde mig att kärlek och uthållighet kan övervinna nästan allt och att den största styrkan är att aldrig ge upp på dem vi älskar.
