Vilken fantastisk kvinna. Vad skulle vi gjort utan henne?
Och du ger henne bara två tusen i månaden.
Britta, vi har ju faktiskt skrivit över lägenheten på henne.
Sven steg långsamt ur sängen och lufsade ut till rummet bredvid. I skenet från nattlampan kisade han mot sin fru.
Han satte sig bredvid henne och lyssnade noga. Det verkar lugnt.
Han reste sig och hasade sig vidare mot köket. Skruvade upp förpackningen med filmjölk, lunkade till badrummet, och släpade sig tillbaka till sitt rum.
Lade sig på sängen. Kunde inte somna:
Britta och jag är båda nittio. Hur länge har vi hållit på? Snart knackar väl grabbarna där uppe på dörren, och här ligger vi och ingen är kvar runt oss.
Döttrarna, Ann-Sofie hann inte ens fylla sextio.
Olof han försvann också. Stordrömmare var han… Barnbarnet, Lisa, hon har bott i Danmark i tjugo år nu. Glömt bort oss farföräldrar totalt. Har väl egna barn som redan blivit stora…
Han märkte inte när han somnade.
Han vaknade av en hand på axeln:
Sven, hur är det? hördes Brittas svaga röst.
Han blinkade upp mot sin fru.
Britta, vad är det nu?
Jag såg bara att du låg stilla och andades inte.
Jag lever allt! Gå nu och lägg dig.
Snart hördes hennes hasande steg bortåt. Klick, kökslyset tändes.
Britta drack ett glas vatten, gick på toaletten och försvann till sitt rum. Lade sig i sängen:
Tänk, rätt vad det är så vaknar jag utan honom. Eller så går jag först.
Sven har redan planerat våra begravningar. Jag hade aldrig tänkt att sådant kunde bokas i förväg. Bra på ett sätt vem skulle annars sköta sånt för oss?
Barnbarnet har glömt oss. Bara grannen Eva kommer förbi. Hon har nyckel till lägenheten. Sven ger henne tusenlappar från pensionen. Hon handlar åt oss, ibland hjälper hon till med annat. Vad ska vi annars göra av pengar? Dessutom, från fjärde våningen tar vi oss knappast ut själva numera.
Sven låg kvar i sängen. Solen kikade in genom fönstret. Han gick ut på balkongen och såg nyspruckna rönnblad. Ett leende kröp upp.
Titta, Britta, vi överlevde till ännu en sommar!
Han gick in till sin fru, som satt eftertänksamt på sängkanten.
Britta, nu får du sluta hänga med huvudet. Kom med så ska jag visa dig något.
Åh, jag har ju knappt några krafter kvar! sade Britta och tog sig långsamt ur sängen. Vad har du nu hittat på?
Kom bara!
Med stöd över axlarna ledde han ut henne på balkongen.
Se, rönnen är grön! Och du trodde vi inte skulle se sommaren. Men här är vi!
Ja, du, det trodde jag inte. Och titta solen!
De satte sig på bänken på balkongen.
Kommer du ihåg när jag bjöd dig på bio i gymnasiet? Då var rönnen lika grön ute.
Inte glömmer man sådant. Hur många år sen är det?
Sjuttiofem nånting.
De satt länge och mindes ungdomsåren. Man glömmer mycket som gammal, ibland till och med vad man gjorde igår, men ungdomsår det minns man.
Men nu har vi pratatsam nog! suckade Britta och reste sig. Och vi har inte ens ätit frukost än.
Britta, kan du inte slå på riktigt svenskt kaffe? Jag är trött på det här örtteet.
Vi får ju inte dricka kaffe längre.
Lite svagt, och bara lite socker.
Sven drack sakta sitt blaskiga kaffe, tog små tuggor på en prickigkorvmacka och mindes när frukost var mörkt, sött kaffe och bullar eller plättar.
Grannen Eva kom insvängande. Hon log vänligt:
Hur har ni det?
Hur tror du två nittioåringar har det? skämtade Sven.
När du orkar skoja är det nog bra. Ska jag handla något?
