Det blev så att Sixten blev uppfostrad av sin mormor, trots att hans mamma levde. För att vara rättvis, måste det sägas att hans mamma var en mycket trevlig och snäll person, dessutom vacker. Hon jobbade som sångerska på operan och var därför sällan hemma. Av den anledningen skötte omsorgen om Sixten helt och hållet hans mormor.
Så länge Sixten kunde minnas, när han närmade sig sitt hem – en så kallad “miljonprogrammet-lägenhet” – brukade han alltid lyfta blicken upp mot fjärde våningen där hans älskade mormors silhuett alltid stod och väntade på honom i fönstret. Och varje gång Sixten gick ifrån lägenheten vinkade mormor alltid farväl till honom från samma fönster, och han vinkade tillbaka.
Men när Sixten fyllde tjugofem fanns inte mormor längre. När han kom hem och inte längre såg hennes välbekanta silhuett i fönstret, kändes det obeskrivligt ödsligt och tomt inombords. Även när hans mamma var hemma kände han sig ensam. De hade förlorat förmågan att prata och dela sina känslor. Det fanns inga gemensamma ämnen eller intressen längre, och vardagliga frågor diskuterades nästan aldrig, som om de var främlingar för varandra.
Några månader efter mormorns död bestämde sig Sixten för att flytta till en annan stad. Hans yrke var mycket eftertraktat då, och IT-specialister behövdes överallt. Via internet hade han hittat ett bra företag som erbjöd honom en hög lön och betalade för hans hyra. Hans mamma blev glad för hans skull, insåg att han behövde vidare i livet, på egna ben, borta från barndomshemmet.
Han tog med sig bara mormors älskade kopp som minne, och lite kläder. När han lämnade hemmet med sin väska över axeln tittade han för sista gången upp mot köksfönstret och såg ingen där. Inte ens hans mamma dök upp i fönstret för att vinka honom farväl.
Taxin tog honom snabbt till tågstationen, och snart låg han på sin plats i tågets sovavdelning. Nästa morgon anlände han till stationen, precis i tid, hittade sin nya arbetsplats och började leta efter en lägenhet, med adresser han tidigare funnit på nätet.
När han rörde sig runt i den främmande staden med hjälp av GPS på mobilen, råkade han se ett höghus som påminde mycket om hans hem. Det var något välbekant med det, särskilt eftersom ramarna runt fönstren hade samma speciella turkosa färg som hemma.
Sixten vek av från sin rutt, närmade sig huset och ville bara stå där en stund, uppslukas av minnena av sin mormor. När han kom närmare lyfte han automatiskt blicken mot det fönster som skulle varit hans kök, och frös till…
I fönstret på fjärde våningen kunde han urskilja sin mormors silhuett. Hjärtat hoppade nästan ur bröstet av synen, men Sixten visste att det inte kunde stämma. Han stängde snabbt ögonen, vände sig om och började långsamt röra sig därifrån.
Hans förnuft sa att det var en annan gammal dam där, men hjärtat skrek: “Stanna! Det är hon!” Han följde slutligen sitt hjärta, stannade, vände sig om och lyfte åter blicken.
Mormor stod fortfarande vid fönstret. Sixten kunde inte behärska sig. Med väskan kastad över axeln rusade han mot huset och uppför trapporna. Precis som hemma var låset trasigt, så han skyndade sig upp till fjärde våningen och ringde på dörren.
En sömnig ung kvinna öppnade, iklädd morgonrock, och tittade frågande på den oväntade besökaren:
– Vem söker du?
– Jag letar efter min mormor… – stammande Sixten.
– Mormor? – frågade kvinnan förvånat och ropade sedan inåt i lägenheten: – Mamma! Det är någon här för dig!
Efter ett ögonblick kom en annan kvinna till dörren, också i morgonrock, något äldre.
– Han kallade dig för mormor, mamma, – sa den yngre kvinnan, småleende.
– Vänta, – viskade Sixten. – Jag talar inte om henne… Det var någon i ert köksfönster. Min mormor… Jag är säker på att jag såg henne där.
– Är du tokig eller något? – frågade den yngre kvinnan med en hint av förakt. – Vi bor här bara jag och mamma. Ingen mormor.
– Jag ber om ursäkt… Jag måste ha blivit förväxlad… – Sixten kände världen snurra kring honom, han tog ett steg bakåt, ställde ner sin väska mot golvet och vilade handen mot väggen för att inte falla.
– Ursäkta mig… Kan jag stanna här ett ögonblick innan jag går… – mumlade han.
Den yngre kvinnan började stänga dörren, men mamman hindrade henne.
– Hej där, hur mår du egentligen? – frågade mamman oroligt.
– Jag mår bra… – ljög han knappt hörbart. – Oroa dig inte…
– Du ser inte bra ut. Ditt ansikte är rödare än kokt rödbeta… – sa mamman. – Vänligen kom in, låt mig hjälpa dig…
– Du borde lyssna på mamma! – insisterade den yngre kvinnan. – Hon är läkare, vet du!
Sixten blev tyst och lät dem hjälpa honom in i lägenheten där han sattes i en fåtölj i hallen. Mamman mätte hans blodtryck utan ett ord, innan hon ropade instruktioner till sin dotter som följde dem.
– Hämta min väska, Vira. Det finns medicin i den. – sa mamman och vände sig sedan till Sixten. – Jag kommer strax att injicera något, sedan kallar vi en läkare…
– Nej, snälla! – bad han oroligt. – Jag kom precis hit med tåget… Jag känner ingen här. Jag har inte ens hunnit hyra en lägenhet än…
– Är du från en annan stad? – frågade hon.
Han nickade tyst, sedan bad han åter: – Ring ingen läkare, snälla. Jag börjar arbeta i morgon. Det är min första dag på jobbet…
– Lugn dig! – sa mamman samtidigt som hon gav honom medicinen. – Har du haft sådana här anfall förut?
– Aldrig.
– Hur gammal är du?
– Tjugofem…
– Inga hjärtproblem?
– Jag är fullt frisk… sa han svagt.
– Om du är frisk, varför reagerar du så här? – frågade hon. – 180 över 100 är inget skämt…
– Det är på grund av nerverna.
– Vilka nerver?
– Jag sa ju, jag såg min mormor i ert fönster. Hon stod där i köket och såg… på mig.
– Mormor?
– Ja, men hon dog för två månader sedan. Och ni har ingen mormor här?
– Du är konstig… – log Vira. – Jag och mamma bor här själva. Men för att du ska känna dig trygg ska jag gå och se efter i köket.
Vira gick och när hon ropade till mamman från köket med en chockad ton: – Mamma! Vad är det här?! – återvände hon med en oväntad kopp i handen.
– Var kom den ifrån? – sa mamman oförstående.
– Min mormors kopp… – mumlade Sixten med ett leende. – Den skulle vara i min väska. En konstig sorts magi…
– Och var är din väska? – undrade kvinnorna medan de såg på honom.
– Där är den… – sa han och pekade på sin väska vid dörren. – Koppen borde vara där.
Tillsammans undersökte de väskan upp och ner men en andra kopp hittade de inte.
För den här familjen kvarstår händelsen som oförklarlig. Speciellt för Vira’s mamma, som inom ett par månader blev Sixtens svärmor. Ja, det var något mystiskt med det…