Eva, köp hem lite kött! bad Sven.
Men du vet ju att ni inte får…
Kyckling kan ni väl få tag på?
Okej då, jag gör en kycklingsoppa åt er!
Eva plockade undan på bordet, diskade och försvann ut i trapphuset.
Britta, nu går vi ut på balkongen och solar lite, sa Sven.
Ja, det behövs!
Eva dök upp igen och stack ut huvudet:
Redan solhungriga? Jag kommer strax med havregrynsgröt, sen ska jag börja med soppan.
Hon är bra, Eva, sneglade Sven mot henne. Vad skulle vi gjort utan henne!
Och ändå får hon bara två tusen i månaden.
Britta, vi har ju testamenterat lägenheten till henne.
Hon anar inget.
De blev sittande på balkongen fram till lunch. Och till lunch blev det kycklingsoppa, riktigt god, med bitar av kött och mosad potatis.
Sådan brukade jag alltid laga till Ann-Sofie och Olof när de var små, mindes Britta.
Och här är vi, och nu lagar främlingar mat åt oss på gamla dar, suckade Sven.
Så är väl vår lott, Sven. Vi försvinner väl en dag och ingen fäller en tår.
Nu blir det inga dystra tankar, Britta. Kom så vilar vi lite!
Man säger ju:
Gammal som liten.
Vi har blivit som barn igen: mixad soppa, middagslur, eftermiddagsfika.
Sven slumrade en stund men låg sedan vaken. Vädret? Eller bara för gammal? Han gick mot köket. Två glas med äppeljuice stod uppställda, omsorgsfullt av Eva.
Han tog båda, balanserade dem försiktigt till Brittas rum. Hon satt på sängen och såg ut genom fönstret:
Vad funderar du på Britta? log han. Här, lite juice!
Hon smuttade på glaset:
Inte kan du sova heller?
Det är vädret, tror jag.
Kanske dags för mig att checka ut, Sven, sa Britta stilla. Ta hand om mig när jag är borta.
Vad säger du, Britta? Hur skulle jag klara mig utan dig?
Någon måste ju gå först.
Nu räcker det. Kom, vi går ut på balkongen!
De satt där tills kvällen. Eva lagade ostkakor. De åt, tog plats i soffan och slog på TV:n. Nya filmer gick dem förbi, så det blev gamla komedier och barndomsserier.
Den här kvällen orkade de bara en sån film. Britta reste sig:
Jag går nog och lägger mig. Blir trött på kvällarna numera.
Jag går med.
Får jag titta ordentligt på dig, Sven?
För all del. Men varför?
Bara så där.
De såg på varandra länge, kanske mindes de sin ungdom när allt låg framför dem.
Jag följer dig till sängen.
Britta tog sin man under armen och de gick långsamt.
Sven stoppade om henne, gick tillbaka till sitt rum. Något tyngde på bröstet. Han kunde inte somna.
Det kändes inte som han sov alls. Men klockan visade två på natten. Han gick till Brittas rum.
Hon låg med ögonen öppna:
Britta!
Han tog hennes hand.
Britta, hör du mig! Brit-ta!
Plötsligt kände han själv att luften inte räckte till. Han släpade sig tillbaka till sitt rum. Tog fram de redan färdiga papprena, lade dem på bordet.
Gick tillbaka till Britta. Tittade länge på hennes ansikte. Lade sig bredvid, slöt ögonen.
Han såg sin Britta som ung, vacker precis som för sjuttiofem år sedan. Hon gick mot ett ljus i fjärran. Han sprang efter, hann ikapp och tog hennes hand.
På morgonen kom Eva in i sovrummet. De låg bredvid varandra. På deras ansikten låg samma lyckliga leende.
Eva ringde ambulansen.
Läkaren som kom såg på dem, skakade på huvudet, lite imponerad:
Borta samtidigt. Ja, kärleken…
De blev hämtade. Eva satt trött på stolen vid köksbordet. Där såg hon papprena testamentet till hennes namn.
Hon lutade ansiktet mot händerna och grät…
Gilla och lämna gärna en kommentar!
